På vägen hem från jobbet, kom jag att tänka på ett fotografi som sedan länge har varit bortglömt, men som lika länge - om inte längre - satt uppe på en av mina väggar i mitt gamla rum, tillsammans med de andra affischerna, och allt vad man nu hade för att dölja den fula tapeten.
Fotot, som var taget av min mor - som för övrigt mår mycket bättre nu efter operationen - är om man ska minnas det framför sig, svartvitt, och en aningen mörkt. Men det är ändå ett av mina favoritmotiv.
Fotot är taget med en vanlig Nikon med gammal, hederlig filmrulle med 24 eller 36 bilder, och linsen var riktad uppöver byn. Jag var själv inte många år när hon tog fotografiet, men det är som hon har berättat på senare tid, om vissa saker;
"- Det var som att jag kände på mig att du skulle gilla det framöver."
Mödrar måste ha ett sjätte sinne eller liknande, för hon kunde inte ha haft mer rätt..
Ned genom byn kom en Volvo F10 - har gissat mig till att det var en F10 men det kunde lika gärna ha varit en F12?- fullastad med timmer både bakpå ryggen och på ett full-långt släp.
Hytten var svart, och bromsarna låg på medan den kom dundrandes i sakta mak, nedför byvägen.
Min mor tog fotografiet från vardagsrumsfönstret, och sedan dess har jag ofta tittat på det och beundrat dess tålighet och dess smäckerhet.
Ty när jag växte upp så var långtradarna kantiga, och mer inriktade på att göra sitt jobb, än att vara slanka och snygga. De var lite vad man skulle kunna kalla fulsnygga, med sina antenner som vajade ovanför hytt-taket, kromat viltstaket med stora galler framför fronten, ett par enkla extraljus utan krusiduller, och gurglande avgassystem.
Jag säger inte med detta att dagens långtradare är tråkiga eller så, men det kändes som annat förr i tiden. Idag är det I-shift och har inte sopbilarna till och med fullautomatiska växellådor?
Som barn lyssnade jag på min kusin Daniel, som i och för sig överdrev en hel del i sina historier som han antingen hade upplevt med sin far som då - liksom än idag - kör lastbil, eller helt enkelt fantiserade ihop. Men de var underhållande. Och det fanns nog en del sanning i det han berättade.
Förr i tiden hade långtradarna vindavisare på taket. Idag är de inbakade i karossen. Som att hela ekipaket har gått igenom ljudvallen och allt har dragits bakåt. Slimmat, gjort för att vara så snål som möjligt.
Men det är inte vackert i mina ögon.
Förr så var det dessutom ett annat läte från motorerna. Andra dofter.
Säg gamla hederliga Volvo N10:or, med riktig trubbnos. Ojoj.
Visst, de var inte så snälla mot naturen, eller gentemot förarna för den delen heller när de satt i nedsuttna säten som inte gick att ställa in som man ville, och de var tvungna att växla så fort de kom upp i några varvtal- och nu snackar vi inte femväxlade lådor som i många personbilar utan fler växlar än man har fingrar normalt sett på båda händerna - men det är lite som när jag pratade med en busschaufför som egentligen hade gått i pension sedan länge, men ändå fortsatte att köra buss.
Enligt honom var det ju såklart bättre komfort i de nyare bussarna, men det var en helt annan sak att köra de äldre. De var stabilare, tåligare. De rullade längre, krånglade mindre. Mindre elektronik, och så vidare.
Menmen. Utvecklingen går framåt. Och bra är väl det, såklart.
De är verkligen som rullande tåg när de susar fram genom dagarna/nätterna på vägarna.
På vägen hem från jobbet nyss så kom en lite äldre lastbil av Volvotyp och svängde upp från E14.
Jag hörde dem inte pga att jag var ännu i andra änden av rondellen, men ändå så spelades den ljuva melodin i mitt huvud, av motorbromsning när det väldiga ekipaget saktade in och sedan dundrade vidare upp mot Körfältet, med mig i släptåg.
Uppför backen gick det sakta, och där fanns en chans till omkörning.
En chans jag inte valde att ta. Jag stannade hellre kvar för att beundra ekipaget som kämpade sig upp för backen. Svagt hördes ljudet av en gurglande motor långt där framme.
Baktill var det alldeles lagomt med lampor. Inte för många, inte för få. Dubbla rader av blinkers, bromsljus och vanliga röda lyktor bakåt.
Gula sidomarkeringar på sidorna syntes när långtradaren gled förbi infarten till Körfältet och fick lite medlut utanför nya polishuset, och svängde med ett guppande släp som slingrade sig likt kroppen på en orm.
Majestätiskt syn.
Väl framme vid rondellen blinkade föraren vänster och lade sig i vänstra filen. Högerfilen blev ledig för mig, men för att visa att jag var förstådd med vart han skulle så saktade jag i stället in lite extra för att ge honom plats.
När ekipaget svängde runt rondellen tog den mycket riktigt upp båda körfälten. Duktig som föraren var så blinkade han även utåt.
Lustigt egentligen. Långtradarchaufförer tycker jag mig har en tendens till att vara bättre förare än oss vanliga med B-körkort. De har större fordon, mer last, mer vikt och mer att hålla reda på, men ändå är de duktigare på att blända av och blinka i och ur rondeller, än andra med vanliga personbilar.
Hur går det ihop?
Nåja. Nu går jag och lägger mig. Godnatt!