"Livet går vidare.."
- Ursprungligt, gammalt citat.
Skulle man våga sig på att spekulera, så skulle jag tro att folk i min omedelbara omgivning skulle säga att jag är en glad prick.
På jobbet är man den där sköna killen som kommer med något skämt, eller berättar om något lustigt som hänt häromdagen och därför passar in för stunden som samtalsämne, något att diskutera och reflektera över.
Jag är förmodligen en i gänget på jobbet. Skulle där tas ett fotografi där alla i hela "familjen" skulle posera, så skulle det inte bli som det var förr i tiden - lång tillbaka i tiden - det vill säga då jag fick sitta på ett hörn, eller hålla mig i bakgrunden.
Nej. Jag skulle förmodligen vara någonstans mitt i, synlig. Med ett stort leende, på gränsen till ett stort skratt, flängandes med armarna eftersom någon i min närhet skulle göra något tecken ovanför mitt huvud.
Såsom det ska vara.
Hemmavid är jag den där glada Lars, han som nyss har gift sig och äntligen tagit sig någonstans i livet. Han som tro det eller ej, har fler vänner än någonsin, tillsammans med ett par intressen som vuxit sig starkare än vad som man först trodde var över huvudtaget möjligt.
Jag är den där som skojar runt. Han som har barnasittet kvar, vilket Marika många gånger får erfara då hon när som helst kan förvänta sig en smisk på rumpan, eller en kittling ur tomma intet.
Jag är också han som är ödmjuk och respektfull. Jag är han som Marika litar på, och kan lita på. Han som flera andra anförtror, och vänder sig till om det är nåt. Jag är han vars arm Marika somnar på, eller vars bröst Marika använder som kudde, så hon kan somna, lyssnandes på mitt hjärtas dova bultande ljud.
Mitt liv ska ha gått vidare, med tanke på allt som har hänt. Det har snart gått ett år - hur konstigt nog det än känns när man tänker på det - sedan mamma gick bort den där morgonen. Snart ett år sedan jag fick samtalet från min pappa om vad som hade hänt och sen inte orkade prata så mycket mer.
Jag har gift mig. Med den underbaraste kvinna jag någonsin har träffat och förmodligen kommer att någonsin träffa. En kvinna som inte bara fick mig på fötter, utan också höll mig ovanför ytan när allt tycktes gå åt skogen, på en och samma gång.
Mitt liv ska ha gått vidare, men jag saknar henne nåt så infernaliskt varenda dag som går.
Det kanske inte syns på mig alla gånger, men det känns ibland som att man gråter inombords. Som att innanmätet bara vill falla ihop som ett korthus, medans resten av kroppen står kvar, förstelnad, döljandes mina inre känslor.
Jag skrattar och ler, men djupt inom mig så rasar ibland såna känslor att jag inte vet vart jag ska ta vägen med dem.
De kan komma när Marika ligger och sover och jag är uppe. Min kropp skriker att den bara vill bli omhändertagen, så man är på väg till sängen men stannar snabbt upp. Hon ser ju så fridfull ut när hon sover. Kan inte väcka. Känns dumt.
Efteråt, när man har berättat om vad som skett, så blir man kallad dummer. Klart jag skulle ha väckt henne. Men..ibland går det bara inte.
Hon kan ha jobbat och slitit hårt, och det är som en spärr inombords. Man gör det bara inte. Håller det inom sig i stället. Rider ut vågorna av känslor och smärtor, tills de är hanterbara.
Häromdagen, när jag stod och slipade på Mazdan, så kom en sådan våg och sköljde in. Den liksom tar vägen genom ryggmärgen och upp i huvudet. Vad man än gör så finns det inget som sätter stopp. Jag stod där och slipade, höll minen uppe och försökte för allt här i världen att tänka på annat, men det enda jag egentligen tänkte på var mamma och hennes glada min när man hälsade på hemmavid, och hon kom tassandes ut i hallen för att se vem eller vilka som kom.
Och med ens, så känns det som att man delvis ljuger, även om man talar sanning i det man säger. Tro mig, jag vill verkligen nå mitt mål med Mazdan. Jag vill verkligen få den till ett toppenskick, men just där och då, efter att vågen hade kommit - så ville jag hellre sätta mig ner och gråta.
Det konstiga är att jag samtidigt vet att mamma inte hade velat detta. För allt här i världen, så var det ju hon som var den påstridige om att jag verkligen inte skulle ge upp Mazdan, även fast det såg mörkt ut där i början.
Säg när jag hade den till den lokale verkstaden, för att få den undersökt, och de berättade att, ungefär citerat; "..tyvärr, men den är inte värd kostnaden. Inte ens om du lagar den privat så är det inte värt det, för det kommer bli dyrt.."
Men hon stod på sig mamma, och när sen Johan, en kompis berättade efter att ha läst listan med grejer som behövde fixas, sa att "..fan Lars..det där fixar ju vi", så blev hon ännu mer påstridig.
Hon hade inte velat detta.
På nätterna är det dock värst. Drömmarna avlöser varandra, och att sova en "hel" natt är bara att glömma. Vaknar, somnar, vaknar, somnar. Och det finns som inget rim eller reson i drömmarna heller. Ena gången drömde jag att Larse hade kapat av taket på Mazdan, och gjort om den till en ful cabriolet, där man fortfarande såg dubbelplåten i a-b och c-stolparna.
Men inte är jag rädd för att han skall göra nåt dumt med bilen, så varför drömmer man nåt sånt?
Andra drömmar handlar om mamma, och dom flesta om henne, har ungefär samma handling allihopa. Tiden är tillbakaspolad, med skillnanden att jag vet om i drömmen att hon skall dö, så i stort sett så går jag omkring hemmavid och väntar på att det ska ske. Ofta gråtandes, eller bölandes är nog rätt ordval.
Vad sjutton betyder det, kan man ju undra?
Menmen. Livet går vidare sägs det ju. Och ja, idag är jag lycklig. Genuint lycklig. Jag har kommit fram till den väg jag länge har sökt efter. Jag har min underbara fru. Jag har mina intressen, och jag har jättebra vänner. Vissa har jag till och med fått via Garaget av alla ställen.
Men det går inte en dag utan att den där vågen kommer insvallandes och jag försöker hålla en fortsatt glad min, för att ingen ska börja undra vad som är fel.
Förr i tiden var det inget konstigt med att jag såg bitter ut. Det var nästan konstigare om jag såg glad ut.
Idag har jag massor att vara glad för. Och det är jag. Innerst inne. Och med Mazdan går det ju faktiskt riktigt bra, bara man får upp det där tempot och koncenterar sig på vad man skall göra för att få det gjort. Komma vidare. Steg för steg, allt närmre en omlackering.
Önskar bara att mamma hade varit kvar i livet, så man hade kunnat pratat med henne om det.
I stället så fick man ut så kallade försäkringspengar. Yey tänker säkert många. Bara att handla en massa prylar då.
Men..nej. Jag vill inte. Visst. Det har blivit en del påkostat på senare tid. Nya lyktor till V70:in, som exempel. Men i det stora hela så var dessa inplanerade i budgeten i alla fall, så de pengar jag fick i efterlevandeförsäkring - eller vad det nu kallas det för - ligger sparade på banken i stället.
Livet går vidare.
Men fan så jobbigt är det ibland.