Blogg
.:När solen skiner:.:090315:. 15 mars 2009, 22:23
Idag var det plusgrader, och påskväder. Ja. Det var ju förstås inte påsk, men tack vare värmen så kändes det så. Och tack vare värmen så kunde man ta itu med sådant man har smått dragit ut på att göra - plus sånt som har tillkommit.
Natten mot igår blev jag ordentligt förbannad. Hade parkerat bilen på besöksparkeringen tidigare därför att jag skulle ha bilen till jobbet, och döm av min förvåning när jag kommer ut och finner att backspegeln på förarsidan är avslagen?
Jippie sa jag..
Och dagen innan dess så började oljelampan att lysa. Men olja fanns vid närmare efterforskningar, så felsökningen fortsatte. Denne avslutades med resultatet att det var kabeln till givaren som lagt sig emot generatorn och funnit jord.
Lite tejp och det var ordnat..
Nej. Tejp är inte det slutgiltiga svaret på lösningen, men det fick duga så länge. Vill inte ha den där lampan lysandes när man snart ska in på besiktningen. Och backspegeln förresten, den blev limmad och därefter tejpad. Huvudsaken den sitter när den ska besiktigas - efteråt är det jag som är på jakt efter en ny. Här kostas det på, när det gäller gamle Buk:en..
I solen förresten. Var ut med gamle Lynxen och kände på föret. Marika stod och filmade och ville inte alls åka med. (..kanske för att jag är jättekass på att köra?) Morsan stod och tog kort för fulla muggar. Hon tycks älska sin systemkamera. Farsan stod och tittade på och tyckte inte alls om att snön blev sönderåkt...men man var så illa tvungen :)
[Taget 090315]*...hej vad det går..*
[Taget 090315]*..ett försök till att burka..*
[Taget 090315]*...åååheeej...*
[Taget 090315]*..och nu får det räcka för här höll det på att gå överstyr..*
Tack för denna gång..
.:För snart en månad sedan:.:090301:. 1 mars 2009, 15:51
Det var för snart en månad sedan, mitt liv skulle förändras. Om mitt liv och dess ändring skulle förklaras i materia, skulle jag kunna säga att jag i bilvärlden var en gammal Volvo 240. En bespottad sådan, bucklig efter alla sparkar och slag, och tusentals mil på trippmätaren.
När jag var ny var jag som en obruten förpackning. Stark, och med förhoppning om ett perfekt liv i det gröna. Men världen - och ödet - hade andra planer.
Genom åren blev man behandlad som smuts. Oljan byttes knappt - om ens någon gång på flera år - och kamremmen hängde fransig runt kugghjulen innanför kåpan. Men jag gav inte upp. Kamremmen spretade omkring och bad om att få gå av, men jag vägrade ge upp.
Jag var verkligen nerkörd. Motorn hackade och tändningen gick ojämnt. Jag grät olja därför att jag rullat så många mil på mina slitna däck, men aldrig funnit min jämlike. Min självsfrände. Min livskamrat.
Så döm av min förvåning när man - i morgon - för en månad sedan rullade upp jämsides en liten söt Volkswagen Bubbla av tidig modell, och jag tittade in i hennes runda strålkastare - och insåg att jag var fångad.
Om jag skulle beskriva Marika i nån sorts bil, så skulle det bli en liten söt Vw Bubbla cabriolet, för oj så söt hon är. Bubblan är lite av en hatad/älskad bil, där ingen egentligen vet exakt vad dom tycker om dem. Jag tycker normalt sett inte om tyska bilar, men bubblan är är en kul bil. En söt bil, och det säger en infrusen, inbiten kille som verkligen inte vill befatta sig med tyskt, oavsett vad det gäller.
Men med Marika är det nåt helt annat.
Vi träffades på det mest osannolika sätt, och vi möttes på en så ospeciell plats som på en busstation. Men nu en månad senare så har hon förtrollat mig.
Hon har visat mig livet från den verkliga sidan. Den sidan jag inte kunde se utan hjälp. Hon bytte min kamrem. Hon bytte min olja. Marika kysste mig, den första som kysste mig över huvudtaget.
Jag minns det fortfarande där i soffan - och kommer aldrig glömma det - när det rätta ögonblicket uppenbarade sig och hon var modig nog att ta steget.
Hennes läppar var underbara. Varma. Tungan var gudomlig.
För en månad sedan så ändrades mitt liv. Det är ingen kliché. Det är inget påhitt. Hon tog mig i sin famn och jag grät över hennes axel. Jag grät i tystnad, och hon accepterade mig för precis den jag är. Vi har pratat nätterna långa om allt och ingenting.
Hennes hud är så het på nätterna att man tror att man ska brännas, men i stället kryper man nämre. Håller om henne hårdare och somnar tillsammans, tätt omslingrade. Hennes hand i min. Fingrar ihopflätade med varandra. Hennes hår som ständigt tycks hoppa in i min mun av nån underlig anledning.
Marika har fått mig att uppskatta livet. Jag har börjat se saker, höra saker, tänka på saker jag aldrig tidigare lagt märke till.
Säg shocken häromveckan när jag la märke till hur ostädat det var i lägenheten..
I morgon kommer hon tillbaka. Och här sitter jag hos föräldrarna och mår uruselt. Skulle sova över hos en kompis men han fick skjutsa hit mig - då han bor i närheten - och man hann inte mer än komma hit förrän man spydde som en gris. Ursäkta den onödiga informationen, men jag är allvarligt talat fundersam på hur det kommer gå i morgon.
Alla mina planer.
Och här sitter jag?
Jag hoppas det ordnar sig. Tack för denna gång.
.:För en vecka sedan:.:090209:. 9 februari 2009, 18:10
Jag satt i min bil på väg in till stan. Det var kallt som attan, och jag funderade på vad fasen jag hade gett mig in på. Vem var hon, hon jag skulle träffa? Min första dejt. Min första över huvudtaget.
Fläkten funkar i bilen, men värmen blev inte mycket bättre för det. Men det var inte kylan som gjorde att jag skakade, utan nervositeten.
Nervositeten över hur det skulle gå. Tänk om hon inte tyckte om mig? Tänk om detta skulle bli en av alla floppar. En av alla dom där som får en att bara vilja gräva ner sig under jord och aldrig komma upp till ytan igen.
Jag parkerade på Busstorgets parkering på ovansidan och väntade. Visste inte hur bussen skulle se ut egentligen, men satt och gissade hej villt. "Den där kanske, eller den där?" Buss efter buss rullade in, stannade, släppte av folk och fortsatte ut i kvällsmörkret.
Klockan tickade vidare och det kändes som att man ville fly till slut. Jag skrev detta på sms, men samtidigt kunde jag inte. Inte nu när det var så nära. Skulle jag fly, visste jag att jag aldrig skulle få chansen igen. Så det var bara att bita ihop och hoppas på att någon - eftersom "gud" för länge sen övergivit mig - över huvudtaget vem som helst vakade över mig där uppe, och att det skulle gå bra.
För en gångs skull!
Så kom bussen. Jag vred igång bilen i hopp om att den skulle bli varmare. Sedan klev jag ur och väntade. Väntade på att det antingen skulle gå bra - vågade man hoppas? - eller på att det skulle gå som vanligt. Skulle hon ens finnas på bussen?
Vore ju inte första gången man blev lurad på det sättet, om man säger så...
Hon kom gåendes ut från stationen. Dörrarna gled upp och det första jag såg var hennes blonda hår. Sedan ångmolnen när hon kom ut i kylan - det var säkert 15 minusgrader eller liknande - och hon gick lite blygt fram till mig, förmodligen osäker på om det var jag eller ej.
"Hej", sa jag och fattade inte vart jag fick ordet ifrån. Hon hälsade tillbaka.
"Ska du släpa väskan i backen?", min första dumma fråga. Hjärnan skrek att jag var en idiot. Hon hörde det dessutom inte första gången så jag upprepade frågan. Vi tittade blygt på varandra och det rann ut i sanden.
Hon var underbar. Sockersöt med sina glasögon på näsryggen. Jag tittade på henne under tiden som vi färdades genom stan där vägbelysningen kastade ljus över hennes ansikte. Hennes leende var underbart. Hade inte ens kunnat föreställa mig hur söt hon kunde vara i verkligheten. Ville inte ha några förhoppningar, men vilka jag än hade haft - så hade de inte ens varit i närheten av verkligheten.
Hon var bättre på alla dess sätt.
Idag - eller lite mer exakt räknat om nån timme - så är det exakt en vecka sedan vi träffades för första gången. En vecka, och det känns som ett par dagar sedan. Hon åkte aldrig hem, till min förvåning. Det var ett ömsesidigt val att hon stannade kvar och sov över. Kanske jag fortfarande är förvånad att hon vaknar upp bredvid mig varje morgon, och har gjort det i en veckas tid. Lite smågnabb är det, men vi reder ut det. Som tex att jag natten som var råkade fastna i hennes hår med fingrarna i sömnen eller att jag råkade armbåga hennes hals. Jag vill inte göra sånt men hallå...jag är inte van att ha någon hos mig heller.
Jag är inte van att vara älskad. Det är ett förtrollat ord. Ett ord vi använder varje dag. Hon har gjort mig till den människa jag egentligen är. Glad. Lycklig. Nåt så in i bomben lycklig. Inatt fick jag en skrattattack så jag trodde lungorna skulle sprängas. Fick ont i magen och munnen. Mitt ansikte använder muskler den aldrig tycks ha använt tidigare.
Jag vill inte att hon åker härifrån. Häromdagen så träffade hon sin syster nere på stan över en fika. Bara att vara utan henne under ett par timmar var plågsamt nog, så kramandet och kyssandet var tvunget att kommas ikapp efteråt, bara för att. Vi vandrar hand i hand, en dröm jag haft sedan jag vet inte hur länge. Det är så underbart att känna hennes fingrar mellan mina. Hennes vindpust mot min när vi andas, hennes snusningar när hon sover i min famn.
Det är underbart, och jag vill inte att det ska ta slut. Aldrig någonsin.
Fyllde 24 i fredags förresten. Yes, även jag blir äldre. Men vem kunde tro att jag skulle vakna upp så lycklig som jag var den morgonen, och kyssa Marika god morgon? Inte var det jag i alla fall.
Skit samma i att bilen just nu står i garaget och inte funkar. Kanske han är avundsjuk eller nåt för att jag funnit lycka någon annanstans, för häromdagen tog det stopp längst en skogsväg. Bara tvärt så där. Han sa "nej nu vill jag inte mer", och poff. Så vi fick bli bärgade därifrån av en vänlig själ med fyrhjulsdriven bil..
..dock med parkeringsböter som följd. 600 spänn för att man inte hade nåt val än att lämna den i snöyran och 18 minusgrader. Men det är skitsamma.
Huvudsaken jag har min Marika.
.:Gårddagens hämnd:.:090131:. 1 februari 2009, 15:02
Det finns en person där ute. En underlig sådan. Underlig, därför att jag inte riktigt kan placera honom. De flesta personer jag känner, kan jag placera i olika fack. Nej man ska nog förmodligen inte göra nåt liknande, men så är det ju. Man delar in folk i fack. Så har folk alltid gjort i alla tider.
Tyvärr.
Men denna person är klurig. Ett tag trodde jag att det gick att placera honom i det "smått underliga" facket. Facket där smått underliga personer får plats. De man har lite kontakt med, men ändå håller på avstånd.
Men för några veckor sedan - eller var det ett par månader sedan? - så skulle jag och Beemern till Tony. Jag minns inte ärendet, och det spelar ingen roll egentligen. Men det var nu denne person gjorde en helomvändning och hoppade ur mitt fack.
Han totalvägrade att åka med, därför att det var jag som körde. Vad är det för jävla stil? Vad har jag gjort honom? Visst. Vi kommer inte så bra överens men det gör jag inte med en massa andra heller. Herregud. Alla kan man inte komma överens med.
Men tydligen så kan man bli så avskydd. Så igår kväll kom hämnden, när personen kom med sin bil och svängde in här på gården. Jag verkligen spydde galla över hans bil, han som person och jag slutade inte förrän - ja - orden helt enkelt tog slut.
Sedan försökte han sparka ifrån som en liten hund. Det var komiskt att se - och höra - men det bjuder jag på. Klart han har rätten att sparka ifrån.
Han skulle bara ha vetat att jag var seriös om att jag inte ville att han skulle svänga in på gården. Han har ingen rätt att göra det längre. Tidigare gick det i alla fall att prata med honom, men nu för tiden vill jag bara preja av honom av vägen. Se hans röda Passat - eller vad fan det nu är - glida av asfalten och försvinna in i ett rökmoln in bland träden.
Jag hade inget emot den där pojkspolingen tidigare, men han får skylla sig själv när man beter sig såsom han gjorde tidigare. Och vad är det som säger att inte jag ska slå tillbaka?
För att jag är vuxen?
Haha, säger jag bara. Skrattar först som skrattar sist..
.:Som en bergochdalbana:.:090129:. 29 januari 2009, 00:04
Det är underligt. Mitt liv följer en viss rytm. Har hävdat det tidigare och jag fortsätter hävda det. Det är som att mitt liv är ett flygplan som ständigt har problem. En gammal MD-80 (sådant passagerarjetplan som bland annat störtade i Gottröra på 90-talet) - med krånglande motorer. Upp i luften och så när man väl tror att man är där uppe så lägger motorerna av.
Tvärstrejkar.
Och ner åker planet. I en tvär dykning som får hela kroppen att skälva och man är tvärsäker på att nu tar det inte stopp förrän det verkligen tar stopp. Dykningen är så tvär att vingarna håller på och bryts av. Man vet inte vart man ska ta vägen innan smällen.
Och just som man skall möta sin skapare, så kommer den där vindpusten och rodren mystiskt vänder sig åt rätt håll så den vådliga turen planar ut.
Bara så där. Som att det är meningen att man ska lida, men man ska inte dö. Det är inte okej att må bra, för riktigt så långt upp kommer man inte på himlavalvet att man faktiskt mår så kallat "bra", men man närmar sig. Lite som att motorerna inte räcker till. Bränslet tar slut eller något.
En pengafråga?
Klart det har lite med saken att göra. Det är ju inte direkt så man njuter av att vända på varenda krona och för varenda dag som går tvingas fundera; "har jag råd med detta..?"
Men jag tror inte pengafrågan är hundraprocentigt delaktiv i varför denna vådliga bergochdalbana försekommer i mitt huvud. Denna flygplanstur som bara blir värre och värre, och får det inte ett slut så vet jag inte hur det kommer att ta form.
Mitt plan var så nära denna gång att störta till backen. Båda motorerna var tvärdöda men som vanligt så tände de till precis i sista stund. Denna gång var det verkligen i sista stund - och jag planade ut precis innan defenitiv landsättning. Och det som fick planet att börja plana ut var Tony som hjälper mig med Mazdan.
Till en början trodde jag inte på att han var seriös. Vem fasen ställer sig och skruvar på en annans bil frivilligt. Visst. Han vill ha turbon, och han vill ställa sig in. Men han har samtidigt sagt att han respekterar att jag helt enkelt inte vet hur jag vill göra ännu med säljandet. Han respekterar att det kan dröja. Och. Det är guld värt.
Jag var dit förra helgen. Då har han gjort klart med bromsarna bak så de tar klockrent, och så monterat ena skärmen och kollat upp all rost. På en 30årig gammal Mazda förväntas ju en hel del - men icke! han var förvånad över hur lite det var. Nåt som fick mina smilband att röra sig.
Och nu en till grej. Jag svarade på en annons..igen. En kontaktannons på internet. Och tro det eller ej men jag fick svar tillbaka. Sedan det svaret har vi skickat brev konstant till varandra, och på måndag - måndag som kommer - blir första...fattar inte att jag säger detta...dejten!
En normal tjej. En trevlig tjej, blyg och oerhört trevlig. Hon vill träffa mig. Hemma hos mig. Vi ska titta på film och mysa i soffan..
Men då kommer en fråga; hur myser man i en soffa?
Jag har aldrig i mitt liv myst med en tjej i en soffa. Detta kan säkert låta jättefånigt men hur fasen gör man? Håller om henne okej. Men hur tar man steget till att komma dit då hon faktiskt halvligger där? Och vad gör man själv i det läget? Slappnar av? Inte fan kan jag slappna av då heller..jag kommer svimma!
Jisses.
Vad har jag gett mig in på..?
.:Pricken över i:et:.:090120:. 20 januari 2009, 22:42
Blir en kort blogg det här. Skulle tydligen ha den otroliga turen att insjukna i vinterkräksjukan häromnatten. Gud - om han nu finns - satt och vred sig i skrattkramper när jag sprang gång på gång till toaletten och skrek ut mina synder i den illaluktande skålen.
Tappade räkningen efter 6 eller 7 gånger, och klockan närmade sig 6 på morgonen. Första gången vräkte man ju sig ur allt. De andra gångerna skrek man bara för att det gjorde så ont.
Kroppen är en underlig uppfinning.
Har ringt ett nummer jag fått av min handläggare på Arbetsförmedlingen. Någon sorts arbetsterapeu..pet..p...ja nåt åt det hållet. Var även kontaktperson om man skulle behöva prata med någon. Och ja. Tack vare vissa personer - bland annat några här från garaget - så tog jag modet och ringde numret och berättade min förkortare historia för denna kvinna. Är uppsatt på kölistan.
En kö som för närvarande är cirka 2 månader lång för övrigt..
Ställde av turbon idag. 1515 spänn skulle tillbaka till kontot. Jippie, tänker läsaren nu. Nej det spelar ingen roll. För det är farsan som står på bilen och det är han som på papperet betalat försäkringen.
Jovisst. Jag skulle ju kunna säga att jag vill ha mina pengar.
Men...det var han som betalade sist. Så det är hans pengar. Så. Inga tillbaka till mig.
.:Vad fan håller jag på med?:.:091015:. 15 januari 2009, 00:48
Till helgen får jag tillbaka turbon. Jippie, tänker ni då. Men gör jag det? Nej. Jag tittar på de bilder jag har, och funderar. Varför tänker jag inte som er?
Jippie?
På de bilder jag har, så är den antingen stillastående därför att den varit trasig, eller därför att jag skruvar med den av någon annan anledning.
Plötsligt kom tanken. Ska jag sälja den? Har flera stycken som står på kö och formligen slåss om den. Och jag har Glt:n..och jag har min älskade Mazda. Det går inte komma ifrån. Men har ögonblicket kommit, det jag länge har fruktat?
Hur mycket ska jag sälja den för?
En liten uträkning i mitt huvud:
Köpt för: 12 000:-
Nya grejer ca(framdämpare, nya sänkfjädrar, bromsskivor,
bromssköldar och en massa mer): runt 4-5000:-
Har dessutom fått kamremmen bytt för över 2000 spänn. Skattad, besiktigad. Ny stereo. Ny ratt. Visst. De sista punkterna kommer jag behålla. Samma med extraljusen såklart. Men. Ändå. Vad kan man sälja den för? Lacken är kass, men det är inte så tokmycket rost.
Visst. Sen är det udda med R-sportkonvertering. Förgasarturbo. Finns inte många av dem. Men..det här är ohållbart. Vet fan inte hur jag ska göra.
Hjälp?
.:En av drömmarna om framtiden:.:091013:. 13 januari 2009, 05:44
Det är mörkt i lägenheten. Ett par gatlampor utanför lyser in genom persiennerna, och ränder av ljus vandrar över väggarna när en bil sakta rullar förbi i snömodden utanför.
Landet sover. Alla sover. Utan han. Och inte hon. Ett rassel av nycklar som nuddar varandra när dom studsar ihop hörs ute i trappuppgången. Nyckeln glider in i låset. Det dunsar till av kolven som glider tillbaka. Dörren öppnas och i det gula ljuset som strömmar in från trappuppgången, kliver ett vackert ben in i hallen. Solbränt och lent.
Dörren glider igen och det blir åter mörkt. Det första han får se när ögonen har vant sig är hennes bländande leende. En ljusrand måste passera hennes ansikte precis. Silhuetten av kvinnan i hans liv, tar av sig den tjocka bomullsjackan. En armbandsklocka läggs på hyllan närmast dörren. Samma med nycklarna. Skorna glider av. Bältet lossas. Det långa håret ruffsas till efter att ha varit instängt under en tjock mössa.
"Hej sötnos", viskar hon. Bomullslent. Som en vind, smekande en äng. Förföriskt.
Han kan bara sitta och se på från där han sitter på sängkanten, hur hon ljudlöst tassar iväg ut i köket. Hans fantasi är det som får ge honom bilderna, när han hör kylskåpsdörren öppnas och efter någon sekund, sakta glida igen.
Hon kommer ut till honom igen. Han stirrar på hennes silhuett som är vackrare än någonsin. Han stirrar, därför att han verkligen inte kan göra något annat. Vad gjorde hon hos honom? Vad såg hon i honom över huvudtaget?
Mjölkpaketet i hennes hand höjdes och han såg hur hennes hals liksom böljade, likt vågorna på havet, då mjölken passerade hennes strupe och ned i magen. Han undrade om mjölken smakade bättre för henne än vad det gjorde för honom.
Hon sänkte paketet och lät tungan vandra över sina rosatonade läppar. Han var kär i dem. Hon visste att han älskade dem. En mjölkdroppe låg och guppade på hennes haka. Den kändes. Så hon gick försiktigt fram till sin man i sitt liv - som satt på sängkanten och stirrade - och lutade sig fram.
"Jag har en mjölkdroppe på hakan..", viskar hon knappt hörbart. Hon ler med ena mungipan. Lurigt.
Han log med hela ansiktet.
Han sträckte försiktigt fram tungspetsen och fångade upp droppen innan den hann falla till golvet. Räddad, tänker han. De tittar in i varandras ögon. Hennes var pigga, trots det sena klockslaget. Hans måste ha varit trötta. Hennes ögon var klara. Klara ögonvitor, långa ögonfransar som vackert följde med ögonlocken när hon blinkade. De nuddade varandra med sina näsor. Han fnissade. Hon log.
Han lutade sig fram - bara en centimeter eller så - men det var allt som behövdes för att han skulle få chansen att kyssa henne. Läpparna var precis såsom han mindes dem. Det var bara några timmar sedan han senast kysste dem. Varma. Så otroligt varma. Mjuka. Som vitan på ett kokt ägg. Blöta, med smak av en kvinnas själ och -förstås - en skvätt mjölk.
De satte sig och såg en film. Klockan var fem på morgonen, men vad spelade det för roll? De var unga människor, i jakt på framtiden och sina liv. Filmen var ointressant. Det som var intressant var att de var tillsammans. Bredvid varandra, nedbäddade i en gammal soffa. En soffa han köpte för länge sen. Täcket var även det gammalt. Men tydligen spelade det ingen roll för henne. Hon hade sagt det förut när han hade tvivlat. Han tänkte vidare på det, och hon tittade upp på honom i det ögonblicket, behövde inte ens tänka en halvsekund utan att förstå - och röt till.
"Det spelar ingen roll din ärthjärna..det är dig jag vill ha, okej?"
Han tittade ner på henne, där hon låg på hans bröstkorg. Tittade in i hennes ögon och läste hennes blick om det var sant eller om det var ännu en lögn från en kvinna. Men. Något sa honom att det stämde. Men hur kunde det komma sig? Han förstod ingenting. Ville inte förstå. Det var här han ville vara.
Han suckade åt sina egna tankar och kröp ihop ännu mer under täcket. Hans högerarm var fri, i och med att hon låg på hans vänstra sida. Vänstra armen låg under täcket, men på hennes mage.
En mage som kändes glödhet. Handen kändes som att den skulle brinna upp, men han älskade att känna på hennes mage. I den stilla natten så kände han hennes andning. Sakta och rytmisk.
Hon sov nästan.
Filmen tog plötsligt slut.
"Älskling..vi kanske ska lägga oss i stället..vad tror du?"
Hon vaknade till. Såg sig yrvaket omkring. Den där klarheten i blicken var tillbaka. Leendet. Hennes underbara leende.
"Jag hade en sån vacker dröm", säger hon medan hon klev upp och vandrade iväg till toaletten. Lampan där inne tändes, dörren fick stå öppen. Han hade redan gjort vad han skulle göra där inne, så han lade sig i sängen i stället för att vänta.
"Var jag med den", frågade han och flinade för sig själv.
"Nehejdu..i så fall hade den inte varit vacker", sa hon med ett vackert klingande skratt direkt efter och kastade sin tröja på honom. Han skrattade. Förstod att hon retades. Förstod att oavsett vad hon än sa - vad hon än gjorde - så skulle hon bara retas utan mening.
Hon klädde av sig naken, mitt framför honom. Han kunde inte annat än stirra. Hennes långa hår som rann likt ett vattenfall ned för hennes rygg, ett halssmycke som avtecknade sig precis ovanför hennes mjukt rundade bröst där ett par underbara bröstvårtor stod hårda tack vare den plötsliga kylan, hennes underbara mage med en droppformad navel.
Där fanns ingen stopp för hur vacker hon kunde vara.
Hon gled ner bredvid honom i den gamla sängen. Lakanen var nya. Täcket var nytt. Kuddarna nytvättade. Tack vare henne hade han börjat tänka på sådant. Det luktade underbart. Hon luktade underbart när hon lade sig, tätt, tätt intill honom. Han lade armen över henne och omfamnade henne. Hon gjorde likaså. De tittade på varandra. Petade på varandra med näsorna. Båda log.
Så såg han något i hennes ögon. En vinkning. En sorts - ah - det gick knappt att förklara. Han förstod. Hon förstod. Genast rörde de vid varandra. Han tog steget och kysste henne. En kyss som besvarades utan tvekan någonstans. Hon var så underbar..
Plötsligt reste han sig upp, med stöd av armbågarna. Tittade upp i taket och flämtade. Det hade känts som att en blixt hade rusat igenom hans inre. Det hade gjort ont.
"Vad är det?", frågade hon förtvivlat och satte sig upp bredvid honom.
"..Jag vet inte..", svarade han, "...eller jo jag vet men jag vet inte.."
"Är du rädd?"
"..Ja"
"Vad är du rädd för?"
"Dig?"
"Varför då?"
"För att..jag vet inte. För att..", han försökte komma på en anledning men alla kändes patetiska. Hans inre skrek i panik. Vad fasen höll han på med? Hallå, sluta med det här nu. Du älskar ju henne.
"Älskar du verkligen mig?"
"Klart jag gör", svarade hon med silkeslen röst. "Klart jag gör älskling. Varför tvekar du?"
"Jag vet inte. Respekterar du mig för den jag är. Accepterar du...den jag är?"
"Haha du är rolig du", sa hon och fnissade. Han vände sig om i sängen och tittade på henne. Hon satt verkligen och fnissade.
Plötsligt och utan förvarning tog hon ett stadigt grepp med sin högerarm och pressade ner honom i sängen. Han var oförberedd. Innan han visste ordet av det, så satt hon på honom. Hennes blick var vild, en blick han aldrig tidigare hade sett. Hennes långa hår var i oordning och i en enda röra, hennes smycke låg på hans bröstkorg. Hennes bröstvårtor nosade i ungefär samma trakt och om några av hans bekanta hade fått kommenterat händelsen - gud förbjude - så hade han haft världens läckraste vy över hennes kropp just i denna stund.
"Va f..", sa han förvirrat men blev avbruten tvärt.
"Nu ska jag berätta en sak för dig och du ska lyssna. Jag älskar dig, oavsett om du hade varit flintskallig eller långhårig. Jag hade älskat dig även om du hade varit utan ben eller med ett extra ben. Du fick mig att tänka annorlunda på livet. Det var som en cirkus tills du kom, och jag skiter fullständigt i vad alla andra tycker. Det är du jag vill ha och du måste fatta att världen kan göra sina helomvändningar ibland.
"..alltså.."
"Håll käften nu! Jag älskar dig och jag kommer att älska dig till den dagen jag dör. Nu får du helt enkelt acceptera att du har kommit in i mitt liv och jag struntar i att du har ett handikapp eller att du ser ut som du gör. Mitt liv är ditt och du får göra vad du vill med det. Och nu ska vi älska med varandra och det kommer vara nåt så inihelvete underbart.."
Han blev tyst. De stirrade på varandra. Hon hade skrikit så hårt att en ven i hennes panna hade blodfyllt sig till max och såg ut som en mask innanför huden. Hon var så bländande vacker, och detta var första gången han såg henne så här.
De såg på varandra en lång stund, flämtades.
Plötsligt började de båda skratta.
Och sedan böjde hon sig ned och kysste honom.
Det tog inte ens en minut innan de sedan älskade.
.:Den lilla bilen:.:090108:. 8 januari 2009, 17:44
Han var stolt. Ledbruten och ledsen, men han var stolt. Stolt över att vara den han var. Detta var nåt ingen skulle kunna ta ifrån honom. Lacken var sånär orginal, många ägare och många mil hade sett till att den blivit avgnuggad, omplåstrad och omlackerad här och där genom åren.
Han älskade farten.
Visst. Han var inte så snabb. Inte som alla andra fartvidunder men bara han fick släppa lös så lät han hjärtat arbeta och med ens kunde han lätt vara uppe i 140km/h och mer. Men 140 räckte gott. En hastighet han trivdes bäst i.
Den nuvarande ägaren hade sett till att han hade fått nya gasdämpare av märkes Sachs. Fyra dämpare som hade krånglats dit, men väl på plats fick de visa vad de tålde ända från start.
Den lilla bilen var bekymrad över sin ägare. Han gjorde allt för att försöka pigga upp honom. Lät bakänden släppa kontrollerat och med tungan rätt i grillen så höll han koll på att inget gick överstyr. Men ägaren var ändå dyster.
Bilen spann vidare. Nåt måste ju pigga upp, så han bet ihop när krämporna kom krypandes i plåten. Han sög ihop, ville inte göra ägaren mer ledsen än vad han redan var. Nej han sken i stället. Vaknade alltid när ägaren ville, tog honom dit han ville. Att hjärtat blödde en droppe här och där var inget han kunde göra något åt för tillfället, men åtmindstone var det inte värre än att det var under kontroll.
Hans vän, stod parkerad flera mil ifrån honom.
Han den där likasinnade, med en turbo monterad på hjärtat. Bromsarna slutade visst ta. Den gamla bilen drog efter andan och suckade tungt.
Han kände sig smått obekväm, där han stod i garaget och trängdes. han tyckte om friheten som hade funnits hos ägarens föräldrar. Där hade han stått tillsammans med de andra bilarna, ute i friheten. Ute i friska luften. Här, där han stod nu, var det kvavt. Och mörkt. Helt kolsvart.
Han slapp bli översnöad i alla fall. Alltid nåt positivt med det.
Ibland rullade någon förbi. Minst av allt vill han träffa på Audin som brukar stå mitt emot garageporten. Den var elak mot honom. När ägaren inte såg på så backade den idioten in i honom. Det hade inte gjort så ont, om det inte hade varit för den där dragkroken.
Den gamle bilen gnuggade sig mot framflygeln. Den var fortfarande intryckt. Inga pengar, inga reparationer. Bara att bita ihop och göra sig känd för vad man var. En Volvo.
23 år. Nej 24 numer förresten. Han undrade om ägaren tyckte om honom fortfarande?
Ibland - åtmindstone förr - så kunde ägaren komma och prata med honom. Inte väcka upp honom, men i det sömniga tillståndet så kunde han höra ägaren prata med honom. Lugnande. En vän till en annan. Han kunde gå med handflatan mot huven och dra fingertopparna längst lacken. Kontrollera om där har blivit någon ny skada eller buckla.
Ägaren var en underlig typ, men han tyckte om honom. Trots allt. Att han såg till att de båda svingade in i ett förbannat staket och skadade kofångaren bak - plus bakflygeln - var ett erkänt misstag. Ägaren var förlåten innan hans beklagande ens kom.
Sånt händer. Han är en Volvo. Han tål det. Han vet att han får bra behandling annars. Och får han inte bra behandling så vet han varför. Pengabristen är ett helvete för båda parter.
Den gråa gestalten slumrade i garaget. Drömde om forna tider som bara han kunde minnas. Han hade levt i 24 år, och förhoppningsvis skulle han leva lika länge till. Vem visste hur resan skulle sluta?
Hatad av många. Retad av andra bilar, retad av andra människor. Men han visste att hans ägare var stolt över honom. Så länge han visste det, skulle han bita ihop.
I samma stund som han önskade att ägaren skulle komma och öppna porten, hörde han bekanta fotsteg utanför garageporten. Dom gick inte att ta miste på. Hans ägare gick på ett underligt sätt.
Ja, tänkte han. Äntligen frihet..
.:En bild om mina tankar:.:090107:. 7 januari 2009, 19:05
[Tecknad 090107]*Mina tankar. Några av dom i alla fall. Sandra är med..ett okänt ansikte i tårar..ett brustet hjärta..yrken jag inte kan få..en ensam bok som inte ser ut att bli så mycket mer. Ett virrvarr.*
En bild säger mer än tusen ord, är det någon som har sagt.
Orkar inte skriva nåt mer.
Edit: Har i alla fall gjort EN sak. Igår tog jag bort en viss person från msn. Vete fasen hur det ska lösa det hela men det är alltid nåt. Hon kommer aldrig lita på mig - vilket är förståeligt - och då ska hon inte behöva prata med mig heller.
Jag vill gå vidare.