Min barndom må ha varit hemsk vissa gånger. Att man såg farfar bli överkörd av sin egen traktor, omhändertagen av chockade anhöriga tills ambulansen kom till platsen och dödförklarad på vägen till sjukhuset - vid sex års ålder - och att vid nio års ålder förlora en vän till lågor som slukade inte bara henne, utan även hennes pappa och hela huset.
Ett hus som för övrigt brann upp - igen - för någon vecka sedan.
Saker och ting sätter sina spår. Som barn var jag rädd för en farmors bror som, efter en vända till bland annat Korea, blev alkoholist och betedde sig som ett svin. Tydligen var han vänlig som nykter men det var inget man märke av som barn. Han var man rädd för hela tiden, förmodligen på grund av första intrycket.
Men det är inte bara dåliga minnen från barndomen man går omkring och bär på.
Skolan må ha varit ett helvete att gå igenom. Treälvsskolan kommer jag alltid att förknippa med avsky, ilska, hat och förnedring. Spelar ingen roll om skolan en dag kommer att klassas som "bra" för andra, så kommer jag aldrig att se den på nåt annat sätt än såsom jag ser på den efter min tid där.
Att lärarna lät det hålla på i åtta år med all förnedring är oförlåtligt, men samtidigt var skolan lite som en bubbla i livet. Ett liv som i sin tur - då - bestod av två bubblor.
Hemma, och skolan.
Hemma var allting egentligen bra - om man bortser från min farmors bror och andra liknande skrämmande personer - och man levde i den bubblan tills man satt i taxin på morgonen och formligen flög ner till byn, i den så kallade skolskjutsen.
Skolskjutsen på den tiden bestod av en taxifirma som hade ett antal olika bilar. Dels var det 740-limousinen. Den där mörkblåa automatlådeväxlade som en lång chaufför var ansvarig för. Denne långe, allmänt ovårdade person med skjortan hängandes utanför byxorna var bestämd av sig. Lite som att han nästan avskydde barn, men kände sig tvungen att frakta dem. Och bråttom var det.
Ibland hann man inte få på sig bältet innan man var framme, och då pratar vi ändå en resa på tre och en halv kilometer av slingriga vägar ner för ett berg.
Ett humoristiskt inslag i en resa på väg hem från skolan en gång var när vi tappade avgassystemet - vilket var ganska långt eftersom det var en limousin - förmodligen på grund utav all plågsam körning föraren alltid fick bilen att utstå.
Vi barn skrattade. Han svor. Vi fortsatte att skratta.
Denne chaufför var lång, så lång att hans hår nådde upp i det vita taket. Att han hade någon sorts mörk sörja i håret, som i sin tur smetade av sig i just taket tycktes inte bekomma honom.
Den fläcken i taket tittade jag på ofta på.
Sedan var det Vanen. En stor, röd sådan med många säten och en mittengång. Denne kördes av en långhårig - han hade hästsvans - grabb som gärna satt framåtlutad över ratten, och egentligen gjorde annat än körde bil.
Ibland styrde han med knäna minns jag, vilket kanske inte var att rekommendera med tanke på att det var skolbarn i bilen. Och även här skulle det gå fort. Så fort att bilen en dag inte gick att använda. Föraren hade tydligen råkat hoppa med bilen och mer eller mindre sett till att den blev krokig.
Och så fanns där även en Mercedes, där man även kunde sitta i skuffen. Dock blev man duktigt utskälld om man råkade stänga skuffluckan på traditionellt sätt, det vill säga hårt och bestämt.
Nej, med den skulle man ta det försiktigt, för låset liksom sög åt sig luckan den sista biten. Som nån sorts rymdfärja som dockar med en rymdstation eller nåt..
Vilka minnen egentligen.
Minns tiden från när man kunde sitta på förmiddagarna i en slänt och titta på när en bonde jag hade bra kontakt med, rundbalade. För de som inte vet vad "rundbal" betyder, så kan det översättas på ren svenska att de åker runt med en maskin efter traktorn och samlar upp en lång sträng med hö, höet åker in i maskinen och blir till en stor, rund bal helt enkelt.
Detta kunde jag titta på i timtal.
Doften av det torra höet som legat till sig i några dagar, kombinerat med dofterna och surret från traktorn som envetet malde på i sakta mak.
Surret från flugorna i närheten. Solen som stod högt på himlen. Tunna strängar av moln. Till höger kunde man se fjällen i fjärran. Rakt fram, bakom åkern med traktorn, bakom skogen långt där borta - kunde man se Indalsälven som ringlade sig bortåt. Mil efter mil.
Bonden stannade ibland, och ibland kom frågan om jag inte hellre ville åka med än att titta på. Ibland tordes man inte, men oftast så hoppade man upp på - de då - höga trappstegen och satte sig vid pedalerna.
På den tiden fick man plats där, vid en liten ruta där man hade en perfekt sittplats innanför dörren, så det mesta oljudet höll sig utanför, men man hade ändå syn över det mesta man ville se som barn.
Framåt hade man framhjulet, med tillhörande hjulupphängning och stänkskärm. Snett upp till höger så hade man skopan med tillhörande lyft. Tittade man ännu högre upp så såg man ofta den där lilla lappen högst upp på avgasröret som pekade rakt upp på grund utav trycket från avgaserna.
På eftermiddagarna, närmare kvällen till, så kom mjölkbilen och dundrade in i byn. Och eftersom den oftast var så punktlig så var det lätt att följa efter den. Detta gjorde jag och kusin Linda ganska ofta, på våra cyklar.
Varför, är väl egentligen en gåta. Men det var kul. Att hinna till första gården där den stannade och se på när chauffören kopplade till slangen och började pumpa över mjölken var intressant att se på. Förmodligen till hans förtret, för efter tillräckligt många gånger så vände han sig till oss och frågade om vi inte hellre ville åka med i stället för att cykla efter.
Linda gjorde det inte - men det gjorde jag.
Mjölkbilen var så hög att chauffören fick lyfta upp mig så jag kunde ta mig in. Känslan var mäktig, ty det kändes som att vara ett par våningar upp. Minst! Sedan kom chauffören, som med vana rörelser hoppade in och satte sig till rätta i den slitna förarstolen, vred på några knappar och vred om nyckeln.
Hela mjölkbilen skakade igång. Jag kan inte ha varit mer än 10 år, men minns fortfarande känslan när en rysning gick från tårna och upp genom ryggraden och upp i huvudet.
Efter en resa genom byn till gården där den sista mjölkbonden bodde - som för övrigt var han som skjutsade mig i traktorn då och då - så fick jag även åka med hem. Vägen gick ju alldeles utanför vårt hus, och det måste ha sett underligt ut när mjölkbilen stannade utanför vårt hus och jag klev ur.
Eller klev och klev. Klättrade ur.
Cykeln förresten.
Den fick jag gå och hämta efter att glädjeruset hade lagt sig..