Systemet fungerar, för när jag gick ut ur tingsrätten så hade jag bevisligen ett leende på läpparna.
Nog för att summan för bilen inte blev som det var ursprungligen tänkt, men det faktum att Tony Sjödin inte kunde sätta sig på mig eller köra över mig, utan i stället blev skyldig mig ett fyrsiffrigt belopp - ett belopp jag faktiskt är nöjd över - så har jag skäl nog att lé.
Bilen finns inte längre kvar hävdar han. Ingenting av den finns kvar. Detta tror jag dock är skitsnack, men vad spelar det för roll idag?
Då vårdar jag hellre mina minnen av bilen. Ser på de filmer den hann vara med i och skratta åt allt den fick vara med om, den korta tid den var i min ägo.
Denna vinsten lämnar ett stort avtryck i mitt hjärta. Det känns lite som att den var till min mamma som förmodligen sitter där uppe i himlen och ler lika stort hon, just nu, som jag gör när jag nu skriver denna korta text.
Vila i frid, LHL 906.
Jag vann, mamma!