Blogg
.:Ironin över att misstro?:.:081107:. 7 november 2008, 23:17
Kan ärligt talat inte säga om jag någon gång under livets gång, varit troende. Vad är troende? Tror man på Gud? Jesus? Någon högre makt som vakar över en, och ser till att livet har sin balansakt?
När jag var liten, satt man ofta och tittade ut genom sovrumsfönstret. Det kunde vara rimfrost på spröjsen, torkade blad som hängde på rutan i ett sista desperat försök att stanna kvar. Och man tittade ut i mörkret, upp mot den mörka himlen - och hoppades på att farfar och serdemera farmor, att dom satte där uppe och tittade ner på en. Vakade över en. Tog hand om en.
Men i så fall gjorde dom ett dåligt jobb.
Med en betoning på dåligt jobb, så menar jag inte för den skull att de gjorde ett dåligt jobb när de fortfarande var i livet. Tvärtom! Farmor & farmor var de jag gick till efter skolan, då föräldrarna inte hade kommit hem från jobbet. Och varje gång jag kom innanför dörren så låg farfar där på kökssoffan och suckade tungt;
"Åhhh jag har inte fått en kram idag". Stackars han. Så varenda gång fick man gå fram och ge honom en kram. Då blev han nöjd.
Ibland glömde farmor att stänga dörren i hallen. Då fick man höra;
"Stäng döööra, dé draar". Kort och koncist. Så var farfar, medan han fortfarande var i livet.
Det var när jag såg han dö - 1994 - då jag första gången tvivlade på min tro till någon överhet.
Vad är tro egentligen? Det är en sak att tro på sig själv, och tro på nåt annat. Men. För egen del har det knappt blivit någon av nåt av det, och ändå har världen flytit på som ingenting har hänt. Så. Vad är tro bra för egentligen?
Prova att se en film från Amerikasidan. Eller en dokumentär därifrån. Går inte en timme utan att gud nämns. Han tycks styra hela kalaset. Vi ber till gud så löser allting sig. Vi ber alltid till gud, bara för att vara säker på att inte en orkan kommer och sliter med oss i morgon. Gud är med oss.
Oh my God..
Vad är ödets ironi egentligen? För min del upplevde jag troligen den häromdagen. Det var en eftermiddag. Bilen stod parkerad under bron. Oavsett om jag tycker om min bil eller ej, så känns det i kroppen när man lämnar den. Visserligen låst. Visserligen utan ens en stereo monterad. Men det känns i alla fall i kroppen.
Jag var in på Länsstyrelsen. Minns att jag mötte en tjej utanför porten. Hon log åt mig. Jag blev varm inombords. Glömde bort bilen. Vände mig mot dörren när hon passerade på insidan. Sedan tittade jag upp mot tegelstenarna ovanför porten, och satte handen på dörrhandtaget.
Jag klev in.
I stort sett hela mitt liv har man drömt om att köra lastbil, och drömmarna blev visserligen krossade när man höll på att ta körkortet, men likt ögat på Terminator så slocknade drömmarna inte helt. Det gick på reservströmmen.
Och en person såg till att kroppen fick nytt liv. Ett tips om att det kanske var värt att kolla upp i alla fall. Det kan ju inte skada? Sagt och gjort. Jag klev in, i förhoppningar om att där finns en högre makt som för en gångs skull ser ner på mig, förbarmar sig över mig - och ger mig ett godkännande.
Ska det vara så svårt?
Ja. Tydligen.
Samma kväll fick jag kontakt med en tjej. Jag var butter. Misstroende. Absolut inte troende till högre makter. Tjejen sa; "hej". Det var enda ordet i hennes email. Jag hälsade tillbaka. Inget mer med det.
Bara några minuter senare kom ett nytt email från henne. Ett nytt svar skrevs.
Ju mer vi skrev till varandra, ju underligare kändes det. Vad var det här för person egentligen?
Läste hennes presentation. Hm. 23 år. Boende i Östersund. Otroligt söt. Nåt så in i norden söt.
Och hon tyckte jag var lika söt.
Jag log inte. Jag skrattade. Och hon fick mig att fortsätta le. Fick mig att fortsätta skriva. Bomben för kvällen kom när man fick reda på vad för arbete hon hade;
"Ja jag kör lastbil.."
I morse gick jag och la mig strax innan klockan åtta. Alltså 08:00. Hela natten lång pratade vi.
Så. Slutligen, vad är ödets ironi? Är det "någon" där uppe som försöker säga nånting till mig? Eller är det bara ödets nycker som jävlas med mig, ännu en kärlek som spårar ur och lämnar mig med brustet hjärta?
Jag är rädd. Ärligt talat. För hon är verkligen...fantasisk, även om hon själv inte tror mig.
Singel dessutom..
.:Då och nu:.:081103:. 3 november 2008, 23:55
Vintern är på väg. Ja. Idag kanske det inte var så mycket som viskade om att vintern är på väg, men helgen gick i alla fall i sidledestemat. Trots vinterdäcken släppte det gott om bakändan på turbon. Folk vände sig om när man kom farandes. Kul.
Helgen gav verkligen försmak på vad som kommas skall. Många kanske inte tänker på det, men denna säsong kommer det bli ett oerhört projekt - om allt går som det ska - och många kommer hjälpa till.
Fler än någonsin.
Jag minns kvällarna när det var bara jag och Daniel. Ingen av oss hade jobb på den tiden. Jag hade nyss slutat gymnasiet och visste knappt vad arbetslöshet betydde. Han. Ja. Ungefär likadant, om jag inte minns fel.
Fasen. Detta var på den tiden när jag inte hade en 240. På den tiden när jag - liksom dom flesta - trodde på att det bara var en sån traktor som en gammal gubbe harvar runt i.
Men det var Daniel som fick mig på andra tankar.
Det var jag som blev ekonomiansvarig - även kallat den som betalade soppan - filmansvarig, och redigeringsansvarig medan Daniel fick sköta körandet. Jag berättade vad jag ville ha. Han levererade. Kväll efter kväll. Natt efter natt, var vi ute. Oftast på vägar jag inte visste existerade. En del hade man en aning om, men ibland stod man verkligen som ett fån och funderade på vart sjutton man höll hus.
Vi var verkligen ett tvåmannalag som natt efter natt var ute och spelade in material. Det var inget konstigt med att jag inte körde, eller att min Honda inte bler mer använd än vad den nu blev. Hondan i sig hade dåliga drivknutar, och sen var jag urkass på att köra. Inte var jag bättre med bakhjulsdrivet heller.
Jag förstod verkligen inte hur man skulle få bilen till en kontrollerad sladd. Man kom där i lite hastighet, drog i kryckan - och sen ratta för fulla muggar. Ratta som en galning och hoppas på att man inte parkerar upp och nedvänd. Ja jisses.
Andra filmen blev större. Mer ekonomi. Mer bus. Bättre utrustning. Fler som ställde upp i produktionen. Kanske jag ett tag blev för "anal" med filmandet, men slutmaterialet blev poppulärt. Kanske min analitet var en av anledningarna?
Den andra filmen innehöll mer än bara en bil och två polare som sladdade omkring i en 240. Nu var det multipla bilar i flera scener. Olika märken, olika människor. En vinjett - som kanske inte blev världens bästa - men alltid nåt. Jag hade själv en 240, som fick stå ut med mig som förare. Inte den bästa, kan jag medge. Men det finns ju anledningar till varför dom kallas för stridsvagnar..
Nytt redigeringsprogram. Tidigare funkade det med Windows Movie Maker - WMM - men det höll inte i längden. Kass kvalitet. Det gick aldrig att kika igenom hela filmen för då hakade sig programmet och inget blev sparat.
Usch.
I vinter blir det ännu större. Efter publiceringarna här på garaget är det flera som kommit fram och frågat om de får vara med. Vägar har rekats. Idéer har spånats. Fler bilar kommer att vara med.
Alltså. Ju mer man tänker på det, ju mer längtar man dit. Nästan så man undrar hur alla ska få plats egentligen. Men. Ju fler ju roligare såklart.
Jag längtar.
.:En bild säger mer än tusen ord:.:081101:. 1 november 2008, 21:23
[Taget 081015]*En bild säger mer än tusen ord*
.:Hatet mot alkoholen:.:081030:. 30 oktober 2008, 00:51
Som journalist kan jag tänka mig att man ständigt måste vara på topp och ha det där "lilla extra" ända ute i fingertopparna. Man liksom har det där i blodet. Idéerna. Tankarna. Upplägget. Folk kanske inte tror på det, men det är nog inte alla som klarar av journalistyrket.
..Vart vill jag nu komma med detta?
Jo. Jag är ingen journalist. Har inte huvudet för att plugga vidare. Vill inte plugga vidare. Visst var det roligt att gå media - som enligt Robert Gustafsson var dödsstraff att gå - men tiden innan dess, satte allt för djupa spår i själen för att man ens skulle kunna tänka sig överväga att plugga vidare.
När jag var liten, var jag rädd för min farmors bror, Olle. Han var tydligen snäll, även om han hade ett distinkt utseende. Mest på grund av att han hade lapp för ena ögat, eller då han hade ett glasöga.
Grejen med Olle var inte hans utseende, för värre personer har jag sett, även då under min ringa ålder av kanske 5-6-7 år.
Det var, att han var alkoholist som skrämde mig. Jag må ha varit ung och dum, men hans sätt att reagera på - hans sätt att titta på mig. Glo med den där oklara blicken, som att han inte kunde fokusera. Jag gömde mig bakom min mor, där vi satt på soffan.
Så länge jag inte kunde se honom, kunde inte han se mig.
Rödmosig i ansiktet, med en liten potatiskrok till näsa. Tunt, stripigt, grått hår. Stor. Han vägde säkert en bra bit över hundrastrecket. Och andedräkten. Den ska vi inte ens prata om.
Minns än idag att jag funderade på hur det kunde gå så långt för en människa. Fanns där inget stopp? Kunde jag bli likadan? Förmodligen förstod man inte så mycket i den åldern, men tillräckligt för att man skulle växa upp med ett tydligt hat mot alkohol.
Under gymnasietiden var jag på ett par fester, tro det eller ej. Klasskompisarna bjöd mig. Efter allt man hade varit med om under grundskolan, var man mer shockad över att bli ens tillfrågad, än glad. Men såklart man kom.
Första man ser när man närmar sig lägenhetskomplexen är folk som hänger ut på balkongen. De får syn på mig och de skriker över hela området att jag ska komma upp fort som fan och vara med. Redan vid det här laget känner jag mig pinsam.
Väl innanför dörren möts man av en full kille som vinglar in i garderoben och sedan väggen snett mitt emot. Han liksom kryssade genom hallen och in i ett rum längre bort. Det var hög musik i vad som såg ut som ett vardagsrum. En tydlig doft av öl och liknande hade spridit sig sedan länge.
Och man ser dessa människor man umgås med normalt under skoltid, och i stort sett alla har blivit förvandlade till - ursäkta ordvalen - apor som alla hänger på varandra. Som att de behöver stöd för att hålla sig uppe. Se där, en tavla blev nerputtad från väggen och glaset krackulerar.
Folk skrattar, som att ingenting har hänt.
Jag var redan nu på väg att gå ut från festen, om inte en kille hade dragit in mig i vad som såg ut som köket - korsat med ett kök i Bagdad - och ville jag skulle vara med dem. Okej. Inga problem. En satt på golvet - kunde tydligen inte stå längre? - och plonkade på en gitarr. Det lät förjävligt.
Och så ville dom att jag skulle dricka.
"Jag kan om jag vill", sa jag muttrande, anandes om vart det skulle leda.
De ställde fram ett glas med något.
"Drick det här", sa dom och alla hejade på. Ja vafasen, tänkte jag och svepte glaset. Alla jublade. Min hals skrek. Det smakade illa. Nåt så fruktansvärt illa. Med ens stod ett nytt glas med något nytt alkoholhaltigt på bordet. Lika bra att svepa det också, sagt och gjort. Det försvann lika fort.
Alla jublande. Men varför, undrade jag.
Ett tredje glas med en tredje alkoholhaltig dryck ställdes fram. Ett jävla tjat, tyckte jag.
Efter att det tredje glaset var svept, försvann jag innan nån hann undra vart jag var.
Snabbt iväg.
Jag minns på hemvägen sen. Kolsvart ute. Gick efter gatbelysningen. Kanske det var alkoholen, men mina fötter hade problem att finna på stenplattorna, då jag oftast ville och fortfarande vill gå på plattorna och inte över kanterna. Tankarna rusade på högvarv. Varför dricker folk egentligen? För stämningen? För att dom kan? För att det är kul att bli full? För att dom vågar mer? Frågorna snurrade i huvudet på mig.
Och det gör det än idag.
Jag förstår bara inte nöjet med det. Vad är det som gör att det är så jävla kul att bli full som en blomkruka, och enda som påminner om gårddagen var en enorm baksmälla där man tror att huvudet ska explodera? Är det verkligen så himla kul att vara full och skämma ut sig inför alla?
"Men om alla är fulla, då skämmer man inte ut sig för nån för då är alla likadana"; säger nån då. Ja men är det normalt för en människokropp att vara full då? Är alkohol nåt växer där ute i naturen, nåt som bara kan plockas som ett bär eller en frukt och drickas som vatten?
Nej!
Min farmors bror drack ihjäl sig. Min kusin Daniel, min älskade kusin som var min idol sen barnsben, drack den där alkoholen för att glömma sina problem. Sen tog han livet av sig. Med bilen svängde han av vägen och frontade in i ett betongfundament. Smack. Han dog inte på direkten dock. Vittnen på platsen har sagt att han klev ur bilen och ramlade ihop utanför.
Jag minns en lärare vi hade under grundskolan. Han drack tydligen stadigt. Priset han fick betala var amputerade fingrar och tår, då man tydligen inte ska somna ute på en parkbänk då man är onykter. Särskilt inte när det är vinter..
Är det verkligen så roligt att fråga sina vänner dagen därpå "du vad hände igår?" Är det normalt att man inte minns gårddagen? Jag menar. Jag har problem att minnas vad jag åt under gårddagen, och jag är nykter..
Vad gjorde du senast på nyår? Själv minns jag det som igår, därför att det var ett positivt minne. Jag och min kompis Larse - Lars och Larse, det ni! - satt nere i badhusparken i min bil, och skålade i Trocadero och CocaCola när klockan slog tolv och alla raketer skrek och small med brak och dunder.
Vi var båda nyktra och hade djävulskt roligt. Skjutsade folk kors och tvärs. Och inte en droppe alkohol intogs. Men roligt var det i alla fall. Minst lika roligt.
Som journalist antar jag att man måste ha det där speciella i sig. Så man kan vara på topp hela tiden. Själv är jag tvungen att bli upprörd - eller känslomässigt instabil över huvudtaget - för att kunna klämma fram texten ur mitt huvud. Det var lättare förr underligt nog. Det mesta var lättare förr.
Jag finner inga fler ord - än svordomar - för hur sjuk denna värld är, angående ämnet. Så jag lämnar det därhän.
.:Konsten att vara oskuld:.:081008:. 8 oktober 2008, 21:55
Det är på nätterna man får dom bästa idéerna. Men nu är det inte natt. Klockan är bara - i denna skrivande stund - strax innan 20:00. Det är visserligen mörkt ute, men det är inte läggdags. Jag ligger inte såsom jag brukar göra i sängen, skruvandes och evigt puttandes på kudden för att den ska ligga rätt.
Så. Det får bli som det blir.
Kroppen skriker nämligen.
Kan säga redan nu att ni som inte vill höra på en smått patetisk, frustrerad, generad 23åring utan jobb - så surfa vidare. Anledningen till varför jag skriver det jag skriver, är på grund av att jag vill bara ut med det. Spelar ingen roll hur många tummar jag får - oavsett om dom är uppåt eller neråt - och jovisst är man såklart glad att man får respons men personligen vet jag inte varför nån läser det som ibland sprutar ur en.
Hursomhelst.
Ibland får jag frågan, hur jag kan vara så öppen som jag är. Detta tycker jag är lite lustigt egentligen. Jag menar. Jag är ju bara jag. Jag är öppen - om undertecknad känner sig trygg - så varför är det så svårt för andra?
Har en vän - eller flera egentligen - som sagt att han måste dricka för att kunna prata med tjejer. Eller prata över huvudtaget. Han är en sån som då det är folk på tillfälligt besök och han råkar komma förbi - så stannar han ute i bilen. Man får dra på sig skorna och komma ut. Sätta sig i hans bil och sen spela att det är fullt normalt.
Mitt problem - som dom flesta vet om - är min blyghet. Inte i öppenhet, utan gäntemot andra. Blyghet för att träffa nya människor. Man är som trygg inför de man redan känner. De man har släppt inpå livet. De man har gråtit - tyvärr - inför. De man har förståelse för.
Det påminner lite grand om nåt jag pratade om när jag var yngre. Under uppväxten så behövdes en mur för att klara av vardagen. I grundskolan så byggde man sig en känslomässig mur där man inte släppte in någon, hur mycket dom än ville komma in. Man blev inåtvänd. Oförstådd. Ingen förstod varför jag dag ut och dag in gömde mig under klädhängarna och ibland bar kniv.
Men jag dömer ingen.
Men någon gång där i åttonde klass så kom tanken upp. Jag är singel. Jag vet vad det betyder. Ensam. Och jag har inte ens kysst en flicka. Kanske dags för det?
Det var som att bryta sig ur en bubbla. Det gick trögt. Man fick kämpa sig ur mörkret och när ljuset infann sig så blev man bländad. Och likt ett barn blev man rädd för minsta lilla.
Stegen en flicka och jag tog - som man idag skrattar åt vid närmare eftertanke - var pyttesmå. I hennes ögon säkert pinsamma. Men för mig var det gigantiska steg. Varje gång vi tog dessa små steg. varje gång man fick röra henne, så gick det rysningar genom kroppen. Man var förvånad. Förvirrad. Upprymd. Generad. Rädd. Lycklig. Allt på en gång.
Kåt.
Lekarna upphörde den dagen då min kropp sa nej. Det kändes fel. Varför vet jag inte - och kommer förmodligen aldrig få reda på det - men rösten sa stopp, och hjärnan frågade varför. "Vad sa du", frågade flicka.
Det undrade jag också. Vad fan sa jag?
Mitt kärleksliv är ett skämt. I början av gymnasiet vändes livet upp och ner. Folk var trevliga mot mig. Borgen blev invaderad och man stod som ett fån och tittade på. Muren hade ingen verkan.
Ville fly, men där fanns ingenstans att fly till.
Säg Kalle - som började kalla mig för "Cookie" - som undrade om jag ville sitta vid deras bord och äta under matrasten. Det kändes så förvirrande. De var snälla mot mig. Eller? Var det bara jävelskap?
Men. Inget hände.
Att ha ett kärleksliv som ingen tror på, det är mer en bedrift än olycka. Kalle trodde mig inte. Vadå, det är väl fullt normalt att första flickvännen blir innebränd och resten man tyckt om har funnit andra, eller hånat en? Skrattat åt en? Bussat pojkvännen på en..?
Folk var snälla mot mig. En tjej tyckte att vi kunde köpa julklappar åt varandra ett år. Detta tyckte jag om. Budgeten blev satt på en hundralapp. Inte mer.
Själv råkade jag köpa ett halsband - eller var det ett par örhängen? - som jag sa var värda tvåhundra kronor. Var ju så glad att jag fick ge nåt till en tjej. Sen att dom - oavsett vad det var - var värt det dubbla, är en helt annan historia..
Under gymnasietiden blev jag knäpp. Ja kanske inte så knäpp att jag borde ha haft en tvångströja, men så pass knäpp att jag höll på att ta livet av mig. Kärleken kändes ouppnåelig. Spelade ingen roll hur jag än betedde mig så ville ingen ha mig. Det blev som ett beroende. Jag var tvungen att vara älskad. Så en tjej i klassen kom ikläm. Eller. Ikläm och ikläm. Jag tyckte om henne. Ville vara i hennes närhet.
Hon blev rädd för mig. Ordligt talat så sa hon det aldrig åt mig, och mot slutet av gymnasietiden så pratade hon faktiskt med mig. Men det syntes på henne. Hennes ögon sa det åt mig.
Idag är jag rädd för henne.
Så. Jag vandrar idag - 23 år gammal - och önskar att där fanns skygglappar, eller en stor röd knapp där det står "stopp" på. En knapp som man är tvungen att lägga sig över, och när man väl lyckas få den att bli neddtryckt; så slutar man att älska någon. Poff. Bara så där. Ett slut på känslorna. Alla önskningar om att någon skall vandra rakt in i en och inse vilken underbar kille man är. En som tycker om en. En som...älskar en för den man är.
Poff. Borta.
Men den knappen kommer aldrig att finnas. Folk kommer aldrig att sluta vara romantiska mot varandra. Jag kommer fortsätta möta killar och tjejer som håller varandra i handen. De kysser varandra. Ser på varandra. Deras ögon som strålar av lycka. En del hånglar mitt på gatan. Mitt i folkvimlet.
Vågat. Utan hämningar.
Det är inte det att jag inte unnar dem kärleken. Men jag är patetiskt nog avundsjuk. Jag är nåt så förbannat avundsjuk! Och det skiner igenom mig, oavsett hur mycket jag än försöker hålla mig undan.
Min kropp skriker efter närhet. Jag vill kramas, är det så svårt att förstå? Varenda gång jag varit chaufför på natten och sett på hur det har gosats i baksätet så har dom omedvetet stuckit en kniv i hjärtat på mig och vridit om.
Men jag är ju den där som ställer upp som chaufför. Har jag nåt annat för mig? Äsch kompisar emellan. Det går ju fort. Och så får du pengar..
Satt häromnatten och sökte på mitt eget patetiska vis på en vuxenchatt, efter en tjej att kramas med. Eller vad som helst. Skulle vara glad att bara ha någon att prata med. Visst har man några att prata med men jag menar mellan fyra ögon. Sitta på en parkbänk, värma varandra och prata.
Fick kontakt med en tjej som visade sig var rätt trevlig att prata med. Men ju mer man fick höra, ju mer kände man känslan av obehag komma krypande. Vet inte varför egentligen. Det kom bara krypande, som ett mörker som stryker sig över ängen. Sakta. Smygande. Hon länkade till sin egen blogg - som för mig var spiken i kistan.
Där stod dag för dag, hur hennes sexliv var. Ja visst var det en intressant läsning. Och jag förstår varför hon förmodligen har en hel del läsare. Men. Jag kunde inte läsa det. Läste kanske sex eller sju inlägg och sen tog det stopp. Hon var galen. 17 år och fullständigt galen.
Under följande natt kunde jag inte sova.
Det är flera nätter jag nu inte kunnat sova. Javisst har man vänt lite på dygnen bara för att man - åter igen - blivit arbetslös. Men nu var det på grund av andra anledningar.
Ensamheten kommer i vågor. Ibland är det lätt bris. Det är lugnt. Man kan sköta sig själv och man tänker knappt på det. Man kan hantera känslorna. Det är inga problem att se andra kyssas eller kramas. Det är helt okej att höra om kompisars bedrifter och galenskaper.
Men ibland är det storm.
Man vrider och vänder sig i sängen. Kudden hamnar aldrig rätt, oavsett hur man än har den. Täcket är för varmt och ligger man med benen utanför så blir det för kallt. Man kliver upp och går runt i mörkret. Runt runt. Går och dricker vatten.
Tänker.
Tankarna snurrar i skallen. Det är storm och båten försöker hålla sig på rätt köl. Frågan är bara hur lång tid det tar innan man antingen sjunker, eller om man håller sig flytande. Eller får hjälp av en annan båt..
Hjälp!
.:Kan en film förändra ens liv?:.:081001:. 1 oktober 2008, 00:56
Svar: Ja.
Jag minns när jag var liten. Riktigt liten. På den tiden när man gick och la sig innan klockan åtta, annars fick man inte höra godnattsagan. Då när man hade en liten studsmatta vid sängen så man sprang in i rummet, gjorde jämfotahopp och gjorde en perfekt landning mitt på sängen.
Det var ungefär vid den tiden i mitt liv min mor berättade en morgon att hon hade under gårdagskvällen spelat in en film jag kanske tyckte om. Min mor visste redan då vad jag hade för smak, så jag minns - på ett ungefär och förmodar - hur glad jag var under dagen, och spänd, på att se vad det var för film.
Väl hemma så var det mamma som fick backa bandet så fort hon hann hem från jobbet. Säg dom timmarna man väntade. Videon vågade man inte på den tiden röra. Det minns jag än idag. Och. Vilken film.
Convoy. På väg till Alvarez.
Jag minns att jag trollbindes av filmen. Redan då visste jag att jag skulle köra lastbil när jag blev stor. Det blev drömmen. När inte mamma var hemma så var det farmor man sprang över till så hon kunde starta filmen. Farmor - som knappt hade sett en videobandspelare - gjorde så gott hon kunde. Men det slutade med att jag fick lära mig att starta bandet själv.
Ett vhs-band som blev mer och mer utnött för varje år som gick.
Convoy. De strålas samman.
Men filmen - med åren - växte till bara en truckerfilm för mig. Visst var tankbilen bland de läckraste tankbilar på film - Mack RS700L om man ska vara petig - men filmen innehöll ju så mycket mer. Kärlek. Kärlek till både en servitris...som snabbt blev bortglömd. Och kärlek till lastbilarna.
Även om "The Duck" mothugger på frågan att han verkligen inte älskar sin tankbil..
Convoy. Uppradade. Framme utanför Alvarez.
Filmen handlar om vänskap. Vänskap och rädsla för den korruption som faktiskt då rådde under den tiden - och som till viss del fortfarande råder - i Usa. Polisen gick att muta. En del var tvugna att mutas. De tog lagen i egna händer och förarna fick allt svårare att vara hederliga. Så. De strålas samman och slåss mot korruptionen.
De bildar en konvoj som tack vare sin storlek inte går att stoppa. På väg mot New Mexico. På väg mot friheten.
Men The Duck skiljs åt - efter en skicklig manöver av Polisens sida - och han blir ensam. Sista hindret är bron. En gammal ranglig bro. På andra sidan väntar nationalgardet med m16-gevär, och som pricken över i:et - supersnuten själv uppepå en tank med en M60-kulspruta.
Jag kan manuset i mitt huvud. Har sett filmen alldeles för många gånger, och varningen ekar i mitt huvud. The Duck stannar när han får syn på den barrikaderade bron. Det knastrar till på radion.
"- Breaker 1-9. Breaker 1-9. This is the Bear, on the hardware at your front door. If you not get your ass out of that truck - with your hands in the air - I'm gonna blow you skyhigh, come on."
Lyle Wallace - supersnuten - låter verkligen allvarlig. Ankan suckar. Han vänder sig mot Melissa som länge funnits vid hans sida:
"I guess this is far as it goes, better you get off now.."
"I'm staying..", säger hon.
"I said: get out, come on".
Och när hennes bagage är utslängt på backen. Solglasögonen är framtagna och Melissa stängt dörren, luftar han bromsarna och ger sig iväg..
Convoy. Bara en liten bit kvar av bron. Kulorna viner.
För de som sett filmen, ni vet hur det går. För er som inte sett filmen - se den. Jag säger inte att det är den allra bästa filmen som gjorts, för sånt är svårt att mäta. Men. Det intryck just denna film har gjort för personlig del, går inte heller mäta.
På vinden ligger leksaker - många lastbilar - som är målade svarta med tuschpenna och ofta med en framlykta krossad. Bland mina affischer finns där en stor bild på en tankbil. Svart. Såklart. Att bara kika igenom mina grejer räcker för att se att den filmen genomsyrar det mesta.
Min absolut första DvD-film var Convoy.
Köpte den innan jag ens hade en DvD-spelare...
Blev därför så jäkla glad när man snubblade över en film på youtube. En film jag numer måste kika på lite då och då. Den ger mig en känsla jag tycker om inom mig. En luddig känsla. En skön känsla.
Lite kort info om filmsnutten nedan: Bruno-familjen äger en lastbilsfirma i Usa. De har restuarerat det enda - kända - kvarvarande exemplaret av den Mack RS700L med trailer som användes i filmen.
Länk: http://www.youtube.com/watch?v=YoMkln-xIHA
Snutt från orginalfilmen: http://www.youtube.com/watch?v=MXFiu4Wa … re=related
.:Dagens goda gärning:.:080916:. 16 september 2008, 23:33
Kom tillbaka idag efter skruvning - hänvisning till projekttråden - och ser att dörren till soprummet står öppen. Man går förstås en vända in i rummet, mest för att se om nåt är förstört eller liknande. Men inget konstigt.
Stänger dörren efter mig och ser i ljuset av gatlamporna att nyckeln sitter kvar i låset.
Och det var inte bara soprums/hemnyckeln heller. Bilnyckeln (Audi) och ett antal mindre nycklar, samt ett sådant nyckelband satte på knippen också. Så. Man började ju fundera.
Tog med nyckeln till lägenheten och skrev en lapp om att de var upphittade och kunde hämtas vid beskrivning.
Men på vägen ut kom jag att tänka på att hon som backade på mig tidigare i vintras/våras - hon körde ju Audi. Så. Efter en vända in och lite funderingar så gick jag tillbaka ut - en tredje gång - och provade låset på hennes bil, då denne står ute på parkeringen.
Den passade!
Så. Jag gick helt enkelt och knackade på hos henne. Sonen öppnade. Snacka om att dom blev paffa när det var just JAG som kom förbi med nycklarna.
Ja jisses.
Tack för ordet.
.:Lagen om..vad fasen heter det?:.:080903:. 4 september 2008, 00:03
Häromdagen - i Söndags - slog jag näven i bordet. Platsen var Boda. Närmare bestämt köksbordet hos mina föräldrar.
- Nu får det vara nog, sa jag högt.
Ingen lyssnade.
Men jag hade bestämt mig. Orkade inte vänta på att andra skulle göra det åt mig - som vanligt - och jag orkade inte se mig själv ge vika för nåt en som som vanligt inte kan med eller vågar ge sig in på.
Så.
Fram med bibeln - även kallad Haynesboken - och den blåa mekoverallen. Väl ute så kom verktygen ut på gräsmattan. Lånade två stycken fjäderspännare hos grannen. Bilen kördes fram. Handbromsen drogs åt.
Och sen stod man där och tittade på bilen..
P å m å n d a g e n satte man igång. Grannen var med som stöd och backup. Men bara ett par timmar, då han var tvungen att åka hem för att packa. Första problemet uppenbarade sig direkt efter att hjulet var borttaget egentligen. Slog lite lätt med hammaren på fjäderbenet. Ingen direkt anledning, men det var nog inte normalt att det skulle bli hål i det..?
Så. Bromsslangfästet på benet blev avsågat med vinkelslip, och ett nytt fjäderben blev plockat hos en bekant i en grannby. Okej.
Då ville jag ha kvar gamla dämparen i alla fall.
Men hur ha lös muttrarna upptill utan verktyg? Efter en dags slitande, svärande, skrikande, sparkande, skallande, gråtande och åter slitande - så ringde jag verkstan nere på byn. Det var bara att komma ner med det så drog dom lös det.
Tog 1 minut. Sen var muttrarna på båda fjäderbenen lösa..
Problem 3 - eller vilken ordning det nu var eller är - så ville inte fastsättningsplattan upptill släppa taget. Spelade ingen roll hur hårt jag än tog i så snurrade den bara. Inte förrän en mekkunnig kom förbi lite hånflinandes - så lossnade skräpet från dämparen.
Och det var nu problem 4 uppenbarande sig..
Dämparen slut. Ingenting att ha. Det var nu man svor som mest, och såg tusenlapparna flyga sig kos från kontot. Nyss blivit arbetslös och så detta. Tänkte man skulle komma billigt undan men icke. Så. In till stan det bar på tisdagen - då det även regnade så pass att något skruvande inte blev av - men med två nya framdämpare i bagaget.
I morgon får jag med mig en kompis, så då ska det bli skruvning utan dess like...
Hej!
[Taget 080724]*...men inredningen är fin i alla fall :)*
.:Ensam är stark:.:080827:. 27 augusti 2008, 23:09
Det är mörkt ute. Det är det här inne också. Bara skärmen som lyser upp. Mobiltelefonen på bordet slänger skuggor genom det svagt upplysta rummet.
Ute i hallen lyser "Stannar-skylten" upp, i svagt gult sken. Skylten, som ursprungligen är från en SL-buss (Stockholms Lokaltrafik) och nyligen blivit lagad av grannen, så den än en gång kan lysa upp.
Stannar.
Det står så. I röd text.
Jag sitter här, inlindad i ett täcke, och skriver denna text. Undrar. Vem läser detta egentligen? Tanken var ju att det skulle bli nåt innehållsrikt. Och bilsida som det är, så skulle det väl handla om bilen gissas det på. Men.
Ensam är stark. Det sägs så. Idag regnade det. Eller. Det forsade ner snarare. Så jag stod där i regnet och tanken slog mig: nu är det nog.
Less på regnet. Less på reklamen. Less på alla inbicilla slöhögar som inte orkar gå från parkeringen utan parkerar bilen alldeles utanför dörren. Alla slöa som tar hissen till andra våningen..
Jag fick ett utbrott.
Mest mot mig själv. Less på att vara den där blyga killen som aldrig har kysst en tjej. Less på att vara den där chauffören som alltid ställer upp i tid och otid. Så förbannat less på att vara den där som alltid tar steget tillbaka när det börjar hetta till. När man står för nåt man säger och det känns som att det ändå är ens fel.
Då ryggar man bakåt.
Men inte nu.
Man kommer aldrig ifrån de man saknar. Sandra. En del vänner. En del man kallat vänner. Jag sitter här, inlindad i mitt täcke. En tår har letat sig fram. Kommer inte ifrån det. Man försöker springa, men det kommer ikapp.
Så varför springa längre?
Vill inte länge vara den där blyga typen. Vill ta för mig av vad världen ger mig. Men så tänk om denna värld kunde ge mig en chans?
Det är som att man springer i en mörk korridor och vet att man måste till änden av den. Och längst korridoren har någon idiot slängt stolar och annat bråte - och sedan släckt ljuset. Så man springer där i blindo och hoppas på att man inte ramlar allt för hårt.
Allt handlar om den där korridoren. Jobbet. Kärleken. Bilarna. Man springer där i korridoren och kan man inte få en chans nån gång? Man tycker ju att det går så bra för alla andra. Se på min bror tex.
Underbar flickvän. En son på halvåret drygt. Bra bil. En ny bil på väg. Utdelningschef. Hela köret. Han är 7 år äldre än mig - jag är 23 - och redan där han är idag.
Själv var man arbetslös i två år innan vem om inte min bror ordnade in mig där jag är idag.
Samma som tyvärr avskedar mig på fredag..
Men kan man inte få en chans att visa vem man verkligen är? Avvisad och avpolleterad bara för att man inte ser "bra" ut. Varför spelar det så stor roll hur man ser ut? Hallå? Nej jag är inte nån fotomodell men kom igen?
Äsch.
Ensam är stark.
[Taget...eh..nångång]*Tecknad bild. Alltid nåt..*
.:RIP - Albin (vår katt):.:080817:. 17 augusti 2008, 23:46
Jag sitter här och tittar på ett vitt hårstrå som fastnat på en av mina tröjor. Ett vitt hårstrå, ett av dom få som numer finns kvar efter vår katt. Albin.
Det hela gick så hastigt egentligen, att man inte ännu hunnit med att komma på att han faktiskt är borta.
Den 10:e - en Söndag kväll - hämtar jag mor från flyget. Klockan var kvart i tolv på kvällen och jag skulle jobba dagen efter - hela veckan för övrigt - så jag skulle sova över i Boda och åka till jobbet därifrån.
Under dagen hade min bror skjutsat Albin till veterinären för en andra koll, då hans haltande inte hade bättrat sig. Inget konstigt med det egentligen. Men varken jag - eller nån annan - tyckte om att se honom ha ont.
Men min mor visste hur det hade gått - men vägrade säga nåt.
Det enda man fick höra var att jag skulle få veta det när vi kom hem. Inte medan jag körde.
Vilket betydde nåt hemskt.
[Taget 080810]*Numera saknad*
Väl hemma brast mor i gråt när hon fick se Albin ligga på soffan med fars ben som huvudstöd. Så ovetandes. Så trött. Och jag visste inget, hade i alla fall inte hört nåt ännu. Men kunde väl ana.
Albin led. Tumörer i ena lungan och lite överallt utspridda i kroppen. Det fanns inget att göra. Han skulle aldrig bli bättre. Därför han haltade, därför att en tumör hade satt sig just vid benet.
Så vi grät allihopa. Albin förstod säkert ingenting. Jag hoppas han inte förstod. Eller så visste han vad som höll på att hända. För så sällskaplig har han aldrig varit. Aldrig i hela sitt liv.
Så på morgonen efter så satt man med honom ett tag innan man åkte på jobbet. Trött, såklart. Blev dåligt med sömn. Och på eftermiddagen den 12:e var det bestämt att han skulle avlivas.
Jag kunde inte förmå mig att ta farväl av honom under följande morgonen, så det fick bli där på kvällen. Han låg och sov när jag kom till honom. Kysste honom på pannan och höll om honom.
Länge.
Ville verkligen inte släppa taget.
[Taget 080813]*...*
Så jag var inte där på morgonen när han fick äta sina räkor som han säkerligen slukade i ett nafs som alla gånger tidigare. Jag var inte där när han blev insläppt i buren och skjutsad av mor och bror till veterinären.
Jag jobbade.
Det var de segaste dagarna på länge. Hjälpte inte att det regnade i stort sett hela veckan, och det går ju bra om man som brevbärare är bilburen - men jag åker på en jävla moped. Jag har 47 trapphus 'a 4 våningar i dom flesta, och sen över 120 villor utomhus.
Vart man än vänder sig så kommer regnet uppifrån och adresserna rinner bort. Posten blir blöt. Kroppen blir blöt. Förkylningen kom smygandes under veckan och allt man tänkte på var stackars Albin som tynade bort, in i dimman.
Bort. Bort härifrån.
Saknar honom.
[Taget 080814]*tom soffa..han är inte där*
[Taget 080814]*Tom säng..*
[Taget 080814]*Klösställningen..*