Det hela började när jag med ett flyttlass, kom till en ny by för att börja fjärde klass.
Mobbad och utstött kallad idiot och kass, låste jag mest in mig drömmandes bort på skolans dass.
Ni kanske inte tror att jag var riktigt klok, men det tog en halv dag att räkna ut min mattebok.
När jag fick en ”svårare” tog det kortare tid och den och lärarens Matte E räknade jag ut på ett par dagar och hängde dem på hans klädkrok.
Ja inget på lektionerna var väl besvärligt, men att inte ha en enda kompis kan jag säga inte var speciellt härligt. Jag kände väl att jag inte passade in om jag ska svara ärligt.
Jag började väl skolka. Jag lärde mig inget vettigt på skolan heller som jag inte redan kunde eller hur man det skulle tolka.
Kände väl mest bara att skolan mitt eget intellekt försökte urholka.
Jag hade i garaget hemma byggt partikelaccelerator och ett gamma gevär. När skolan kom och skulle hämta mig med polis brakade saker och ting isär. Såklart när jag startade upp utrustningen blev det ganska mycket misär.
Garaget exploderade där, tog med sig en stor del av huset, jag svär!
Rektor och poliskonstapel var båda svedda i baken och som julegrisen i skinnet till färgen skär.
Efter 9:an blev det gymnasiet ett par pass.
Min på skolan konstruerade kärnreaktor exploderade och förstörde hela skolan och en terrass.
Ja lagen kom och tog mig precis när jag gick igenom alla parametrar och samtidigt käkade glass.
Ja det blev ett jäkla liv och ett släckande av våran brandkår, rektor fick föras med ambulans till psyket med krama dig själv tröja fastspänd på bår, ja den skolan går väl inte att besöka heller på några hundra år…
Saker och ting för mig hamnar på lut. Som när jag laddade en polisbils motor med krut. Vevstakar och kolvar genom motorhuven tittade ut.
Nu är läget inte allt för salt. Att sitta inne på rättspsyk är väl inte så ballt!?
Men jag har träffat en besynnerlig typ som jag kokat idéer med och jag lovar att på detta sjukhus är det snart halt!
Vi ska bygga en bomb med hjälp av gasflaskor, blekmedel och malt!