Nu när jag gjort mig av med en stor del av det som fått mig att må dåligt så har det kommit fram annat också, liksom när ska jag få må bra? Känna lycka? Vara glad?
Känns som om jag lever i ett stort svart hål utan ände. Jag skulle verkligen behöva en axel att blöta ner och någon som höll om mig och som säger "Helene det ordnar sig" men inte ens det förtänar jag.
Jag känner mig bara så äkligt jävla misslyckad och ful, jag önskar att jag inte hade haft några känslor att de varit is. Vad enkelt det skulle vara då, svårt för andra att förstå dock men hellre det än att folk inte förstår hur jag känner.
Jag ber inte ofta om någonting men när jag verkligen skulle behöva det så finns det inte en jävel som kan ställa upp och i alla fall försöka få mig att le. Jag ler aldrig på riktigt längre, bara väldigt få enstaka som ser när jag ler på riktigt men det händer ju typ 1 gång av 20 numera.
Fy Fan för livet!
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet