Den här veckan har vart en riktig berg- och dalbana. Men igår såg jag ljuset i mörkret. Hade jag varit ensam hemma hade jag skrikit rätt ut! Glädjetårar till max, kände mig som den lyckligaste tjejen i världen igen.
Så glad över att jag inte kommer förlora honom även om han till slut blev sur över alla kärleksförklaringar jag skicka igår. Om sanningen ska fram så är han den enda någonsin som fått en kärleksförklaring ifrån mig, jag är ju inte ens sådan person.
Ljuset i tunneln är ju inte så långt bort längre.
Och har ingen anledning att ligga i sängen och tycka synd om mig själv mer än nödvändigt nu så nu ska man till Arbetsförnedringen en sväng för att sen åka och göra det jag gör bäst, ja jag är en av eldsjälarna på ridklubben här i stan.
Sen kan jag inte lämna mamma i sticket, även om jag valde att gå ur kommittén i vintras så är jag fortfarande en del av den då de nya inte tar sitt ansvar. Jag står där föör ofta! Det som är roligt är att jag har huvudansvaret för inhandling av varor till kaféterian. Sen vet ju min mor att när det är jag som gör det så så blir det gjort ordentligt.
Så idag blir det att fixera vagnen där den ska stå så vi kan koppla in strömmen. Sen ikväll blir det att flytta ut innekiosken te vagnen, bara vi får igång kyl och frys.
Som det ser ut just nu så ska jag inte behöva stå varken Lördag eller söndag, skönt men samtidigt får jag ändå hålla mig hemma för man vet aldrig.
Längtar något så djävulskt till nästa helg för då blir det Stockholm, pratade med sebastian inatt och vi funderar på att dra på kryssning. Bara jag får göra något utöver det vanliga så är jag nöjd. Bäst av allt det enda jag står för är resa upp och hem igen, det andra betalar han. Snäll polare jag har. :)
Sitter här med världens leende och jag kan inte säga varför jag har det, det är så varje dag ska börja med ett leende man inte har förklaring till!
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet