Mack Forum- och sitemoderator Jämtland

Blogg

181205 - Ljusare tider 5 december, 21:17

Nej, jag har inte blivit tokig.
Vet mycket väl att det inte ännu slår om och går mot ljusare tider, men det känns ändå som att de ljusare tiderna redan är här, för som bekant för vissa så har undertecknad ett nytt jobb.

Lång historia kort men vi alla har vetat vart tidningsbranschen är på väg, varför jag har letat och letat efter något annat att göra. Har haft vissa uppslag och länge såg det också ut som att man skulle få in foten igen på PostNord men det kändes aldrig riktigt säkert, eller hållbart i längden för den delen.

Därför kom det som en oerhört positiv överraskning när ett företag hör av sig till mig och undrar om jag är intresserad av ett arbete hos dem. Hör bara..de hörde av sig till mig?
Klart jag är intresserad. Så går på intervju och de tycker om mig och de ska fundera på saken.
Sedan blir det tyst.
Det är tyst så länge, vi pratar månader, att jag helt enkelt släpper taget om det hela och tänker att, "jaja, det var en intervju i alla fall. Bara det är ett steg i rätt riktning".
Men så hör de av sig igen. De ber om ursäkt och berättar att den ursprungliga platsen inte hade blivit tillsatt ännu, men de undrar om jag möjligen är intresserad av ett annat jobb?
Heltid. Måndag till fredag. 10-19. Mycket kundkontakt. Mycket bilkörning.
Klart jag är intresserad!

Kommer på en ny intervju och de har i stort sett bestämt sig redan innan jag kommit dit att jag ska ha jobbet. Måste ha gjort en oerhörd inverkan under förra intervjun. Dessutom skadar det inte att min nu dåvarande chef hade ärenden med samma företag och då samtidigt talat oerhört varmt om mig.
Så, jag blir anställd - provanställd givetvis - hos Jetpak, och lånas ut för ett uppdrag som jag ensam ska sköta åt ICA Maxi här i stan. Jag ensam kör runt deras onlinekassar till deras kunder, och jag ljuger inte när jag säger att det är riktigt riktigt roligt!
Att över huvudtaget träffa människor. Att få arbeta under de ljusa timmarna på dygnet. Visst, att ibland släpa upp femton kassar till tredje våningen utan hiss kanske inte är någon höjdare men det får ta den tid det tar, och körningen är belöningen.
Så jäkla kul att skutta runt i Maxi:s Vw, med stort skåp baktill innehållande kylaggregat och hela faderullan.
Den må vara trött och att köra runt med en manuell inne i stan där det är massor av gränder och trånga passager kanske inte är så party, men det är ändå en utmaning - och jag gillar utmaningar.
Framöver kommer det bli en ny bil, sponsrad av Jetpak. En helt ny som jag ska få ha ansvaret för.
Bara detta känns riktigt stort.
Men det är så mycket mer än så också. Man har ett stort ansvar för ens omgivning. Inte parkera hur som helst medan man är in till kunderna och kunderna i sig förlitar sig på att de får rätta sakerna, och så vidare.
Men jag gillar det. Gillar skarpt att få ansvar - anser det är ett mycket större ansvar än vad jag tidigare har haft - och även om man jobbar till 19 och många förmodligen skulle gnälla över detta så är jag glad för då slipper jag i stället kliva upp så förbannat tidigt! Ha!

På toppen av denna nya kaka så är folket på Jetpak jätteschyssta. Jag är verkligen en av dem även fast jag knappt är där. Detsamma gäller folket på ICA Maxi. Jag är en av dem också!
Nåt som jag här finner ironiskt, och möjligen smått tragikomiskt, är att jag har fått mer arbetskläder från dessa båda företag under ett par veckor än vad jag har fått av ETT under nio år..

Men jag kommer förstås också sakna tidningsjobbet. Eller natten över huvudtaget. Det var som speciellt att jobba natt. Frugan kommer fortsätta jobba kvar nattetid på sin arbetsplats, så det blir lite speciellt vissa dagar, som ikväll när hon for iväg strax efter att jag kom hem. Detta innebär att vi kommer precis att hinna träffas när jag ska iväg på jobbet i morgon bitti, men hey. Det kommer inte alltid att vara så här för hon är å sin tur ledig flera dagar i sträck.
Men det kommer funka. Vi ska jobba på att det ska fungera.

Är bara så jäkla glad just nu.
Allt känns bara så..jäkla bra just nu. Skrämmande bra.
Och bättre kommer det dessutom bli, bara man, ja vi, kommer att komma in i detta.



180605 - Var som tillbaka till en svunnen tid 5 juni, 20:39

Lång historia kort så hade vårt nytillskott i form av V60 ett inbokat besök på Bilbolaget idag, tisdag.
Oerhört vad grejer som ingår i en service idag. Bortsett från det vanliga med oljebyten och så vidare så har man även uppdateringar av program och rengöring av insidan av rutan framför en kamera man inte ens visste att man hade.

På grund av de arbetsförhållanden som råder så valde jag att lämna in bilen under måndag eftermiddag. Detta gjorde att där inte fanns någon stress för mig att lämna in den på exakta tiden, och förhoppningsvis var det också skönt för "min" personliga verkstadstekniker - visst hette det så? - att ha hela dagen på sig att göra det som ska göras.
Jag är ju trots allt inte billös.

Så i morse, eller ja, i går kväll snarare, när man skulle på jobbet så hakade jag för ovanlighetens skull lös nycklarna till 240:in och tog således denna på jobbet. Och ja jisses, vilka känslor.
För det första är det lika fantastiskt varenda gång den här bilen startar, med tanke på att den står i veckor åt gången mellan körningarna. Som i vintras när V60:in hade slut på ström och jag behövde bil akut..tamefan om inte 240:in startade trots att den hade stått i åtmindstone tre veckor, varav två i ganska extrem kyla.
Det hjälper förstås mycket att batteriet kommer från en liten lastbil, men ändå! Den startar - alltid!

Väghållningen påminner om en roddbåt. Det gungar hit och det gungar dit. Kopplingen, som man för övrigt blir väldigt ovan efter att ha finkört med automat under en längre period, får man i det närmsta kliva upp på för att kunna trycka in. Växlarna får man gissa sig till vart de ligger.
Sättet bilen säger till att man har missat en växel är tvärt och abrupt. Ett enormt skrap, och sen är det inte mer med det. "Gör inte om det där tack". Jaja, okej förlåt..

Men det var ändå en oerhörd behållning att köra till och från jobbet i bilen. Trots nedsuttna säten, vinandet runt framrutan, skramlet och det lilla problemet jag råkar ha med bromsarna så satt jag ändå med ett stort leende och körde. Charmen finns där, och glädjen som bara inte går att beskriva fullt ut.
Det är lite som James May en gång har förklarat i serien Top Gear, att han älskar sin Fiat Panda därför att dess små hjul och klen motor gör att det går att busa med den på samma sätt som om det hade varit en mycket starkare och större bil. Gränserna är bara flyttade för vart det räknas som "kul".

Snart ska bilen dock säljas. Det kommer svida, som med alla bilar jag gör mig av med, men den har fyllt sitt syfte. Den kom in i min ägo när V70:in gav upp i vintras och den fraktade mig från A till B precis som det var tänkt att den skulle göra. Dessutom har den bidragit med delar till min andra, viktigare 240. GLT:n.

Men den kommer definitivt saknas.



En sammanfattning av året - 171224 24 december 2017, 23:25

Ett bra tag satt jag faktiskt här och funderade på om något av värde alls har inträffat det här året. Menar, har fortfarande samma jobb, samma lägenhet och kör fortfarande en Volvo till vardags.
Men faktiskt, så har saker skett.

Tal om Volvon så rullar vi ju inte längre runt i en V70. Efter noga överväganden så har den helt enkelt gjort sitt och ska fortfarande säljas vidare. Visst, det krävs - särskilt inte för en som är kunnig och har lite så kallat "jävlaranamma" - så mycket för att den åter skall bli redo för att brukas på vägarna, men detta får någon annan helt enkelt välja att göra.
Det är slut nu. Vår gemensamma resa är över, men vi har också haft en underbar tid tillsammans, och det kommer för alltid att värderas högt.
Säg alla resor vi gjort.
Den har fraktat oss till och från Sundsvall vem vet hur många gånger. Vi har varit över till Norge och otaliga resor ner till Stockholm, men också till Lycksele och så långt söderut som Göteborg, och trots problem med olje som vattenläckage - mycket pga tidigare ägares inklusive undertecknads brist på uppmärksamhet - så har det ändå tuffats på.
Under en brännande hetta så AC:n inte orkat med, och i minus trettiofem grader.
I snöoväder och blåst, till rena monsunregnfallen.
Skuffen har varit lastad med allt från dagligvaror från affären till varor från IKEA och loppisar. Det största och mest skrymmande som vi någonsin fraktade blev nog de två fullstora bokhyllorna, som precis gick in så bakluckan kunde stängas. Fick visserligen koppla med stortån men det gick!
Kommer verkligen sakna den.

Idag rullar vi omkring i en 244 GL anno 1983. Det är sannerligen ett stort steg bakåt i utvecklingen att gå från V70 - om än att det var av första generationen V70 - till att gå tillbaka till en 244. Men också en förbannat mycket charm.
Kantigheten, rulltendensen åt sidorna. Den lätta styrningen och bristen på alla elektroniska hjälpmedel.
Svårast har väl hittills varit att lära sig igen att man inte längre har fyrhjulsdrift i backarna..jisses säger jag bara!
Blev stående för ett tag sedan i en lätt uppförsbacke efter att kön framför mig var tvungen att stanna inför en fullproppad cirkulationsplats. Jajamensan, alla bilar framför mig kunde sedan fortsätta medan undertecknad blev kvar på platsen, slirandes med ena bakhjulet.
Mitt i morgonrusningen.
Tur bilen har charm. Och bakhjulsdrift.

På det mer personliga planet så har där också hänt en del. Till ytan kanske det inte ser så stort ut, men efter att ha skrivit snart femhundra sidor på min bok, där mycket tro det eller ej ännu återstår, så har mycket självrannsakan förekommit. Var och varannan sida är just självrannsakan.
Varför gjorde man det ena och det andra? Ofta tänker jag under arbetet av boken "varför var jag så himla korkad", och då får man gå igenom det hela. Backa bandet, ta reda på fakta - alltså ren, ibland tidigare oupptäckt fakta - och ibland nästan bilda sig en ny uppdaterad version av vad som verkligen hände.
Ibland får man rent utav en helt annan uppfattning än den man fick då.
I slutänden hoppas jag det är bra att man får veta det ena med det tredje, även om det oftast, om inte alltid, alltid tyvärr är för sent att påverka.

Men man måste försöka se framåt. Det är detta mycket handlar om just nu och så varit det här året, vare sig det är på det privata planet, vad man kör eller hur man har det i yrkeslivet.
Mitt nuvarande yrke som tidningsdistributör - inte bara min anställning per se utan hela yrket - är sakta men säkert på väg att dö ut. Detta är inte ett antagande utan bara ren fakta.
Och det är egentligen inte så konstigt.
Detta är den naturliga utvecklingen, och jag tror inte jag behöver förklara vad den digitala utvecklingen har gjort i sin egenskap som fiende till det gamla sättet att läsa en morgontidning på.
Av den här anledningen ser vi just nu vad som händer i till exempel Övik, där de valt att lägga ner tidningsutdelningen och i stället lägga det på PostNord, vilket vi i längden får se hur det kommer fungera.
Vill härmed inte säga att PostNord inte kommer att fixa dessa nya utmaningar, men efter att ha sett myntet från båda sidor så är det, om man ska vara aningen realistisk, svårt att se hur de ska kunna få det hela att fungera.
Men men.
Om det av någon anledning skulle fungera, ja då kommer det inte förvåna mig om nedläggningsvågen även drabbar oss i Jämtland, vilket jag och många andra inte ser fram emot.
Men vi får se, antar jag, hur det kommer att gå.
Det är lite av just ovanstående anledning jag också har tagit läget på allvar och börjat på allvar leta mig annat att göra. Hade ju ändå inte tänkt stanna i tidningsutdelningsbranchen för evigt. Detta gör väl ingen?
Det är här kursen jag gick i somras, kommer in.

Men något många inte förstår är hur stort detta med kursen var och är för undertecknad. Och jag tror inte heller det riktigt går att förklara till fullo, mer än att jag på något vis lyckades med något som jag aldrig trodde skulle vara möjligt; nämligen att gå tillbaka till skolan.
Det var förvisso bara under ett par veckors tid, och där finns många andra "bara" till det hela. Men för mig, som är så förbannat skolrädd att man fortfarande än idag har djupa och ingående mardrömmar om helvetet som kallas Treälvsskolan, så var det stort, och jag var på grund av denna skolräddhet så nervös inför det hela att hela jag var ett vrak när jag väl kom dit. Mardrömmarna, den ryckiga sömnen, humörsvängningarna och oron hade gjort sitt för att bädda för ett riktigt praktfiasko - men det gick bra. Tro det eller ej, men det gick bra, och jag fick faktiskt min licens för A och B-truckar.
Har bara inte fått mina papper ännu, men det är petitesser. Jag gjorde det i alla fall!

Mycket har jag att tacka min fru Marika för. Allt, om man nu ska vara helt ärlig. Det är på grund av henne, och några av mina absolut bästa vänner - ni vet mycket väl vilka ni är - som har hjälpt mig framåt när jag egentligen velat sätta mig ner och aldrig mer kliva upp.
Jag har tvivlat, velat, grunnat och muttrat men ni har varit där för mig när jag som mest har behövt den där behövliga knuffen framåt, och det kommer jag för evigt vara tacksam över.
Ta åt er av detta. Går inte att sätta ord på hur tacksam jag verkligen är för hur glad jag är att ha er som vänner och bekanta. Adde, Hannah med flera. Och för att inte glömma kollegor som Eva som skjutsat mig vecka ut och vecka in innan man lyckades få tag i en bil som kunde ersätta V70:in - tills vi hittar en vi verkligen vill ha i längden - och Janne, Robert, Björn med många fler.
Ni är alla, på ett eller många olika sätt, ovärderliga.

Om några dagar blir det 2018, och jag går starkt framåt in i framtiden med hopp. Hopp om att saker och ting, på ett eller annat sätt, kommer ordna sig, och att även om där kommer vara motgångar och tråkiga beslut att ta, så kommer det nya året även innehålla positiva saker.
Förhoppningarna ligger i ett nytt härligt arbete, mer arbete på boken - kommer jag rent utav bli klar med grundplåten under 2018? - och framförallt en ny redig bil, men vi tar saker som de kommer.

God jul, kamrater, vänner, kollegor och mina kära.
Och på detta, ett fantastiskt nytt år.



171010 - Det är över nu 10 oktober 2017, 22:03

Tidigare idag kom så samtalet från verkstaden, och det finns inget annat sätt att utveckla detta på mer än att det inte var i positiv dager. Långt därifrån.

Lämnade ju in V70:in där för att äntligen åtgärda det som åtgärdas bör, och vi kan väl bara säga att där fanns långt mer att göra än bara det som stod på papperet.
Lång historia kort men kapitlet med V70:in är alltså numer över. Kommer köra hem den och sen ställa av.

Känns..underligt. Men jag är inte ledsen. Inte heller arg. Är bara, mest ingenting.
Omtumlad möjligen.

Är dock i desperat behov av brukisbil nu, tills vi finner en riktig sådan. En vi verkligen vill ha.
Men det kommer väl, vad det lider.



Grattis då - 170919 19 september 2017, 21:19

Härom morgonen skjutsade jag hem en kollega från jobbet. Och visst, nog höll man lite koll ändå på miltalen så visst, klart jag visste att det var nära men just som jag stoppar för att släppa av min kollega så ser jag detta:

https://www1.garaget.org/gallery/images/20/19631/19631-7dd9c5269429316a91a5595cab3862be.jpg

Tajming, jajamensan. Och grattis då, V70:in.
Trodde ärligt talat inte vi skulle komma så långt ett tag, men du pinnar då ändå på..även fast du har dina problem. Vore du en människa så vore du sängliggande på sjukhuset..



170811 - Biljävel 11 augusti 2017, 13:02

Ja nu säger jag det. Biljävel.
Fast. Nej. Eller. Jo. Det känns så. Det känns som att man vill säga biljävel men egentligen är det ägarna - undertecknad som tidigare - som man nog bör skylla på.
Det är ägarens ansvar att saker byts och underhålls, brukar det ju stå i manualer.
Och har han rullat snart fyrtiotusen mil så har han väl också rätt att ha lite krämpor. Men varför nu?

Resan till Norge gick ganska bra. Bortsett från ett uppkommet skrapande efter att vi stått och väntat i en bilkö, ifrån vad som kändes som ett främre hjulhus - där det inte syntes något fel bör understrykas - så flöt det på ganska bra sen. Det höll någorlunda tätt. Olja försvinner förstås men det kommer det nog alltid att göra.
Törstig motor..både vad det gäller bensin som olja.

Men nu idag när vi kom ut för att fylla på olja inför resan till Stockholm så fick vi oss en tankeställare.
Tomt i expansionskärlet. Vad i helv..?
Syns inget läckage under behållaren. Alla slangar ser hela ut. Så vi fyllde på där igen och tog en förhållandevis lång provtur här runt ön och tillbaka, och väl tillbaka så kikade vi igen. Fullt. Fortfarande fullt.

Gick ut igen en sväng senare och japp, fortfarande fullt.
Men ändå är förtroendet borta.
Litar inte på honom. Känns som en trilskande tonåring, eller möjligen som en trilskande gubbe.
Biljävel.



170808 - På fallrepet 8 augusti 2017, 21:37

Känslan är som bekant. Den där som säger att det snart är nog. Man har nått det där vägskälet ännu en gång och de tidigare gångerna så har man tagit matchen. Det har gnuggats händer och det har spenderats därför att det har varit värt det. Man får tillbaka så mycket bara man spenderar dessa hundralappar.
Men till slut måste man inse att det bara inte längre är värt det.

Gick igenom detta med Buken, alltså 240:in jag en gång i tiden hade. Det spenderades vet inte hur mycket på delar som rostlagning efter rostlagning och visst det lappades och fixades men sedan dök det upp på andra ställen. Ett efter ett. Men har man släckt en eld så dök två nya upp. Hela tiden.
Till slut höll det inte längre, varför den med ett tungt hjärta såldes. Och det visade sig vara i rättan tid.

Nu står man här igen. V70:in står inför att passera 40 000-milagränsen, och under resan till och från Norge tidigare idag så rullade han som en dröm! Men den lugna ytan så lurar så många saker att jag och min fru hade en lång och bra diskussion om hur vi vill göra och hur vi ser på saken. Är det värt det att ge sig på de större problemen som vår nuvarande bil står inför? Turbon är original tex..vad kostar en sån? Vad kostar ett byte?
Nu är jag ingen expert men jag tror inte heller det är nyttigt i längden att det sprutar ut olja ur avgassystemet när man startar..vilket är en annan - eller delaktig? - detalj. Vad vet jag. Är ingen mekaniker.
Listan är lång redan nu på saken som ska åtgärdas. Bromsbelägg runt om, nåt hjullager..kopplingen känns inte så där pigg längre och jag tror faktiskt den är original..

Det vi kom fram till är att vi nog ska spendera vår mindre budget som vi redan skrapat ihop och köpa en bil redan nu. Eller ja, inom några månader i alla fall. Det blir en budget på ungefär trettio till fyrtio tusen loppor och det vi har siktet inställt på är eventuellt en Volvo XC70 av modellen nyare än den vi har.
Varför just en sådan, och inte något annat?
Därför att, efter att vi har diskuterat och bollat fram och tillbaka mellan massor av märken och modeller, så fastnade vi för den båda två. Den har det vi söker. Fyrhjulsdrift - ja jag vet att många säger att den inte har fyrhjulsdrift men jag skiter högaktningsfullt i dessa värderingar - massor av utrymme, dragkrok, och som diesel så kan man köra relativt billigt.
I alla fall ett tag till.
Den här dieselhistorien som pågår skrämmer oss båda redan nu som det är.

Längre fram ser vi sen att vi byter bil igen. När våra jobbsituationer är annorlunda och budgeten är en helt annan.

Kommer dock sakna den här V70:in. Som fan.
Han har verkligen ställt upp när det gäller.



170705 - Det är tacken 5 juli 2017, 05:39

På väg hem från jobbet i morse så lyckades jag äntligen bemästra mina rädslor och körde in vår kära V70 in i en biltvätt. En sådan av automatisk typ.
Och efter en hel del om och men så blev den också tvättad. Jajamensan!
Väl hemma på parkeringen sjönk dock glädjetrippen, för bilfan kände för att belöna mig med att pissa ur sig olja.
Varför då?
Har jag inte gjort allt rätt? Tvättat bilen - det dröjde men nåja - och jag har nyligen kostat på den ett verkstadsbesök på grund av just oljeläckage. En slang blev äntligen bytt och allt var frid och fröjd..och så är detta tacken?
Saatan också.



170515 - Vägen ut 15 maj 2017, 20:38

För några månader sedan så satt jag i stort sett och skakade.
Jag gillar verkligen inte att ha den där känslan av att inte komma någonvart. Det är hemskt, så jäkla hemskt så man bara vill antingen lägga sig i sängen och aldrig mer kliva upp eller rusa ut på gatorna och sälja sina tjänster till vem eller vilket företag som helst, bara man får något att göra.
Något som ändrar ens premisser. Vad som helst.
Känslan jag hade var att jag är fast i livet.
Fast i mitt jobb. Kommer inte hitta något annat. Får inte göra det jag egentligen vill - får jag ju fortfarande inte men hursomhelst - och i mitt privatliv så står det still. Mazdan står i garaget och slumrar och min Volvo 240 står uppe på hemgården där det en gång i tiden stod ett gammalt föräldrahem som nu bara består av en hög med krossat tegel och en ej uppbrunnen grund.
Men så hände saker.

Efter en rejäl - vi snackar rejäl! - rannsakning och mycket funderande så kom jag plötsligt på idén med att köra truck. Fråga mig inte varifrån det kom men lite påminner det ju om vad man ändå drömde om som barn. Ty som liten följde jag ju med bönderna när de körde runt med sina traktorer och traktorer brukar ha en frontlastare. Och dessa älskade jag. Älskade att se traktorerna lyfta upp saker med sina gafflar eller skopor och frakta saker, varför jag imiterade detta genom att vända en liten stol med ryggen ned mot golvet och lyfta i stolsbenen, varvid jag - tadaaa! - fick mig själv en frontlastare.
Så jag trotsade min enorma skräck för skola och allt vad det heter och sökte en truckförarutbildning. Trodde inte jag ens skulle komma in och in i det sista var det osäkert men tro det eller ej; jag kom till slut in.
Och så kul det var!

https://www1.garaget.org/gallery/images/20/19631/19631-066e66510ea9099e40f92e9a1a1f48ff.jpg

Och med ens är man också plötsligt på gång med Volvon. Den ville visserligen inte igång när man väl fick tummen upp från han som ska hjälpa mig med det enorma arbetet med allt som innebär med en omlackering, men nu är vi plötsligt i rullning.

Lika plötsligt som allt stod stilla så är det mesta på rullning. Det går framåt i skrivandet av boken. Ska dessutom snart börja leta jobb och det ser faktiskt positivt ut på den fronten också. Många företag som nyttjar truckar ju! Nytt jobb innebär nya premisser, känns spännande men bra. Det innebär med största sannolikhet också mer i lön och mer lön vet vi ju alla vad det betyder..
Vin kvinnor och..eh..vänta nu.
Hursomhelst.

Mycket känns oerhört positivt just nu.
Älskar att ha bollen rullning.



170405 - Allt på grund av ett litet litet batteri 5 april 2017, 21:25

Det gick bra i morse. Min tjänstebil höll ihop, skapade inga större hjärtattacker eller vidare huvudbryer, så när jag kom tillbaka till Torvalla och skulle hem så gick jag ut genom grindarna tillsammans med en kollega med huvudet högt och ett lättat hjärta.
Efter att ha sagt hejdå till kollegan vänder jag mig mot V70:in och låser upp - men inget händer.
I samma veva som jag med en aningen huvudbry går närmre min bil och än en gång försöker låsa upp så kommer en annan kollega som för dagen önskat lift, och vi tittar båda på varandra när centrallåset fortfarande inte reagerar.
Håller till slut dosan alldeles vid den skitiga vindrutan, men icke. Ingen reaktion alls.
- Du kanske har råkat haft någon knapp intryckt när nycklarna legat i fickan, säger min kollega.
Jo så har det nog gått till. Jäkla skit.
- Men du har väl nyckel så du kommer in i bilen i alla fall?
Klart jag har det. "Men då går väl larmet", undrar jag. Min kollega säger sig inte veta men tror inte det.
Mycket riktigt så börjar larmet tjuta och lamporna blinka när jag öppnar dörren. Men det är okej! Det torde sluta bara jag sätter nyckeln i tändn...men det gjorde det inte. Och inte gick det att starta heller.
Inte heller gick det att öppna någon annan dörr inifrån heller.
En tredje kollega är på väg därifrån varför jag frågar om denne råkar ha ett batteri som passar till dosan. Ett långskott förstås men man vet ju aldrig, han kan ju ha varit den mänskliga versionen av Skalman..
Tyvärr hade han inte det.
Det är nu en fjärde kollega är på väg ut, en jag av olika anledningar helst inte pratar med men jag frågar om han råkar ha ett batteri också - man vet ju aldrig - varvid han frågar vad problemet är. Han får en snabb genomgång av det hela.
- Vet du, jag fick samma bekymmer en gång med en åttfemti jag hade. Lösningen på den var att fyra eller fem gånger vrida nyckeln till tändning och sen prova att starta. Prova?
Så jag provar. Känns meningslöst men hursomhelst. Först tror jag inte att det funkar men så slutar lamporna att blinka och bilfan startar!
Härligt!
Dock kvarstår ju problemet med dörrarna, så det såg nog ganska lustigt ut när en medelålders herre med lätt kulmage fick klättra in från förarsidan och sätta sig på passagerarsidan.

Senare under dagen byttes batteriet. Vips funkar allt igen. Sjutton vad skönt.




Sågs senast: Idag 09:33
Medlem sedan: 28 januari 2006
Foruminlägg: 24087

Senaste inloggade besökarna

Idag 06:45 Joel0666
Igår 15:23 Timmm3n
2018-12-07 19:06 kottss
2018-12-07 05:19 Gitarrmetarn
2018-12-06 16:32 Vettemannen
2018-12-06 12:58 Hybridsmurfen
2018-12-06 09:52 caromania
2018-12-05 14:19 Diio
2018-11-19 21:44 Klints
2018-11-18 00:36 DieLuftWaffe
2018-11-16 15:42 iFerz
2018-11-12 21:54 Gurrx
2018-11-08 19:43 Jompa_27
2018-10-31 18:51 K-J-L
2018-10-30 18:40 lord_daha
2018-10-28 22:30 RWD-kid
2018-10-26 20:54 Fimp3n
2018-10-21 22:22 KevinOT
2018-10-19 05:00 THEBADGUY
2018-10-13 20:23 Low