Får väl börja med att be om ursäkt för att denna text, förmodligen kommer bli lite osammanhängande, men just nu känns det lite som att man själv är en motor som inte bara har slutat gå, utan det är också nåt som har havererat inombords.
Igår fick jag ett tungt telefonsamtal från min far. Det har väl varit ett frågetecken ett tag nu, men min mor blev hämtad av ambulans till slut. Orken försvann och hon tog sig inte ur sängen till slut, så de fick helt sonika lyfta henne därifrån.
Varför orken försvann, och varför hennes ben slutade bära henne, var ett stort frågetecken. Ischas? Nåt annat som var galet?
Nej. Hennes cancer är tillbaka, och denna gång är det allvarligt, i och med att det har satt sig på hennes ryggrad. Hur detta kommer sluta vet ingen ännu men det är ju såklart man hoppas på att det kommer att gå bra, även denna gång.
Men..tankarna vandrar iväg. Man hoppas men ändå är det som att man glider in i en dimma av ett stilla hat mot cancer och sjukdomar. Man blir arg för det minsta lilla och ingenting blir gjort.
Det var min mor som stöttade mig när jag stod på mig när jag ville leta reda på vart farfars gamla Mazda tog vägen efter att den blev stulen, av de där från Ytterån. Det var hon som höll i trådarna när man själv trodde bilen var förlorad och ingenstans kunde bli funnen.
Och det var min mor som läste min bok som jag skrev under gymnasietiden, om mitt liv, på ett sätt som hon inte hade sett det på.
Vår relation till varandra är stark. Bandet är hårt, men hon får fan inte försvinna nu.
Hon själv har lovat att hon ska bli gammal och besvärlig, och nog för att man har tyckt att hon har varit besvärlig länge men..hon är ju inte gammal.
Ingen utav oss är gammal.
Det var min mor som många gånger kom med idéer, när det stod still i mitt eget huvud, när det gällde lösningar till Mazdan. Hon ser saker man själv inte tänker på. Ibland kunde det ju ställa till det, som till exempel när vi förra sommaren åkte ner till Borås.
Vår GPS sa att vi skulle hålla ena filen och min mor sa att vi kunde ta den andra. Min mor som delvis har bott i Borås, litade man ju på..men ack så fel vi körde.
Men sådant händer. Alla gör vi misstag.
Jag vill bara ha hem min mor, frisk.
Vilka läkarna än är där borta i Umeå..snälla..gör henne frisk!
------------------------------------
Uppdatering.
------------------------------------
Fick prata med min mor idag, söndag, på telefon. Operationen gick bra..och det måste den väl ha gjort i och med att hon var i pratbart skick, även om det bara var för en liten stund.
Dock är det inte säkert om hon kommer att kunna gå igen, så en rullstol kommer förmodligen att få bli en del i hennes och vårt liv framöver.
Men det hade ju kunnat vara värre. Så länge hon finns här bland oss så är jag nöjd, men samtidigt vill man ju såklart inte att hon ska lida heller.
Bara att ta i trä och hoppas på det bästa.
Och tack för alla värmande kommentarer förresten. Ni är för goa ni på Garaget!