Det känns underligt egentligen. Man kommer på sig själv med att man fnissar, eller rent utav skrattar ibland. Klart det är en normal reaktion på något man finner är lustigt, men samtidigt så känns det som att ingenting, någonsin kommer att vara normalt i framtiden.
Efter att ha hälsat på min mor på sjukhuset och sedan fått prata med en läkare som kunde berätta lite mer ingående om vad de för stunden visste och inte visste, så var det som att gå runt i ett vakuum.
Jag kände ingenting, och förvånade mig själv med att inte gråta. Hade jag inga känslor, minns jag att man funderade när man senare satt och väntade på att flickvännen skulle sluta på sitt jobb så man kunde hämta upp henne på vägen hem.
Det var när jag började berätta vad läkaren hade berättat för mig, som det brast. Att man då hade en axel att stå och gråta mot medans man fortfarande höll i hennes cykel som halvvägs var på väg in bilen då man började storgråta - var som en skänk från ovan, ironiskt nog.
Men de senaste dagarna har mörkret krypit en närmare.
Bränsleförbrukningen har börjat skjuta i höjden på tidningsbilen. Man snubblar och river sig på skarpa kanter på brevlådor och brevinkast, kanter man aldrig har tänkt på innan, därför att man förmodligen brydde sig att akta sig just för dem.
Igår stod hemtjänsten i vägen på ett ställe och jag höll på att koka av ilska.
Tankarna snurrar i huvudet. Min egen mor ligger på sjukhuset, kippandes efter andan med extra syrgas, nyopererad för cancer på ryggraden - vilket som sagt medförde att hon inte kan gå - och som om det inte vore nog så har de även funnit cancer i levern.
Hon tynar bort där hon ligger, för hon har ingen matlust längre. Det är som att kroppen stänger av funktion efter funktion, för den helt enkelt inte orkar längre.
Det är så många gånger mörkret har sånär tagit överhand och jag förmodligen gått ut och vandaliserat ett par bilar som står här utanför. Det skulle vara så otroligt skönt att bara slå och slå och slå och slå, tills kroppen inte har orkat längre. Men det gör inte saken bättre.
Min mor blir inte bättre, och mitt stundande fall med Kronofogdemyndigheten kommer inte att gilla att man gör nåt dylikt, så man håller sig. Knyter nävarna i byxorna och ser på bilarna med avsky, hat och förbannelse.
Här på Garaget har min positiva sida sjunkit undan och ironin har kraftigt tagit överhand. Mina svar i trådar formligen skriker av ilska, men egentligen är det ju inte meningen. Jag vill vara snäll. Jag vill svara vettigt, och ibland kommer det faktiskt något vettigt - men just nu torde jag egentligen bara hålla käften.
Hatar att känna mig så här maktlös. När inte ens läkarna vet hur de ska göra - i och med att det tydligen är så svårt att operera - så kan ju jag göra ännu mindre.
Är glad att jag har alla runt omkring mig. Marika, min älskade flickvän. Alla faktiska vänner som backar upp en. Alla släktingar som hör av sig.
Ni är ovärderliga.