Hösten har kommit på allvar nu. Häromdagen strosade jag runt på gården hemmavid hos min far, och när vinden sporadiskt kom, så fick den löven att formligen dansa kring mina skoklädda fötter medan jag gick på det mörknande gräset.
I trädgården är saker och ting inte bortglömt. Det är bara det att min mamma är inte längre där och tar hand om den.
På nätterna när jag delar ut tidningar med min vita, idag ärrade Skoda, så kör man stundtals genom vad som tycks vara ett hav av löv. Löv av alla storlekar. Stora som små.
Var det inte för att man hade kört där hundratals gånger innan, så skulle man aldrig kunna veta om där är en speciell trottoarkant eller ovanligt brunnslock, som lurar i mörkret.
Hemmavid hos min far, hänger nåt i trädgården som ursprungligen var ett sorts klockspel i ett litet äppelträd. En liggande skena hänganes i en lina, som förgrenar sig till ytterliggare linor, och har saker som låter lite olika beroende på hur vinden passerar.
Idag hänger den visserligen kvar, men vinden har lekt med den, tagit reda på dess svagheter och gett den en omgång. Som ett djur som jagat vilt, till den grad att den är bortom reparation.
En traktor dundrar förbi på vägen som passerar alldeles utanför gården. Oavsett vem det än är som är föraren så hälsar man. Så gör man här, helt enkelt.
Förr i tiden, när man växte upp, så visste man baserat på vad det var för traktor, också vem som var föraren. Jag kunde bokstavligt talat sitta inomhus och höra en traktor rulla förbi, och höra på ljudet vem det var som körde förbi..
Samma gällde många bilar. Lastbilar. Mjölkbilen var exempelvis, ett tag enkel att urskilja.
Idag är det en helt annan historia. De flesta bönderna kör med liknande märken och modeller. Förr så kunde jag se att det var till exempel Bengt på lång väg, i och med att han hade en klarröd Valmet. Svart hytt och vita fälgar. Mysigt mullrande motor.
Idag så ser de flesta likadana ut i formerna. Sluttade huvar, nästan lika stora framdäck som bakdäck och de låter till och med likadant tycker jag.
När jag var yngre så var det en kompis som tipsade mig om en sida som hette LunarStorm. Där fanns alla jag kände tydligen - även om jag då knappt kände någon ärligt talat - och han visste flera stycken som ville bli kompis med mig om jag gick med.
Till en början var jag skeptisk. Detta var ju på den tiden när vi inte ens hade ADSL hemmavid, utan ett simpelt K56-modem som genast blev nedkopplat så fort det ringde, och man blev extatiskt om man råkade ladda hem någon låt från Kazaa, i hissnande 7kb/sekund!
Men jag blev medlem, efter diskussioner om fördelarna.
Jag minns att man byggde upp en vännerlista. Spelade ingen roll om det inte var folk man kände, man lade till dem i alla fall..
För varje sak man gjorde - skickade brev/skickade gästboksinlägg med mera - så fick man statuspoäng. Och dessa jagade man som en iller, i alla fall till början.
Förmodligen är jag till exempel en av dom få som är ägare till CD-skivan "LunarParty", en skiva som gav hiskeliga 15 poäng extra i status..
När statusen passerade 1000-sträcket var jag ganska less på sidan. Vänner visade sig inte vara mycket mer än vänner. De som man pratade med, pratade man redan med i det verkliga livet.
Döm av min förvåning när något som kallades för "Facebook" dök upp från ingenstans, och vart man än vände sig så var det likt en spärreld från alla möjliga olika håll, alltid någon som pratade om denna - tydligen - otroliga sida.
I vad som jag trodde skulle bli en flopp, blev en gigantiskt flipp, och idag är det väl ingen som tvivlar om att Facebook, är här för att stanna.
Men ibland känner jag mig ganska ensam om att undra - varför?
Man skriver om vad man gör. Varför då? Varför vill alla veta att jag nyss har varit på toa och varit lite krasslig i magen? Man skriver om hur otroligt full man var, och var tvungen att få det återberättat av en främling man tydligen träffade på dagen innan. Man skriver om saker om sin chef, så nedvärderande saker att man dagen efter blir inkallad på chefens kontor och inser att man har blivit sparkad.
Är ingenting heligt längre i denna värld?
Till och med min mamma skaffade Facebook. Bra länge gick man i tron om att föräldrahemmet var en fristad från diskussioner om "det senaste på fejan", men ack vad man bedrog sig när man även där fick höra diskussionerna om vad som blivit "gillat" och så vidare..
Idag finns det väl inte ett företag som inte är på Facebook? Till och med bilföretag finns där. "Gilla oss på Facebook".
Varför ska jag göra det?
Räcker det inte med att jag aktivt gillar till exempel Volvo, Subaru, Mazda, Honda och ett fåtal äldre modeller av BMW och Audi - i mina tankar och mina skrifter?
Det räcker alltså inte idag med att jag ska köra omkring i en V70 från 1998 och stödja Volvo så gott jag kan med mina pengar. Nej.
Vi ska "gilla" dem på Facebook också..
Vi går mot andra tider. Hösten tar ut sin rätt. Den första snön kom häromdagen. Äpplena i det tidigare nämnda äppelträdet hänger skört, blodsröda och övermogna. Det är ingen som har plockat dem. Det är knappt att fåglarna har rört dem, underligt nog.
Jag, och övriga familjen går en underligt tom tid till mötes, utan min och min brors mor, vid vår sida. Min brors barn går vidare utan sin farmor.
Vår far går vidare utan sin fru.
Farfars gamla Mazda - min Mazda - står i vad som kan närmast kallas för ett naket tillstånd, och väntar på att jag ska ta hand om honom. Men det blir inget mer den här säsongen. Orken försvann i takt med att mammas tillstånd blev sämre, och det faktum att vi flyttade till en annan lägenhet.
Vi får ta nya tag nästa sommar i stället. Det positiva är i alla fall att nu är så gott som all rost borta, och att det är bara finliret kvar innan den nya lacken skall på.
Dessutom, får han nog kanske sällskap på parkeringen,inom en snar framtid, i form av en Volvo från 1983..