Vemod och en gnutta glädje.Så känns det nu efter att lite halvt på skoj lagt ut bilen till försäljning.
En Firehawk! Vad fan är det för nåt?
Faktum är att inte många här i Sverige, eller säg hela världen minus USA, vet vilken speciell bil det är. Men ännu ett faktum är att hur låga produktionsiffror de än må ha haft, och hur svåröverkomliga denna absolut sista årsmodellen av Firebird Trans Am Firehawk än är; så är det inte på grund av dessa egenskaper som jag känner mig sorgsen att sälja den.
Jag har haft flera bilar, däribland tre Trans Am's i olika åldrar och olika utföranden. De två första en vanlig basutförd 94:a bytte jag med glädje mot min andra, en 02:s Trans Am WS6. Vilken jag ganska snabbt kom att inse inte motsvarade vad jag eftersökte, nog för att den gick som en kille i puberteten i dambastun men den var risig. Jag satte ut en annons på den utan vemod fast mycket glädje. Tyvärr hann jag inte sälja WS6:an innan jag var med om en trafikolycka i vilken jag inte var vållanda (utan enda offret) så jag fick ut på försäkringen. Och jag var iväg för att leta upp min drömbil, den bil som jag skulle köra till tidens ände.
Och jag hittade min tredje Trans Am. En Firehawk av sista årsmodell, 1800 mil på mätaren, svart läder, snygg lack, kromfälgar - Jag köpte den men det var jag som var såld!
Och fastän att jag nu efter bara några dagars annonsering fått tag i en köpare som givit mig ett bra anbud. Eller som Don Vito Corleone skulle utryckt sig: "An offer you can't refuse." Så känns det i min själ att saknaden av min pärla kommer bli stor.
Det är tamejtusan kärlek, på nåt konstigt plan, som jag känner för bilen. Men ändå får jag stå ut med att se mig själv sälja min glädjemusa, att trasa sönder mitt bilintresse. Att se mig sälja min dröm för pengar.
What money can't buy.
Det finns faktiskt sådant, det jag upplevt med min bil. Men nu ger jag bort det gratis till nästa ägare, vill intala mig att jag får kompensation för den biten i form av pengar men så är det inte. Den delen kan inte köpas, enbart upplevas. Pengar ... fan vad jag känner mig horig nu.