Blogg
.:Den förlorade gatan:.:090527:. 27 maj 2009, 19:50
Tänkte bara skriva ner en liten rolig anektot, som precis utspelade sig. Jag och Marika beställde över internet - som är så bekvämt och bra - en varsin pizza via en pizzeria i stan, som även har utkörning. Detta gjorde vi ungefär kvart över tre, just därför att väntetiden är känd för att kunna vara aningen långdragen.
Nåväl, maten är superb, så det är väl värt väntan. Men klockan rullade på och vi blev otåligare och otåligare. När vi mer eller mindre började gnaga på varandra - fråna att ha kelats och smekts skall sägas - så insåg vi att vi inte bara hade väntat en timme, eller två - utan över fyra timmar!
Ringde därför pizzerian, i hopp om ett svar på vart våra pizzor var. Vänligt men bestämt så frågade jag personen i telefonen om de hade stängt för dagen eller om vi skulle få våra pizzor i morgon, med tanke på att vi hade väntat så länge. Han prasslade i några papper och jag fick uppge information om vart jag bodde.
- Men du finns inte, säger han plötsligt och det blir en pinsam tystnad.
Men klart vi fanns ju. Jag satte mig vid datorn och läste utifrån meddelandet jag fått i min inbox på hotmailen. Vi hade fått det verifierat att beställningen var mottagen. Den var betald med kort. Så var det ju bara.
Personen i telefonen ropar på någon annan i bakgrunden, det prasslar lite extra och de har en kort diskussion. Sedan kommer den andre till luren och jag får upprepa lite kort om vad som skett. Han tittar - förmodligen på en lista - och säger åter igen att vi finns inte.
- Vart bor du, frågar han.
- Önevägen, säger jag förvånat.
- Men den gatan finns inte, säger han.
- Jo, säger jag.
Och så prasslas det lite till och han säger att han ska kolla extra i databasen. (nåt han tydligen aldrig behöver göra annars men vafan), och så blir det en kort tystnad.
- Önevägen?
- Ja.
- 138?
- Ja, svarar jag fundersamt.
- Ja, du finns..
Tydligen blir alla beställningar utskrivna på papper, och han kunde inte förstå varför inte just våran hade blivit detsamma. Han bad om ursäkt direkt och mumlade om det dumma systemet. Sedan så ställer han nästa lustiga fråga;
- Ja..vill du ha dom nu eller?
- Ja jättegärna, svarar jag och skrattar.., vi håller på och hungrar ihjäl här..
Förhoppningsvis är pizzorna på väg snart. Har nu väntat i 4 timmar och 35 minuter. Men det är sånt som händer. Jag tänker inte gnälla som en del kan göra, herregud, det är väl inte hela världen att nåt sånt konstigt händer?
Lite lustigt bara :P
.:Den där balen:.:090523:. 23 maj 2009, 06:15
Det är underligt hur mycket man hinner tänka när man springer där i trapporna. Dunket av sulorna som gnids mot trappstegen, svettpärlorna i pannan som porlar ned mot kinderna. Mörkret som omvälver en medan man snittar fram en ny tidning ur bunten man vikt ihop i näven.
Man springer där för sig själv och ja, man tänker. Tänker på annat, för att glömma att man är där i mörkret.
I mitt - tidigare? - liv så trivdes undertecknad i mörkret. Det var skönt att inte se något. Då slapp man se sig själv. Man slapp se allt det negativa. Allt som behövde lysa upp var datorskärmen. Bakom den satt man in i det oändliga. Spelade spel för att bedöva det man inte ville känna. Titta på porr för att drömma sig bort till den närhet man ville ha.
Och se vart man är idag?
Bakom mig i mörkret så ligger Marika och sover. Jag smygtittar lite på henne ibland. Det är som att jag måste. Vet inte varför. Blicken bara råkar glida åt det hållet. Hennes nakna ryggtavla är vad som syns. Och den nakna rumpan. Täcket har glidit upp en bit. Huvudet är djupt nedborrat i den mjuka kudden, så man ser det knappt.
Andningen är rytmisk. Lugn och stadig. Jag vill gå dit. Sjunka ner bredvid henne, men jag låter sekunderna gå, och tittar på henne en stund till. Det är jobbigt att komma hem direkt efter jobbet - klockan var några minuter i fem nu när jag kom hem - och bara sjunka ner i sängen - även om jag så gärna vill - funkar bara inte.
Hjärnan är alldeles för mycket uppe i varv för att det ska gå att slappna av. Så det blir att man sätter sig här och skriver. Svarar i trådar. Skriver blogg. Funderar. Allt för att varva ner.
Jag vill nämligen ner i den där sängen.
Som tidningsbud så blir det att man läser fram och baksidorna av tidningarna. I alla fall jag gör det, av nån underlig anledning. Inte för att man är så intresserad - även fast det är lokalt till större delen - men i alla fall jag gör det för att man helt enkelt inte har nåt bättre för sig, då man står i tex en hiss och väntar på att man ska komma till högsta våningen.
Och idag - om man nu ska komma till poängen med denna blogg - så gick det inte undvika artiklarna som handlade om balen. Balen med stor B.
Balen som alla pratade högt om flera månader innan den ens skulle börja.
Balen som jag aldrig gick på.
Jag minns hur arg jag var. Man satt där i bussen, väntandes på att klockan skulle slå jämt så vi kunde rulla ut från torget. Jag minns att man bara ville därifrån. Bredvid torget var det folkmassor. Det var som att alla i Östersund skulle se på när folk anlände i sina förtjusande klänningar och kostymer till den ännu större balen. Flådig bil efter flådig anlände, släppte av och försvann i sakta gemak till Gamla Teatern. Och när chauffören äntligen tittade en sista gång på sitt armbandsur och konstaterade att det var dags att åka - så höll vi inte på att ta oss därifrån.
Sakta kröp bussen framåt och folket klev åt sidan, som att de blev shockade över att där faktiskt kom en buss. Själv satt man och kokade inombords. Skulle det vara så svårt att flytta på sig?
Det hela påminde lite grand om Askungen. Bilden av hon ståendes där i fönstret och suckandes tvingas inse att hon aldrig skulle komma på den där balen. "..Vad är en bal på slottet?" Jag satt där i bussen och innerst inne ville jag nog på balen. Jag ville dit, men jag var för dum, för sen, för ensam - och för arg på mig själv för att det skulle ha gått vägen.
Det var ungefär när balen var som jag hade insett för första gången - kalla mig gärna trångsynt - att vi skulle splittras som en klass. Mp3b. Vår klass. Aldrig mer? Det var en klass jag faktiskt hade börjat tycka om. Grundskolan hade varit ett helvete. 8 år av mobbing, trakasserier, hånande och detta eviga puttande hit och dit - och lärare som aldrig fattade någonting.
Mp3b var en klass jag hade velat ha kvar - och plötsligt skulle den splittras. Något man för en gångs skull tyckte om. Nåt som hjälpte i stället för stjälpte.
Tre år hade man gått hos kuratorn och psykiatrikern. Fram och tillbaka. Det blev en trygghet. Nåt som gick per automatik. Man lärde sig att respektera livet, i stället för att avsky det. Och så slets det sönder. Min hjärna vägrade inse det. Här skulle man fan inte på nån bal. Och om man skulle ha varit dit - vem skulle man ha gått med?
Vem skulle möjligen ha stått ut med mig? Folk sa upp kontakten med mig därför att jag "blev för mycket", under gymnasietiden. Tjejer man tyckte om, blev rädd för mig när jag gjorde oförklarliga saker. En del skrattade åt mig. En del hade bröder som ett tag var ute efter mig.
Så jag var förbannad på mig själv, för att jag var den jag var. Ensam, oskuld, hade körkort i fickan jag inte ville ha och ett temprament som visserligen var under kontroll - men ingen att dela mina tankar, frustrationer, glädjeämnen - med. Så man satt där i bussen, och ville bara hem.
Hem till mörkret. Hem, för att gå på skolan ytterliggare några dagar och sedan tvingas inse att bland det sista man tyckte var roligt - för en gångs skull - aldrig mer skulle existera.
Så avslutningsvis betyder balen inte något för mig, än idag. Kanske jag är dum som känner så - och ja min livssituation är helt annan idag - men kanske jag för alltid kommer att känna som jag gör, för denna händelse. Detta spektakel som alla tjatade om att "det händer bara en gång i livet", ungefär som att man avlider i en plågsam död om man missar det.
Jag missade det - och jag lever ännu. Flaket var dock nåt jag ville missa, men blev övertalad att åka. Och flaket var nåt jag kommer minnas för livet, för oj vad otroligt roligt det var.
Visserligen var väl jag lite skadad, med tanke på att alla andra hurrade åt att de skulle sluta skolan.
..Jag stod nämligen och var hurrade över hur skicklig lastbilschauffören var som tog oss ner mellan alla gränder i stan :P
.:Älskar att leva-OBS-barnförbjuden text:.:090515:. 15 maj 2009, 23:26
En förvarning kommer nu. Egentligen tycker man att man inte behöver ge en förvarning - jag menar - det är ju trots allt en sida för folk över 18 år, men för fridens skull. För att ingen skall känna sig beklämd eller liknande, bara för att dom fortsatte att läsa.
Läs på eget bevåg. Som 18-åring eller uppåt skall man tåla lite sexuellt, för det som kommas skall i denna blogg, kommer handla om just det.
Sex.
Någon kanske undrar, varför i hela friden tänker jag skriva om detta ämne, då jag egentligen är så inåtvänd och blyg inför detta så jag knappt kan uttala ordet? Jo grejen är att jag vill prata om det, ty det är ett nytt ämne. Ett spännande ämne, där pärmen precis blivit uppslagen, och sidorna i boken lyser vita och oskrivna.
Det är som att jag vill ut med det. Egentligen vill jag skrika ut min glädje till världen, men i den verkliga realiteten får det räcka med att jag skriver ner det. Så. Det blir här. För någon annanstans skriver jag inte längre. Lunarstorm, kanske någon tänker. Jodå, jag har min användare där också, men inget har blivit skrivet där på flera månader.
Grejen med Lunarstorm var att jag skrev det mesta där. Har sida efter sida med "blogg" efter "blogg". De handlar om allt mellan himmel och jord. Folk man saknar, döda som försvunna. Vänner och ovänner. Alla vet väl hur Lunarstorm ser ut? Därför behöver jag inte ge någon längre förklaring till hur det ser ut där. Man kan se det som olika steg. Kroppen växer och plötsligt är man hårig som en varulv. Hjärnan snurrar runt och helt plötsligt börjar man tänka på hur man ser ut. Kalla det "att man har vuxit upp", eller vad som helst, men garaget.org för mig var steget upp till vuxenvärlden över internet.
Men Lunarstorm har varit mer än bara en sida där man träffat jämlika. Det har blivit en minnesbank. Jag läser mina egna bloggar. Som till exempel den jag skrev dagen då jag tog körkortet, och det första jag gjorde var att åka ner till byn med farsans bil, endast för att handla ett paket ägg.
Min första resa på egen hand. Magiskt.
Där står också om alla mina drömmar om förhållanden som aldrig hände. Hur hade det varit om man hade funnit kärleken redan då? Hur hade det känts att krypa in i en famn när man som mest behövde den? Så många tankar, och så många frågor obesvarade. Och det såg ju så länge ut som att man skulle förbli "den där" ensamma typen som höll sig i bakgrunden och bara fanns där, utan nån indirekt mening.
Och hjärnan var inställd på att jag skulle vara ensam, i alla fall till viss del. En annan del av hjärnan - den som kanske fortfarande skrek efter hjälp? - sökte över internet och alla andra konstiga ställen. Ibland mer desperat, ibland mindre. På biblotek. På affärer. Ica. Vid frysdiskarna särskilt.
Och döm av min förvåning när man en dag fick ett svar? En blond tjej härifrån trakten, som ger mig ett svar. Någon del av min hjärna hade lyckats knåpa ihop ett svar på hennes annons och plötsligt satt man där med ett brev framför sig. Så underligt. Så sjukt underligt.
Alla vet ju hur det gick, så en längre förklaring till detta behövs förhoppningsvis inte. Vi träffades veckan innan jag fyllde år. Nästan så att jag fick henne i present, kunde man tro.
Och för ett tag sedan firade vi 3 månader ihop..
Nu kommer det jag har försökt komma fram till. Huvudpoängen. Fråga mig inte varför jag vill skriva detta, men jag förlorade oskulden dagen innan jag fyllde 24 år.
Jag tänker inte hävda att det är konstigt egentligen. Varken att det var "sent" eller "tidigt". Det är så luddigt det där. Finns de som förlorar den senare också, och det inte är något fel med det. Absolut inte.
Men det var just sättet som var så otroligt magiskt.
Det som var tänkt att bli en filmkväll blev en första kyss i soffan. En sådan magisk som överrumplade mig totalt. Hon kysste mig, rakt på och tvärt. Jag hann inte med att känna något, förräns efteråt. Vi såg på varandra sekunden efteråt. Såg på varandra länge, och skrattade. Det kändes så rätt, så vi fortsatte med det. Första kyssen blev till oräkneliga.
Filmkvällen blev till att hon sov över - utan att något mer än kyssar och smek - och så höll vi på tills dagen innan jag fyllde år.
Vi låg i sängen på morgonen, med ljuset insipprandes mellan persiennerna. Vi kysstes och kramades, kelade och log åt varandra om vart annat. Hennes kyssar skickade rysningar som gick från tåspetsarna och upp till nacken, rakt in i huvudet. Det var så otroligt skönt, att jag hade kunnat klara mig på det. Vågade inget annat heller, även om det kändes som att det verkligen var rätt. Rätt i alla rutor.
Plötsligt reste hon sig upp på ena armbågen och jag blev förvånad. Trodde hon skulle gå när vi hade det så skönt. Men hon gick inte. I stället så satte hon sig halvt om halvt upp, med ena foten på andra sidan om mig, och min hjärna skrek "vad håller du på med?"
Hjärnan skrek och min kropp ville gå upp i brygga, men hann inte. Hon tittade ner på mig med en lätt busig min och bara sjönk ner över mig.
Alla råd man hade fått från de som haft sex, försvann. Allt man hade läst om för tidig utlösning tycktes inte existera. Det bara hände, som att det var det naturligaste i världen. Efter en stund - som kändes som två sekunder men i själva verket var mer än 10 minuter, så ryckte Marika till och gav ifrån sig underliga läten. Tankarna flög i mitt huvud. Tänk om jag hade gjort illa henne?
Efteråt så kramade vi om varandra och vi pratade länge. Jag hade inte gjort henne illa, såsom jag hade trott. Snarare tvärtom. Hon hade fått en orgasm. Jag - han den där som skulle förbli ensam hela livet - hade träffat denna underbara tjej, och nu var man inte längre oskuld? Vad sjutton hade hänt?
Allt kändes upp och ned. Detta var vad jag så länge hade drömt om, men vågade jag ens tänka tanken på att jag kanske skulle få behålla det jag nu hade?
Vi har firat 3 månader ihop. 3 underbara månader. Det är helt otroligt. Tänker inte säga hur ofta vi älskar, men vi har skrattat åt siffran - som såklart inte är lika varje dag - men ändå är tillräckligt ofta för att man funderar på om det verkligen är nyttigt eller inte.
Och att älska, handlar inte bara om själva sexet. Det handlar även om förspelet. När man eggar upp varandra. Smeker varandra överallt. Kysser varandra. Leker med varandra, på spännande och varierande sätt. Man leker med sina tankar i huvudet, och samtidigt rensar på onödigt som cirkulerar. Vi fnittrar ibland, ler. Busar.
Och efterspelet när vi ligger i varandras armar och bara njuter av att existera för varandra. Vi pratar om vad som var bra och dåligt. Skrattar. Pratar om minnen från förr och tankar om framtiden. Vi njuter av livet, och hoppas på att det aldrig skall ta slut.
Må detta aldrig ta slut.
För fan vad kul det är att leva!
.:Det var då själve..:.:090504:. 4 maj 2009, 23:34
Har ju som bekant ett nytt "projekt", även om bilen inte är direkt ny i min ägo. Det är Glt:n det handlar om. "Buken". Min bästa vän som fått utstå glidtacklingar från cirkulationsplatsers hårda räcken, djupdykningar i snövallar, fastkörningar och oräkneligt plågsamma varvningar där den bara har kämpat och kämpat, på gott och ont.
Har han gett upp, så är det pga mina misstag. Den där bilen har kört på luft mer eller mindre när undertecknat har gett sig fan på att ta sig till en avlägsen mack, när den i själva verket velat ta en på närmare håll.
Så mycket den har gjort för mig, och sedan jag "sålde" 240 Turbon, vill jag ge tillbaka med samma mynt.
Det kanske är därför man vill ha det allra "bästa". Kanske man är lite vrickad, men jag vågar inte räkna ut hur mycket jag spenderade på bilen första året jag hade den. Bara sänksatsen - fjädrar och dämpare - minns jag gick på 4700 spänn. Det var mycket pengar minns jag då när jag inte hade världens bästa lön. Och säg allt som är bytt sedan dess?
Jisses.
Och sakta men säkert kröp man in på lite orginaltrim. Såklart, ska man väl säga. Alla andra pysslar ju med det. H-kammen var snabb att handlas in. Den har suttit där ett bra tag. Förmodligen den som får motorn att ticka som en diesel.
Hursomhelst.
Efter otaliga diskussioner om trim och trimdelar, så är det de här med toppen. Det har diskuterats 531 och gamla 530 - men den som sticker ut är den gamla hederliga 405-toppen. I vissa kretsar tycks just denna vara höjd likt Jesus som blev korsfäst. Och kanske det är därför man är så förbannat envis. Den lär nog inte göra någon direkt skillnad, men man letar. Lite smått då och då.
Så visade det sig att gängorna till tändstiften i min 530-topp är slut. Fyra av fem. Skruvar man in ett tändstift så går de sönder direkt. Och plötsligt var man som förbytt. Man hade bestämt sig att jag ska helt enkelt skänka min väns blödande hjärta - ja den läker även olja från packningen upptill - en ny topp och då ska det banne mig vara en 405:a.
Detta skulle dock visa sig svårare än vad jag trodde.
Under tiden som jag jobbade på posten köpte jag faktiskt en gammal 240 GLE av en jobbarkompis. En automat, gått långt. Sunkig. Fjädrarna knakade. Men under huven så satt där en 405-topp. Lyckan var gjord.
Ända tills jag fick ont om pengar. Vad kunde man sälja? Dagarna gick. Farsan jagade på mig, då den blåa Volvon stod i vägen och var ful. Fick erbjudande från grannen och ja jag hade inget val till slut. Blev tvungen att sälja. Poff där försvann den toppen.
Och sedan dess har det varit tvärnej överallt. De säljs fortare än jag hinner säga "Har..", i telefon. Jag hade en på gång för ett litet tag sedan, men när jag skulle iväg och hämta den - och köpa förstås - så hade en i närheten köpt den.
Idag ringde jag på en bil uppe i Strömsund. Bara en sisådär 7-8 mil dit. En grå 240 GLT, årsmodell 83. Då tänker - i alla fall jag - automatiskt att det är en 405-topp då det var 136hk-motorn skrivet i annonsen. Han ville ha 3600 för den. När jag ringde så bjöd jag på stående fot 2000 spänn rakt av om jag hämtade den nu. Tvärt nu!
Och jag fick ett ok. Så jag tog med mig Beemern och åkte upp dit - i ilfart då jag inte ville gå förlorad om denna chans - och efter lite direktioner över telefon så hittade vi fram till gården där den stod.
Lagomt rostig och bucklig - stod i annonsen så inga problem där - men det var fel inredning. Fälgarna var turkosa av nån underlig anledning. Men okej. Lite grejer skulle man kunna plocka. Instrumentbrädan - med instrumenthus såklart - och lite lister. Och så kikade man nöjt under huven och hade alla planer redan i huvudet snurrandes - och så står det 398 på toppen..
Vad i hela helvetes fan?
- Det är ju en trenittioåttatopp, säger jag väldigt förvånad.
- Är det dåligt?, frågar ägaren och kliar sig i huvudet.
Klart som fan det är dåligt. Jag ville ju ha 405-toppen. Är det så mycket begärt, för en liten enkel människa som mig? Jag dunkade huvudet i skärmen ett par gånger och skrattade nervöst. Där stod man med pengarna i fickan - kontant och klart - och så är det fel toppjävel.
Vi åkte hem tomhänta.
Ska det vara så svårt att få tag i en 405-topp? Egentligen. Ja. Tydligen ska det vara det.
.:Svårt att förstå?:.:090428:. 28 april 2009, 01:05
Med denna blogg kommer jag förmodligen att antingen;
A - upplysa en del medmänniskor
B - uppröra en del medmänniskor
För det jag inte riktigt förstår, är hur en del inte riktigt kan förmå att lagra information efter en sådan lång tid som faktiskt har gått numer. Bara lite smått nedprintat svart på vitt så har jag haft mitt nya liv i snart tre underbara månader. Tre månader.
3.
Det har snart gått tre månader sedan jag träffade Marika. Detta känns underbart. Varenda morgon man har vaknat upp vid denna underbara tjej har man njutit av att inte vara ensam. Hon får mig att inte sitta vid denna dator hela kvällarna/nätterna. Hon får mig att slita mig från sängen när man i vanliga fall hade legat kvar alldeles - alldeles - för länge.
Men det folk inte tycks förstå är hur mycket jag uppskattar henne vid min sida. Jag tänker inte nedvärdera mina vänner, men de får faktiskt förstå att jag inte är nån jävla toffel som styrs av "kärringen". Jag kan ut och åka på kvällarna om jag vill. Jag kan sitta vid den här datorn och prata med folk om absolut ingenting på msn om jag så vill - men ska det vara så svårt att förstå att jag hellre sitter och myser med min Marika just nu?
Bara att hålla om henne, är mer värt än att åka ut på kvällen, planlöst och fundersamt. Visst är det kul att folk ringer och undrar vart man är/vad man gör/vart man ska. Visst är det kul att folk vet att man faktiskt existerar. Och visst är det kul att bli stoppad av polisen såsom man brukar, visst är det kul att snacka på raggarstatoil - men just nu föredrar jag vad jag nyligen har blivit skänkt.
Kärleken.
Jag arbetar torsdag - fredag - lördag. Detta innebär att jag blir en aningen "tråkig". Jag har inte varit ute på fredagkvällarna på länge nu nej, det kan jag hålla med om. Men det är en stor omställning att jobba natt, nåt som många inte tycks förstå. Att jag nyligen har fått min första lön, vilket betyder att jag har arbetat mer än en månad, tycks förbigå många när de ringer på kvällarna - ibland nätterna - och undrar om jag inte ska komma ut.
När sedan svaret blir att jag antingen ska på jobbet eller ligger och sover, så tycks de bli förbannade. Till en början log jag åt detta. Det tar ju ett tag för dem att förstå, det är ju självklart. Men nu börjar det bli löjligt.
När det rings varenda helg och samma fråga ställs - då blir man orolig.
Så förstå detta: Jag är inte ute efter att göra folk förbannade, men en del måste snart inse att jag verkligen har ett liv, som en del hävdar jag absolut inte har i min ägo. Jag har ett jobb - som faktiskt ger hyffsat betalt - en otrolig flickvän som jag så mycket älskar att jag inte vet ibland vart jag ska ta vägen med mina känslor för, och att jag sakta men säkert försöker få allt att fungera i ett perfekt symbios. Bara man får ordning på dygnsrytmen, så att man känner sig säker, och får balans på flickvännens "tid" och övrig, plus lägenhetspyssel (städning, diskning osv) - så kommer jag att vistas ute på kvällarna också förmodligen.
Kapische?
.:I mörkret finns ett ljus:.:090422:. 22 april 2009, 06:04
Jag sitter här i mörkret och skriver. Klockan har passerat fem, och konsten att varva ner efter jobbet med att dela ut tidningar, har jag ännu inte riktigt fått grepp om.
Så jag sitter här, och ömsom tittar ut mot köket där morgonljuset sipprar in mellan persiennerna, och mot sängen - i mörkret bakom mig - där mitt eget ljus ligger och sussar.
Det är många - många - gånger per natt jag tänker efter hur otroligt tur jag har som har lyckats träffa den rätta. Kanske var det ödet, eller kanske var det bara meningen att det - som Gert skulle ha sagt - "äntligen" min tur att finna lyckan. Vad det än var, så är jag tacksam.
På nätterna tänker jag på henne. Tänker på hennes leende jag brukar få. Det där sockersöta leendet och så ett jättebusigt och välkomnande "hej". Bara hon kan ge mig ett sådant välkomnande.
Och att det skulle visa sig att hon tycker om att åka bil, var för mig ett glädjerus när man fick reda på det. Älskar att åka bil, "särskilt när det går fort", citerat. Hon är underbar.
Och att komma hem - som denna morgon - tvätta bort trycksvärtan från händerna, plocka av sig alla nycklar, plånboken, mobilen, körboken - och sen dra av sig kläderna för att kliva ner i värmen i sängen, med denna underbara skapelse bredvid sig.
Det är underbart.
Jag önskar bara att jag kunde - som på ett tvärryck - bara varva ner och sjunka ner i sängen direkt. Ligga och mysa en stund - precis som vi brukar göra - och prata lite. Och sen, ja, bara somna.
Äsch. Det kommer nog.
Det är mycket man tänker på nu för tiden. Det är som lustigt alltihopa. Det är lite som ett "före-Marika-tiden" och "efter-Marika-tiden". Innan Marika trillade in på ett bananskal i mitt liv, så hade jag inte alls samma tankar. Herregud. Jag ringde ju en psykolog för jag var ju så nere! Jag gick och funderade på ekonomin, mitt liv, mina val.
Efter att Marika dykt upp så är det knappt jag oroar mig för ekonomin. Det är konstigt, med tanke på att det egentligen - på papperet - inte är så mycket som har ändrat sig egentligen. Visst. Jag jobbar natt tre nätter i veckan - denna vecka 6 nätter dock - men jag har ännu inte fått första lönen.
Men det är så mycket annat som har ändrat sig också. Inte bara det lilla jobbet man har. Livssituationen. Garaget.org är en sida jag alltid är bunden till, medan det har visat sig att jag tydligen inte var så bunden till tex Msn som jag trodde tidigare. Är där knappt numer. Folk blir mer eller mindre förvånade över att jag dyker upp.
Bitar börjar falla på plats. Måhända vi fortfarande är i tillståndet där vi fortfarande inte kan hålla sig ifrån varandra..förutom den där idiotiska veckan som jag trodde skulle bli idiotisk men som visade sig bli en kul vecka för den fick i stället heta "Larsveckan"..där undertecknad får all uppmärksamhet i stället..*host*
Jag tror att vi båda samarbetar för att hitta ett enkelt spår. Ett förhållande behöver inte vara svårare än vad det är, eller hur? Vi tar dagen som den kommer, och njuter av varandras sällskap och dåraktigheter.
Livet i största allmänhet, det liksom spricker upp likt en blomma som slår ut. Solljuset som spricker fram mellan molnen. Det klarnar upp. Jag känner mig glad. Är glad. Jag känner att jag FÅR vara glad.
Och det är underbart.
Så otroligt underbart.
Nej nu ska jag gå och lägga mig. Hon ligger och sussar alldeles för gott för att göra det ensam :)
.:Musiken som gör mig tokig:.:090413:. 13 april 2009, 23:59
Varning: läs inte texten om ni vill läsa om nåt positivt.
Hela mitt liv har jag lyssnat på musik. Musik i olika former. Tydligen tyckte jag om som årsgammal att dunka på kastruller och skrika i takt. Under åren har det sedan förfinats. Jag minns "Tippeneran" - gör ni? - det där underbara sommarlovsmorgonprogrammet - långt ord jisses - om en tipp där Morgan och Lasse var kär i Eva och Kenneth hade ett underligt rum där han uppfann saker.
Vilka minnen..
Häromåret var jag och hälsade på en av mina gamla dagmammor som jag inte hade träffat på år och dagar. Hon och hennes dåvarande man - numera avliden - bodde granne med hon jag var hemma hos och då tiden var knapp fick man ibland vara där. Ett - lite udda? - men väl fungerande samarbete då hon också hade barn hemma hos sig.
Detta var ett kärt möte, men det som absolut inte förvånade mig, men kanske fick mig att småle var hennes historia om radion hos henne.
Grejen var den att hon berättade att hon alltid knäppte på den där radion när hon klev upp, och den stängdes inte av förrän hon gick och la sig. Och radiostationen ändrades aldrig. Vilken kanal?
P4 såklart.
"Raaaadiooooo Jäääämtland....Pppeeeeefyra."
Grejen med denna radiokanal är att de är så otroligt tråkiga, musiken är illa vald - men den funkar kanske för pensionärer? - och intervjuerna går i snigeltakt. De är jättestolta över att aldrig ha reklam förstås - vilket är bra - men de är så förbannat tråkiga. Jinglarna tycks gå på halvfart och ingen finish på någonting. Allt låter halvgjort. Ämnena de pratar om är oförstående. Helt ointressanta.
Varför stör jag mig då på detta?
Jo grejen är den att jag är uppvuxen med denna radiokanal. Den spelades på morgnarna när man skulle till skolan. Den spelades i skolbussen eller skoltaxin. Den spelades - som berättat - hos dagmammorna och den spelades på hemvägen i omvänd ordning. Min oförstående far var och är en inbiten lyssnare och han knäppte alltid på radion - eller ändrade tillbaka till denna kanal - då han kom hem från jobbet. Vart man än var så kunde man inte komma ifrån oljudet.
När man började gymnasiet hörde man oljudet på bussen - såvida det inte var någon yngling som körde för då kunde man faktiskt få höra tex RixFm - men annars var det kört. Och inte gjorde det bättre att man sedan hade en lärare som ARBETADE på denna radiokanal som producent, och gärna "showade off" sina produktioner för oss elever..
Efter gymnasiet - då man fortfarande bodde hemma - så samåkte min far och jag till jobbet. Rätt praktiskt att arbeta på samma arbetsplats ja - men vad fick man lyssna på fram och tillbaka?
Och vad fick man lyssna på när min far var närmast radion på arbetsplatsen och styrde över kanalerna?
"Raaaaaadiooooooo Peeeeefyyyyraa..."
Under åren så har min musiksmak pendlat fram och åter. Jag tror nog att smaken var egentligen ungefär som alla andras. Kanske lite egen, men inte direkt speciell. Man försökte som passa in mest, och lyssnade på vad andra lyssnade på. En del fastnade. Annat gick in genom ena örat och ut genom det andra..
De senaste - fem, sex, sju åren - har man dock stadgat sig i smaken. Filmmusik står högt upp på listan. Scoret till The Rock är fortfarande favoriten - sedan länge - och förmodligen kommer den skivan stanna kvar där bra länge. Men samtidigt är det annat som stadgat sig. Johnny Cash är ett exempel. Hans röst, tillsammans med en gitarr är oslagbart.
Eller Meat Loaf. Det är respekt när en artist är tvungen att ha med sig syrgas på föreställningarna, därför att artisten tar i så han får andnöd. Och rösten. Och texterna. Så starka. Så sköna. Man vill bara dansa med. Man vill vara en med låten..
Nåt som däremot inte har fastnat är skrålmusik. Och då pratar vi inte om Slipknot tex, för de har ett antal låtar som faktiskt är helt okej. Nej vi snackar Kent. Vi snackar Coldplay. Vi snackar EMD..
Det är på nätterna - då jag kör tidningar - man har nytta av radion. P4-knappen används aldrig, utan RadioRix och OneFm-knapparna pendlas emellan. Det är på nätterna man verkligen behöver det där sällskapet, för att man ska orka med skiftet där man kommer till en brevlåda, där ägaren förmodligen sover gott i sin säng, och en själv önskar att man gjorde likaså.
Och det är här man blir ärligt förbannad. Coldplay spelas om och om igen. Deras sunkiga sound med en släpande - halvfull? - sångare som bara inte kan hålla käften med sitt så kallade sjungande. Han kan bara inte sjunga, och han kan bara inte vara tyst. Hans röst skär i mina öron, och man vill bara sparka sönder hela instrumentpanelen för att få tyst på eländet.
EMD med sin "otroliga" schlagerdänga som inte är mer än en enda vers som även innehåller en gnutta text. Precis som 90 procent av alla andra poplåtar just nu. Det är ju för fasen helt otroligt att dom får hålla på? Be tjejen eller vem det nu är som ska åka ifrån er att fara åt pipsvängen nånstans och var tyst sen? Herregud.
Erik Segerstedt med sitt wailande så man håller på och kör av vägen, Agnes med sin kärleksförklaring där skivan har hakat upp sig i all oändlighet, Shirley Clamp med sitt bedövande djungelskrik. Per Gessle med sina enformliga låtar där hans skrapiga röst förstör men folk ändå lyssnar bara för att det är just Gessle. Alcazar med sin homosexuelle sångare-vad-han-nu-heter som kan vicka mer på rumpan som en tjej, än de övriga tjejerna i bandet och låter precis som alla andra jag-har-gjort-en-poplåt-typer. Och Madonna som under hela sin karriär lyckats med att glida på ett moln som jag själv inte kan förstå vart det kommer ifrån. Hon har hållt på längre än jag levt, och hennes musik ändå - fortfarande? är så kass?
Alesha Dixon - vem då undrar säkert nån - med sin låt "The boy does Nothing". Alltså vad fan handlar låten om? Jag har hört den säkert 50 gånger och det är inte någon understatement, men jag har fortfarande inte listat ut vad den handlar om?
Och sedan har vi Lady Gaga..och The Killers..
För det första. Lady Gaga. Vad fasen handlar texterna om? Och är det någonstans - över huvudtaget - där människan någonsin sjunger på riktigt, utan att det är en dator som lägger till eko eller annat oljud?
Och The Killers. Höjer sångaren någonsin rösten? Seriemördare brukar ha sådana röster där man inte vet om han vill ha ihjäl en eller om han bara vill prata.
Man pendlar mellan dom där två knapparna på panelen så de vita symbolerna slits ut i förtid, för man vill bara komma ifrån det mesta som spelas nu för tiden. Jag tycker synd om knapparna. Vissa nätter har jag kört med skiva jag blandat ihop själv men i och med att man arbetar i ungefär 5 timmar så blir en entimmesskiva rätt tråkig. Och man har inte tid - eller ork - att byta skiva efter skiva.
Ibland har jag försökt lyssna på P3, men man är ju som inte så förtjust i hippedihoppare eller "svart musik" heller - inget illa menat - så kom igen radiostationerna?
Skärp er?
Ursäkta negativiteten. Ville bara ut med eländet.
.:Kände mig tvungen..:.:090403:. 4 april 2009, 15:55
Vet inte om det är någon bil jag kört, där jag inte har gasat på lite extra för att kolla hur fordonet går. Till och med på gamla goda tiden när man trampade omkring på en trehjuling så körde man så skiten yrde inne i farbror Åkes garage, bara för att kolla hur fort man kunde pressa upp den lilla "blåingen" i.
När jag var brevbärare så testade jag lite olika fordon, allt från cykel till bil. Cykel var kanske ingen höjdare. Med mycket post frampå så kändes det vingligt och så såg man inte framhjulet pga all packning. Det kändes osäkert helt enkelt.
Men Kangooerna gick rätt bra faktiskt. 1.4-litersversionen var sjukt seg, men 1.6-litersversionen var relativt pigg. Ja. Då dom fungerade i alla fall. Och när växellådorna kände för att faktiskt slänga i växlarna..
Därför är det ingen direkt whatthef**kupplevelse att jag även såklart testat vad Caddyn i nuvarande jobbet - tidningstjänst - går för..
[Taget 090403]*..kul trippmätare i Caddyn.*
[Taget 090403]*170 i alla fall..hej vad det går :)*
Rätt fränt egentligen att det samtidigt är DSGlåda och turbodiesel. Drar man växelspaken åt vänster så kan man växla för hand. Dock känns det felvridet på nåt vis, att upp...hur var det nu. Framåt är nedåt i växlarna och bakåt är uppåt. Men. Kul ändå.
Vete sjutton vad jag egentligen ville med denna blogg men..aja :)
.:Ett underbart SMS:.:090328:. 28 mars 2009, 23:39
Från: Marika
28-Mars-2009 01:19
"Jag älskar dig så otroligt mycket att det gör ont.
Ibland vet jag inte vart jag ska göra av mina känslor
för dig eller hur jag ska beskriva min kärlek till dig.
Du är så snäll, du får mig att må bra :)
Du gör mig lycklig. Och helt allvarligt vet jag inte vad
jag skulle göra utan dig :P Jag vet att du jobbar så du
behöver inte svara på detta sms.
Puss puss"
Jag läste detta sms strax efter att jag hade anlänt till tryckeriet.
Det var kallt ute, men plötsligt var det som att kylan inte bekom mig.
Inte ens blåsten, som normalt sett brukar krypa in under huden och
stryka sig längst ryggraden bekom mig.
- God morgon kamrater, ropade jag glatt när jag dansade in genom
portarna för att hämta min bur med tidningar. En av de som stod och
packade replikerade;
- Det är fan inte nån god morgon nu heller..
Han skulle bara ha vetat vilken god morgon jag hade just då..
.:Underligt telefonsamtal:.:090319:. 20 mars 2009, 00:52
Vet inte riktigt om det är bloggmaterial, men har grunnat på om det tamesjuttsingen inte måste skrivas ner ändå, bara för att det var så underligt. Att en person ringer fel, är väl inte helt ovanligt, men att det var en - förmodad - engelsman var väl lite underligare.
Plats: I soffan, tillsammans med Marika.
Tid: Kvällstid
Samtalet gick ungefär så här:
(Ursäkta felstavningar)
- Lars..(ja jag svarar så)
- Hello..eh..
- Eh va?
- Hello excuse me..
- Eh..whvaa? (jag fattar noll och tror det är nån som skämtar)
- Eh yes..I had your number on my telephone and I wonder who you are..are you someone I know?
- Eh..va?
- Do you know me? Derrek? Walker?
- Ehm...no..jag..eh...I dont think so? (stammar på jättekass svengelska)
- Thats funny..I have your number on my telephone...are you sure?
- Ja..eller..yes.
- Are you not a guitarplayer..?
- Hahaha...eh no..sorry..
- Sorry then..bye.
- Eh...bye.
Namnen kan jag därför att jag kollade upp numret han ringde ifrån efteråt. Han bor i Stockholmstrakten, och det var ett vanligt mobilnummer. Snacka om kvällens skratt :P