Blogg
.:Minnen. Del 5: I all tysthet:.:080309:. 9 mars 2008, 15:15
Mån 1 dec 2003 23:09
Ute är det mörkt. Sedan en tid tillbaka har mörkret infunnit sig
över byn, och här sitter jag. Tidigare låg jag i sängen och grät,
men nu sitter jag åter här igen. Vid datorn. På Internet. Chattar.
Men varför?
Igår kväll pratade jag i telefon med Josefin. Älskade Josefin som
jag visserligen aldrig träffat, men ändå känns det som om vi båda
har känt varandra sedan vi föddes. Efter telefonsamtalet så dansade
jag till discomusik - ja i alla fall till den jag hade i huvudet - och jag
sjöng - lika falskt som vanligt - men jag var ändå vad andra skulle
kalla galet glad.
Jag var lycklig.
Nu ångrar jag att jag klev upp i morse. Åkte moped ner till bussen
såsom jag brukar. Råkade gena över ett par gårdar eftersom snön
tvingade mig till det. In med bussen in till stan och vem möter man inte
först om inte Johannes ”överbettet, älgen, bävern” Adolfsson som genast
drog upp något jag begravt för länge sedan. En glömd händelse som bara
inte existerade för mig längre.
Och han slog mig med det.
Först när jag kom ut och kunde andas, ville jag hämnas. Först på hans
bil men insåg det onödiga i det när jag mycket väl kunde gå tillbaka in
och sparka sönder knäskålarna på honom, och sedan döda honom med
en skarp penna.
Men jag gick bara därifrån.
Efter mycket trassel och tissel mellan allt från kurator till eget bevåg,
beslutade jag för att åka hem. En varning som skulle skickas vidare till
Johannes - via kurator - och jag gick till Bibloteket och sedan till bussen.
Hem, ljuva hem.
Kikade på 2Fast2Furious - än en gång början - där jag än en gång fyller
min nedsjunkna tillvaro med det ljuva ljudet från en turbomatad Nissan
Skyline gt-r -99. Det där ljudet som mycket väl påminner om en Polaris.
Sedan kollar jag mina brev på datorn...och vad får man se?
Allt och alla är i uppror. Josefin. Älskade Josefin. Vad händer.
Jag förstår ingenting medan allt pendlar mellan inget och allt. Klockan
går och jag funderar vad är det som händer. Vad har jag gjort? Hur ska
jag kunna göra något utav det här bättre?
Ute är det mörkt. Och jag sitter fortfarande kvar och skriver detta
totalt meninsglösa. Vad vill jag med det här egentligen? Just precis
nu - nyss - rös jag i hela kroppen.
En sak vet jag i alla fall.
Kärlek är inte gjort för mig.
.:Minnen. Del 4: Pinsamt:.:080308:. 8 mars 2008, 00:04
Lör 22 nov 2003 21:03
Idag var det alltså dags. Skotern skulle verkligen igång.
Mitt på dagen. Det var grådisigt. Någon vind ibland.
Jag monterade variatorn och med en viss möda *host*
fick jag även på remmen och sedan skulle det äntligen ske.
Först hällde vi kokhett vatten över skidorna så att dom
lossnade från gräset som hade vuxit sig fast under sommarens
gång. Sedan slet vi loss honom därifrån och sen - sen - sen
skulle han verkligen igång.
Och jag började dra.
Svetten porlade över pannan medan jag drog och drog och
drog. Så satte jag mig efter alla misslyckade försök, och
såg mig omkring.
Då såg jag att offknappen var intryckt på styret.
Jag behövde dra i snöret en gång, och sedan var allt ett faktum.
Han fyrtaktade en bit i början men svängen genom byn tror jag
fick honom att verkligen insé att det nu var verklighet. Nu var
han verkligen tillbaka. Han och jag.
Har fortfarande doften i jackan. Ska nog ut till hallen och lukta
på den igen.
Tack för mig.
.:Minnen. Del 3: Åkturen:.:080305:. 5 mars 2008, 22:47
.:Saknar:.
Ons 5 nov 2003 16:47
Stolen känns hård. Sitsen har tusentals människor redan suttit
på. Ryggstödet har tusentals människor redan lutat sig mot.
Jag lutar mig bakåt. Känner draget. Hur jag trycks tillbaka, rycks
med i färdens alla gungningar. Till vänster. svagt höger. Sedan
tvärt höger. En inbromsning som får min kropp att vilja fortsätta
framåt. Sedan rycker det till. Något skriker.
Jag öppnar ögonen och allt jag ser är hur bussen drar mig framåt
till mitt mål. Hur den väjer undan. Accelererar. Ett doft ljud av
människoprat hörs. Det luktar fränt. Diesel. Underbar doft av
diesel och dyr parfym sprider sig i bussen. Någon flickas hår gungar
framför mig. Ett okänt ansikte vänds. En flicka sitter och allt jag
ser av hennes ansikte är speglingen i den nedsolkade fönsterrutan.
Jag blundar och låter kroppen ryckas med alla gupp. Axlarna böljar
där jag gungar fram och tillbaka. Som en symfoni hör jag hur
växellådan ger vad den förmår. Stolarna börjar vibrera när bussen
saktar in. Det knakar när hjulen dundrar över hål och kanter.
Det sköna gnisslet från mittenplattan i dragspelet sjuder igenom
mina öron. Någon ropar. Bussen saktar in. En dörr öppnas och den
svaga vinden får sin chans att smita in för en stund.
Gud vad jag saknar Stockholm.
.:Minnen. Del 2: Bussarna:.:080302:. 2 mars 2008, 16:28
Helig yta
Fre 11 jul 2003 23:59
Onsdag
Så här i efterhand kommer jag ihåg två saker jag insåg, då jag vaknade upp under Onsdagsmorgonen. För det första visste jag att jag endast en natt till skulle behöva ligga på den på tog för mjuka madrassen - direkt slängd på golvet - jag legat på i drygt en och en halv veckas tid. Och för det andra insåg jag att det var den Onsdag jag så länge väntat på, när jag förhoppningsvis skulle få uppleva en, om inte två drömmar jag så länge velat gå igenom.
I bilen på väg till det första målet, var det tusen frågor som svallade, sprang, vandrade, kröp och sköt igenom min arma skalle. Men då jag klev in i receptionen och frågade efter Åsa som på telefon berättat om att det kanske kunde ordnas någonting, så försvann allt plötsligt och jag vet inte om jag gick i ett töcken för att allt var så magiskt, eller om jag helt enkelt bara funderade på vad jag skulle fråga, som var själva problemet.
Ty allt var magiskt för mig då jag klev på samma sommarvarma asfalt där tusen och åter tusen hjul rullat, svängt, styrt, parrerats, bromsat och accelererat. Mycket väl vet jag att det är oartigt att stirra, och jag vet också mycket väl att det är oartigt att peka, men jag bröt mot dessa två regler så mycket som det bara gick, när vi vandrade fram mellan rad efter rad, efter rad och efter rad med röd och vitmålade bussar.
I den sista raden till höger stod så en buss jag mycket väl kunde peka ut som en av favoriterna, allt kändes rätt med den. I alla fall nästan. Registreringsplåten bak satt en aning på fel ställe, men då får man ta i akt att de bussar jag VERKLIGEN tyckte om, var sålda som antingen skrot eller sålda till Ryssland för ett antal månader sedan. Dock fanns vissa kvar som reserver.
Det mest magiska var att få kliva in och ensam vandra fram och tillbaka genom dess vackra inre. Det nästan kändes i ryggmärgen att hundra och åter hundra - om inte tusen? - människor hade suttit i de nedsittna stolarna. Det syntes på dem på något sätt. Och säg när hon öppnade den magiska svängdörren till förarplatsen och undrade om jag ville sitta?
Väl på plats var det samtidigt sorgligt att jag just hade fått sätta mig på en plats jag kanske aldrig kommer att få uppleva som precis i den sekunden. Stolen var bekväm, där jag satte högerfoten på gaspedalen och försökte erinra mig hur en gående motor lät - inte så svårt egentligen - och för en sekund kändes det faktiskt som att jag var redo för att åka iväg, delge rapport och bege mig iväg till en första runda.
I garaget stod åtta, om inte tio bussar uppställda eller upphissade. Maskiner skrek om vart annat. Några bussar var nya, andra var äldre. Utanför stod en relativt ny buss med fronten krossad, ända in till de första passagerarstolarna. Där dök första frågan upp, överlevde chauffören?
I garaget träffade jag två arbetare - varav den ene ett lite bussfreak som jag - och de berättade tydligen mer än gärna om egna och andras upplevelser, om de nya bussarna som de tydligen delade min negativa uppfattning och inställning till. Lite glad blev jag, inte glad för att de är så dåliga som jag tycker, utan för att jag har stöd från oväntat håll. Deras håll. Dessutom rotade de fram ett sådant märke jag hoppades finna på den ”torskade” bussen utanför, men som jag insåg måste ha sitt märke någonstanns inuti bussen, inte frampå som det skulle. Och säg vilken lycka att få det i sin hand. Metallen var kall och kantig, lite oljig men vad gjorde det? Mitt ordliga tack var för lite för den egentliga lycka jag kände när de gav mig det. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det blev ett stort jättetack, men det kändes fånigt, ty jag tycker ändå att jag har tillräckligt stort ordförråd för att kunna säga något vettigt i den situationen - men nej. ”Jättetack”, blev det. ”Jag skulle ha krupit på golvet nu om det inte vore för att jag tyckte om mina byxor”, lade jag till, varvid de båda började skratta.
Just ja. Så kom jag på min enda egentliga anständiga fråga mitt i glädjeyran, vad hade hänt med bussen som stod utanför?
”Ett-träd-stod-i-vägen-fall”, blev svaret. ”Sista halkan innan sommaren, precis innan slutet och paff så var trädet bara där. Chauffören klarade sig men de fick nog såga ut honom.”
Mången tack senare och väl tillbaka hos min morbror som väl hade skjutsat mig, putsade jag upp märket, fikade och tog det lugnt en stund innan vi for iväg till Toyotahandlaren i Orminge och kikade på en av ägarnas privata bilar, vilken modell undrar då ni, för vad är det för speciellt annars med Toyota?
Supra, säger jag bara. Och Supra säger allt.
Bilderna läggs inom kort upp under mina prylar. Inte för att jag tror att det är så många som kikar på dem - kika bara på de siffror jag har av dom tidigare - men ändå känns det som om jag har lite mer kontroll när de ligger där. Kontroll av vad förresten? Kanske det känns som om jag har ett liv egentligen. Ty ett liv jag faktiskt har, och vårdar ömt, även om det inte märks. Men om ni inte tycker att det märks, så har ni inte tagit reda på det heller. Ty det är under ytan jag gömmer mig, så andra inte kommer åt mig. Bara några har nyckel. Bara ett fåtal. Två eller tre. Fyra eller fem. Högst fem stycken har nyckeln.
Kanske sex.
Sex är förresten en fin siffra.
.:Minnen. Del 1: p o r r n o v e l l e n..ish :.:0800301:. 1 mars 2008, 19:43
Lör 21 sep 2002 21:57
I bakgrunden spelades klassiskt. Hon låg mjukt raktlång på sängen och jag stod brevid.
Och det skedde, det bara skedde. Våra kläder gled av, vi möttes i en varm och het kyss och det bara hände. Ljuset var sporadiskt och dämpat och månen utanför fönstret var egentligendet enda som gav ljus in, förutom en minimal lampa invid sängen. Vi gled in i varandras armar,omfamnade arandra och kysste och kysste, tills vi trodde våra läppar skulle etsas samman.
”Jag skulle egentligen...men jag kan ta det senare”
Tystnaden tog över, hennes mun plutade och vi fortsatte. Så gled hon upp över mitt nakna bröst, vinklade till sin egen kropp och hela min kropp pirrade till för en sekund. Vi älskade. Jag visste knappt namnet på människan men det spelade ingen roll ty det var bara vi i hela den här världen. Vi kysstes - gud - vi kysstes och där var inget som hindrade oss. Vi kelade, gosade och gjorde alt för att inte prata men vi älskade varandra, vi älskade allt så det gick till slut inte tat hålla inne allt prat som ville ut.
Så gled hon av, hennes kropp var svettblank men ändå hade hon där där ljuva doften av kvinna över sig. Parfymen var fortfarande kvar. Lite halvt stickig men ändå inte.
När mina föräldrar klev in genom dörren hade de ingen aning om vad som skett på deras egen säng endast några minuter innan och så skulle det förbli.
*Beeeeep beeeeeep*
Helvetestelefonen ringde.
Det var min mor som ringde och väckte mig och jag började fundera - fortfarande med ett stort leende på läpparna - ”var allt en dröm”? Såklart det var och medan jag lade på luren efter samtalet, kom jag på att jag måste bara skriva ned drömmen någonstanns för att inte glömma den. Det var min vackraste minut ty jag tror inte att det varade så länge som jag trodde.
Jag drömde.
----kl 15:15..typ...----
Vill inte vara ensam. Såsom jag har sagt förut, kan jag upprepa det ända tills jag finner den rätta. Ibland känns det som att jag inte ens behöver finna den rätta heller. bara någon. Någon som kan åtmindstone gilla mig. Gilla mig mycket. Kanske inte behöver älska mig. bara gilla mig. Mycket.
.:Ju djupare ju skönare:.:080228:. 28 februari 2008, 17:06
Lugnande. Djupgående. Man nästan blundar. Njuter.
Känner det sköna gunget. Följer med rörelserna. Blir
förförd av känslan. Dofter som smeker. Kittlar sina sinnen.
Följer med..
Sen kör man nästan fast..
[Taget 080228]*En dag som vilken annan*
[Taget 080228]*...vadå ubåt?*
[Taget 080228]*Den går än den gamla härken..*
.:240 Turbo/tic eller..*host* Bmw 320/323/325 e30?:.:080228:. 27 februari 2008, 20:20
Ja. Tro det eller ej gott folk, men jag sneglar åt båda hållen. Är inte så trångsynt som det verkar. Är inte så "infrusen" på bara Volvo. Jag ser faktiskt åt lite olika håll. Tro det eller ej.
Men frågan är. Vad är det jag egentligen ska ha?
Volvo 240 Turbo/tic vs. Bmw e30 320/323/325
För och nackdelar.
Kruxet som jag ser det är Volvos pålitlighet jämfört med Bmws okända marker. Jag har inte klivit in där ännu och bävar för att sätta första foten på området. Men. Folk säger ju att det är så bra bilar så. Inga problem. Ojoj. Så varför inte?
Gillar ju faktiskt sexans ljud, plus att dom går billigare än 240. Och bättre komfort.
Men då är Volvo - vad Beemern kallar för - en stridsvagn. Svenskt stål när det var som bäst. Med rötter ur...ja. Det där som jag vägrar erkänna. Okej om vi pratar Amazon eller ja tidigare modeller men 240 känner jag inte hör dit.
Och sen är dom faktiskt grymt sköna att köra. Inga problem långa sträckor. Non stop så långt tanken räcker, utan ont i varken rygg eller ben.
Men jag vill som ha en Turbo/tic. Annars får det vara.
Blir det dock en Bmw får det vara en sugis...ja. Jag vete sjutton.
Vad tycker ni?
.:"Där var vägen ja":.:080216:. 17 februari 2008, 22:47
Känns som att jag upplevt längsta dagen i mitt liv idag, och ändå klev jag upp strax innan elva på förmiddagen. Underligt. Känns som att det är så mycket jag vill skriva men jag vet inte vart jag ska börja.
Blev många "jag" i den meningen förresten. Hade en lärarinnan som desperat försökte lära oss att skriva mindre "jag" i texterna. Känns som att...det inte funkade hos mig.
Hur som haver.
Klev upp, eftersom det cirka kvart i elva trillade in ett sms på telefonen. Vad jag dock inte hade märkt var tre sms som hade trillat in under natten. Måhända den djupa sömnen fick mig att vara oberörd.
Ute var det gråmulet. En aning tråkigt. Men vindstilla och fem minusgrader. Förkylningen kändes bättre, eller sämre - hur man nu ska tolka det. Kroppen var på bättringsvägen, vilket var vad som spelade roll när allt kom till kritan. Just därför kändes det oerhört lockande att ta en skotertur. Farsan klagade förstås men som sagt. Kroppen kändes bättre.
Så skotertur det blev.
Sån oerhörd skön känsla att dra iväg. Stunden innan man rör sig ner mot leden. Känner på underlaget. Rättar till sittställningen. Drar ner visiret och känner hur motorn går med lite gaspådrag.
Kommer ikapp ett par skoteråkare, vilka visar sig vara en kusin och dennes kille. Vi slår följe till klubbstugan ute i skogen, vilket för mig gick lite sakta i mitt tycke, eftersom de inte kunde köra så fort. En av skotrarna deras hade nämligen inte gått mer än 2 mil och höll fortfarande på och blev inkörd.
Tog leden dit. Inte den andra vägen. Väl framme - vet inte varför - så kikade jag i oljebehållaren och insåg att den var nästan tom, till min förvåning. Tänkte därför köpa en dunk på macken och fylla på. Men som att det blev så?
Följde i stället med till kusinens pojkväns jobb där vi alla drack kaffe eller choklad - choklad för min del då jag inte dricker kaffe som sagt - och där jag faktiskt fick en skvätt olja gratis. Tack för det.
Åkte glatt därifrån på egen hand.
En kompis visade sig inte vara hemma så på vägen hem kändes det som att jag lika gärna kunde ta en lite längre vända. Så därför tog jag den roliga vägen.
Diket.
Den beryktade leden. Nöjesdiket. Diket där undertecknad och en kompis glömde bort en viss bro en gång i tiden., över ett korsande dike - i samma dike ja - och allt höll på att sluta med en enda stort krasch.
Konsten är att åka på sidorna. Bredvid diket är det en bred och fin trafikerad väg, så det lutar rätt mycket hela vägen. I diket finns det dessutom två vägar att välja mellan. Dock på ett ställe måste man välja det ena eller det slutar i...ja. Som det höll på att göra för mig och Jens..
Antingen håller man högerspår eller vänsterspår. Vänsterspåret innebär mycket upp och ned. Kulle upp och kulle ner. Många skidlyft och många hela lyft. Högerspåret innebär mången upp och ned, fast sidledes. Upp på kanterna så lång man kan, som att åka på ett tivoli. Fast man själv bestämmer hastigheten, och när man själv fått nog.
Resan gick som vanligt alldeles för fort till skoterstugan. Denne passerades utan påhälsning.
Bestämde mig att jag lika gärna kunde se om kusin David var hemma i Ringsta, så kosan styrdes dit. Från Bysjön och sen bar det uppför. Backe upp och backe ner. Mycket klättrande. Full gas så snön sprutade. Leden styrde åt alla möjliga håll innan öppningen kom i terrängen. Höll nästan på att köra rakt ut på en väg som korsade en äng. Fick stopp precis innan. Såg mig för och körde över. Direkt efter det kom ett lagomt gupp där man givetvis fick skidres.
David var hemma. Ett givande möte med långt och trevligt samtal samt fika.
Klockan hann bli fyra innan jag åkte därfrån.
Skotern kändes pigg när jag stormade ned för ängarna. Ser det perfekta hoppet och ger lite extra gas. Skidorna reser sig...och jag ser plogkanten på vägen.
Hinner tänka nåt men minns inte vad. Griper krampaktigt tag i styret och skallar nästan rutan när dämparna slår igenom. Skidorna landar precis på den hårda plogkanten och skotern studsar nästan framlänges ned för nästa sluttning. Snön yr in i hjälmen, så jag med omtöcknade sinnen inte heller ser nåt.
Tvärnitar. Skriker ut min smärta när det känns som att det brinner i ådrorna. Flåsar och gnisslar tänder medan det verkligen värker i handlederna, ända upp i axlarna. Att det kunde göra så förbannat ont?
Brorsan ringer när jag tagit mig hem. Som att han visste med telepati att jag precis stängt av skotern, för annars hade jag aldrig hört telefonen ringa. Vibrationerna känns ju inte genom skoterdräkten heller. Han undrade kortfattat om jag kunde skjutsa en kompis till honom när jag ända skulle in till stan för att hämta mamma från tåget.
Inga problem sa jag.
Klockan slår sju och strax efteråt står jag på parkeringen och väntar vid Frösöbron. Jag väntar och väntar. Ser inte till någon. Pratar i telefon för att få tiden att gå, men när det gått cirkus tio minuter över tiden så blir man lite fundersam och ringer upp brorsan. Visade sig att han jag skulle hämta upp hade stått och väntat hela tiden..
Jag stod på fel ställe.
Så efter att jag hade hämtat upp på rätt ställe - cirka femtio meter mer eller mindre därifrån - och skjuts till brorsan så hämtade jag upp morsan vid tåget, som avtalat. Sedan skjuts hem där middagen väntade. Farsan hade chockat alla med att tillaga fläskfilé och pommes. Ojoj vad det satt bra.
Christian - "Saab-9000i" - hörde av sig och frågade efter middagen om han kunde få lift in till stan. Jag berättade att jag inte skulle till Boda nåt mer under kvällen men det var inga problem. Så taxi Boda Far&Flyg AktieBolag fick rycka ut för den nödställde. Snabbt var vi samlade i trupp, med stadig färd in mot stan.
Ja. Förutom ett snabbt stopp för pissepaus då..
Hursomhelst. Kommer in till stan. Känner stadspulsen slå när väglampornas gula ljus pulserar genom rutorna. Vi glider förbi VM-arenan i maklig takt, medan polisman efter polisman vände sig om. Fick många blickar på oss medan vi gled förbi med smattrande avgassystem. Måste banne mig på med dämparen i morgon. Kan inte köra så här länge till.
Svängde ner i gränden vid gamla Game och såg allt folk som passerade. Det är tätt mellan husväggarna och nackhåren reste sig medan man varvade upp så det nästan small till.
Det är då jag ser 245:an.
Först tror jag det är "Drifting". Sen funderade jag på om det var Tony. Men det såg ut som en GLT-grill. Svart. Likadan som jag har. Men denne såg lite...risigare ut. Mer nedgången. Den ställde sig alldeles i röven på mig och blinkade med helljusen.
Äntligen kom vi iväg.
Fullbordade raggarrundan med 245:an tätt i häcken. Kändes inte riktigt som att den släppte taget utan snarare bet sig fast. Jag närmade mig varvstoppet på växlarna och höll desperat koll efter polis och andra trafikanter men bilfan låg hela tiden kvar. "Det där är ingen vanlig GLT", tänkte jag.
In mot industriområden i odenskog det bar. Nästan rakt fram i rondellerna då ivrigheten hade tagit överhand. Jag ville så gärna om att jag för en sekund slutade tänka på nåt annat. Ville bara om. Lugnade ner mig, då hjärtat slog en aningen för fort för mitt tycke.
Åkte i riktning förbi Fresks mot Coop. Ligger i säkert 130km/h med 245:an långt fram i fjärran. Då svänger en silvrig V70 nästan ut i vägen. Han ser sig inte om. Bara svänger ut med framänden och "råkar få syn på mig". Låser hjulen. Jag sliter i ratten och Christian skriker. Jag skriker. Båda skriker. Nån decimeter till och jag hade inte haft en bil kvar.
Tappade intresset av den vita kombin och tog ett extravarv i rondellen utanför Coop. V70:in körde förbi mot den större rondellen och jag åkte efter med tända helljus. Jag må ha legat i 130 men man svänger för fan inte ut så som den där gjorde. Man ser sig om!
245:an stod och väntade på mig uppe vid körfältet..
Strax efter att man fick syn på den, försvann den.
Kvällen fortsatte några vänder runt på stan. Och lika fort som den vita 245:an försvann dök den upp. Från ingenstans. På bredställ. På asfalt. Däcken skrek.
Svängde in till travet och bilen fortsatte så vi i stället hakade på.
Fullt på tvåan. In på det röda. Motorn skrek. Svetten porlade i pannan. Fullt på trean.
Avgasknallarna måste ha låtit flera kvarter då det bar runt i rondellen och tillbaka.
Jag hade inte en suck.
Nu pratar vi om att jag var på det röda. Har aldrig gasat så i hela mitt liv, och 245:an bara försvann i fjärran. Asfalten var framme så grepp hade jag, men som att det spelade nån roll?
Kom ikapp bortanför travet, nästan utanför Raggar'n. Ser limresterna kvar av emblemen på bakluckan. Jag skrattar - och Christian likaså - när vi inser vad vi båda läser.
Turbo.
Christian blev avsläppt vid festen och bilen kände sig törstig. Och förmodligen trött. Körde lugnt tillbaka till Raggar'n där jag stannade vid automaten längst ut och tankade. Tittade på bilen. Funderade på hur sjutton en Turbo kunde gå så sjukt bra. Nåt måste ju ha varit extra ordinary el gigante, tycker man.
Som på beställning kommer 245:an och ställer sig intill. Och tamesjutton om det inte är han jag köpte min nuvarande GLT av?
Hur liten är världen?
Inte underligt att jag inte hade så stor chans. 940 intercooler. V70R-turbo, med mera. Inte så konstigt att jag inte hade en suck.
Kvällen avslutades därför med ett gott skratt.
Eller avslutades och avslutades. Väl hemkommen till lägenheten satte jag mig och pratade i telefon med en viss tjej till klockan var långt över fyra på natten. Minns knappt vad vi pratade om, men minns att det var trevligt.
Trevligt som alltid..
.:Alla hjärtans dag - för mig - då - och nu:.:080213:. 14 februari 2008, 20:19
Jag minns en svunnen och känslomässigt jobbig tid då det var innan alla hjärtans dag, dagen kom och man fick genomlida det - och sen var det dagarna efter med efterdyningarna.
Minns att jag satt där i trappen. Utanför fönstret till vänster, lös solen. Brukade sitta till höger, närmast hissdörren. Märke aldrig att någon använde hissen. Märkte aldrig riktigt heller när nån sprang i trappen. Jovisst jag såg dem. Och jag hörde dem. Men jag var alltid på annat håll.
Ville inte vara där.
Minns skratten. Minns leenden. Doften av alla blommor som vandrade förbi. Alla kort med handskrivna texter. Blomblad på golven som dansade i vinden. Kramar. Åh, alla kramar. Vibrationerna i golvet när de sprang upp och ned, och och ned, för trappen. Jag ville så gärna vara med, men jag fanns inte. Ingen såg mig. Jag ville inte vara där. Mobbingen hade satt sina spår i själen. Stängde allt ute.
Förväntade mig att alla skulle fortsätta på samma spår. Att allt skulle fortsätta, precis som det var då i skolan. Då när jag satt där i trappen. Med gråten hängandes som en klump i halsen, och en tår rullandes ned för kinden. Klart jag inte visade det. Varför skulle jag?
Döljde det alltid med händerna. Kände det dagarna innan. Drog mig undan. Folk tyckte jag var knäpp. De sa det aldrig högt men jag hörde dem alltid ändå.
"Den där".
Blev omkullsprungen i trappen nån gång. Som att jag inte syntes? En stor rund människa, kort och överviktig. Kändisen. Han den där som alla kan lägga sina sparade spottloskor på. Starka ord. Oskyldiga knuffar. Skratt. Hånleenden.
Bävade vartenda år för den här dagen.
Alla Hjärtans dag.
Min enda tjej jag haft "förhållande" med är i himlen.
Vad gör den här dagen mig för gott?
Döm min förvåning när jag får ett sms idag av en speciell vän. "Ha en bra alla hjärtans dag". Läste det när jag stod i ett trapphus, med famnen full av post och reklam. Vet inte varför jag läste det då. Hade ju inte ens hört telefonen.
Men sms:et gjorde mig..jag vet inte vad.
Vad sjutton känner jag egentligen.
Vill bara fly.
Tack för att ni finns!
[Taget 080128]*Vår katt, som såsom jag inte bryr sig om alla hjärtans dag*
.:Patetisk:.:080202:. 2 februari 2008, 05:11
Klockan är 05:06
Jag är patetisk.
Kom hem till en tom lägenhet.
Skjutsat hem en kompis, som hade sitt på det torra.
I en rondell stod en krachad Audi.
Klockan var över fyra när jag kom in genom dörren.
Somnar jag?
Nej. Sätter mig och kikar på Third Watch.
Ensam ligger jag snart i sängen.
Bucklig bil, buckligt liv.
Patetiskt.
Klockan är 05:09
-------
Update: Bilderna jag lovade..Audi som tagit rakt fram i rondellen :P
[Taget 080202]*Rakt fram i en rondell..klant!*
[Taget 080202]*Rakt fram i rondell...klant!*