När jag var yngre - läs barn/tidig ungdom - så älskade jag dessa klistermärken av olika sorter och storlekar. Minns att jag hade samlat, till synes mina "bästa" längst hela sidan av min sängstomme.
Där var klistermärken från till exempel den - då - lokala taxifirman, vars logotyp bestod av de omisskännliga konturerna av en Volvo 740/760, samt deras företagsnamn och telefonnummer.
Där var klistermärken från otaliga turer med till exempel Viking Line och deras färjor. Deras färger var då, som nu, vita och röda, och jag undrar om det inte var nåt gult med på nåt hörn också?
Jag hade klistermärken från stötdämparföretaget Koni, och klistermärken från tändstiftföretaget NGK, allt förmodligen tack vare att pappa då jobbade/hade jobbat för en biltillbehörsfirma inne i stan.
Där fanns klistermärken och dekaler från skotermärket Ski-Doo, då vi under ett tag ägde just en röd Ski-Doo Safari. Där fanns vidare klistermärken från Volvo..och så vidare.
När man tänker efter, så hade nog varenda ett av de märken som satt uppklistrade på ena sidan av sängstommen, en egen historia bakom sig. De måste ha kommit från nånstans. Någon firma, här och där. Och de hittades och det fanns intresse bakom dem, och för vad de stod för.
Kanske därför man blev arg de gånger man möblerade om i rummet och insåg att om man ställde sängen annorlunda så kunde man inte längre se klistermärkena, för dessa hamnade in mot väggen, beroende på hur man ställde sängen..
Med åren som gick, så växte man ifrån dem. Det var till och med att jag inte ville ha några dekaler alls ett tag. Mina otaliga cyklar fick i vissa fall sina bortrivna. Det skulle vara stilrent, och det tycktes det bli om det var slätt. Rent. Barskrapat.
Min första - och än idag enda - moped jag ägt i mitt liv, hade inte en enda dekal. Det enda den hade, var en liten docka framtill på flaket, fastspänd med tunna rep, och hade den varit vid liv hade den förmodligen varit vettskrämd varenda gång ägaren tog mopeden på en tur..
Min första bil, den röda Honda Civicen med en herrejössesmotor på hela nittiofyra hästkrafter, fick efter en sommar sina originaldekaler bortryckta. På bakluckan stod det "Civic" med grå text - SWISH sa det, och på någon minut var texten borttagen och bortrubbad.
Samma hände texten "Honda", samt en svart rand som följde bilen hela vägen runt kring midjan så att säga, som sedan övergick i rött när den följde kofångaren både fram och bak.
För att ha varit så pass gammal bil - årsmodell 89 - så minns jag att det inte syntes att där hade varit en list på lacken, efter att man hade använt rubbing och sedan vax efter det.
Några dekaler åkte dock på efterhand.
En var till exempel, en board på framrutan där det stod Honda. Kort och gott, i vita bokstäver. Sportigt, jajamensan.
Så här i efterhand, en väldigt saknad bil.
När jag blev med 240, den som även kallades för "Buken" - på grund utav registreringsnumret - så försvann ganska snabbt dekalerna på den också. De första som fick sätta livet till, om jag minns rätt, var dekalerna på bakluckan. Snabbt revs dem av, och sedan insåg man att limmet fortfarande satt kvar och bildade bokstäverna..
Men det var inget som lite varmluftpistol och en tunn tråd inte rådde på. Lite efterpolering efteråt och det syntes ingenting.
När man sedan bytte baklucka - till en nyare modell - så försvann även emblemen på den luckan.
Med 240:in kom i stället finessen in. Klassen, eller hur man nu ska förklara det.
Man ville att det skulle bli "stajlat", men ändå med en viss stil. Nästan så att det inte syntes.
Ett exempel är K&N-texten på vingens båda ändar, som till synes knappt syntes vid en första titt, men kunde siktas om man tittade lite närmre.
I de bakre sidorutorna så stod det Garaget.org/AirOne, lite diskret i nederkant, eftersom jag då hade nicket "AirOne".
Med detta tänker jag dock inte hävda att alla mina lösningar var av den smarta och kvicka sorten. Tvärtom. Tänker man tillbaka så var det mycket man i efterhand ångrade att man ens gav sig in på, men hey. Det är lätt att vara efterklok.
Med tiden kommer lärdom.
Det som dock förvånar mig är en av dom senaste trenderna, det vill säga "klibb-trenden". Vuxna människor som kan dekorera en framskärm med klistermärken, till den grad att lacken är helt övertäckt av dessa klistermärken.
Nåväl, alla har vi alla våra olika syn på saker och ting, och bra är väl det såklart. Hur skulle det annars se ut om alla har samma intressen och samma tycken om saker och ting?
Men. Ja.
Jag tror att mitt hjärta skulle blöda om man till exempel snubblade över en Volvo P1800 som var alldeles "nerklibbad" till exempel.
Det är svårt att ens tänka sig dom rundade linjerna. Den kanske vita, eller varför inte klarröda lacken. Dom svepade formerna med fabrikskromade kofångare, lyktramar, grillar - och en massa klistermärken ovanpå..
Men det är bara min enkla åsikt.