Det känns som om det bara går neråt igen. Jag är sällan glad, alltså på riktigt. Ligger i sängen hela dagarna för att det inte känns värt att gå ur den. Bilen står jag kör bara med den fredag och lördag och möjligtvis någon timme eller två mitt i veckan.
Oavsett om jag går ur sängen eller inte så får jag skäll. Jag försöker nå den förebannade jävla korkade fittan till handläggare på arbetsförmedlingen i Solna men utan svar, Varför har man en handläggare när man ändå inte kan nå denne på varken mejl eller telefon och när man väl får tag på fanskapet ja då kan de inte ta ens samtal och ber att få ringa upp? Vilket verkar vara en lögn!
Jag måste upp till sthlm igen för att kräket till fd arbetsgivare måste skriva på arbetsgivarintygen och jag kan inte gå dit själv, så jävla hotfull och respektlös som han varit emot mig så vågar jag inte.
Ibland vill jag bara ge upp allting för det är liksom inte värt att må såhär. Jag känner mig bara mindre och mindre och mer och mer värdelös.
Jag får väl skylla mig själv men jag matvägrar just nu. Det klagas när jag äter och det klagas när jag inte gör det. Jag är inte perfekt kommer aldrig att bli det!
Jag är så lost i mig själv och i samhället. Jag är närvarande fysiskt men psykiskt är jag någon annanstans. Vem vet vad jag gör när jag blir helt all alone, för det kommer att ske snabbare än jag själv förstår i dagens läge.
Min bil är den enda jag har som ger mig glädje och som ger mig drömmar om framtiden men så kommer det alltid folk som ska trycka ner en, jag vet att man inte ska bry sig men när ens självkänsla och ens självförtroende så gott som är totalt borta då kan man inte bara skratta folk rätt upp i ansiktet och säga "Aa visst, men min dröm är min dröm så sköt ditt så sköter jag mitt".
Jag önskar att det vore bättre än vad det är men jag ser inte gnistan längre. Mitt jävla anamma gömmer sig djupare och djupare in i mig. Jag tappar bort mig själv för att jag inte orkar.
Att slåss för sin rätt tar så jävla mycket tid och energi som egentligen inte borde behöva bli såhär om vissa bara hade skött sitt och inte slarvat eller skitit i det. Samtidigt så kan jag inte bara ge upp för då vinner den där jävla idioten och jag vill ju inte att fler råkar illa ut så som jag har gjort. Det är faktiskt onödigt!
Jag saknar att sitta i en lastbilshytt, det var mitt liv och jag älskade det nu är jag bara en vilsen själ som försöker att inte ge upp det som hon har rätt till. Jag trodde att allas mödrar hade lärt sina barn att man inte får stjäla ifrån andra, och jag tycker att det är pinsamt att en 40+are kan med att stjäla från sina anställda och sen inte vilja göra rätt för sig. Jag tycker att det är pinsamt att folk rent generellt inte kan skilja på mitt och ditt oavsett om det gäller pengar, bilar, boenden och så vidare.
Jag blir på gränsen till arg eller inte blir snarare jag ÄR på gränsen till arg! Jag vill ju sätta dit honom så det bara skriker om det men det är ju så svårt att få hjälp och så även att göra det själv, då det är så få som vågar träda fram och säga att de också varit med om det. Jag känner flera som vet vad jag går igenom då de haft samma jävla skit som mig med samma jävla arbetsgivare.
Det borde seriöst finna en svart lista för allmänhetens beskådan på alla oseriösa åkare och inte bara en svart lista för hantverkare, oseriösa bolag och webbsajter, hyresnämnder och så vidare..
Hade gjort det jävligt mycket enklare och veta vilka som är oseriösa så man kunde undgå dom och slippa alla såna här jävla onödiga problem och onödigt lidande.
Det finns inte mycket jag verkligen hatar men jag hatar verkligen min förra arbetsgivare!
Ej fordonsrelaterade blogginlägg saknar kommentarsmöjlighet