Många säger att jag har bra minne för detaljer. Många har även hävdat att jag har minne för till exempel min egen historia. Vad som hände vid den tiden, hur det såg ut, vem som sa vad, och så vidare.
Och kanske det är så. Jag minns ganska mycket. Samspråkade med min sju år äldre bror - min ende bror för övrigt - för ett tag sedan, och de ämnen jag då tog upp hade han knappt några minnen av.
Många gånger har jag frågat honom om Mazdan till exempel. Varför vi exempelvis fick rullstarta honom för att han skulle gå igång. Detta mindes han knappt, och genast undrade han hur jag kunde minnas det, jag som då var så ung?
Måhända det är så att man minns det som engagerar en? Kanske det är så att man minns det man är intresserad av, och ännu hellre, tyvärr det som smärtar en?
När jag var riktigt ung - vi pratar från förskoleåldern och framåt - så jobbade båda mina föräldrar. Pappa på Posten, mamma på H&M. Därför hamnade jag väldigt tidigt hos en dagmamma dit jag slussades vidare efter dagis/förskola, där jag var tills min pappa i daglig ordning kom och hämtade mig, fortfarande i sin Postenuniform.
Det var ofta han fick stå och vänta på mig i hallen, ett minne jag har än idag. Men vi hade ju alltid så roligt jag och Jens - barnet i familjen jag var hos - att han helt enkelt fick vänja sig vid att stå innanför dörren och prata om ingenting med Jens föräldrar, tills jag kom fram.
Ibland var där så många barn hos dagmamman jag var hos - Anna Britt hette hon för övrigt - att hon tog hjälp av vänner och bekanta. Egentligen, om man tänker tillbaka på det hela, så undrar man ju förstås om det egentligen var legitimt att göra på det sättet, men hur som haver så funkade det ju.
Närmast i fråga, så hamnade man hos en av grannarna, Inger. En mycket trevlig kvinna som också jobbade som dagmamma, och hade sin "kull" med ungar att ha hand om. Så fanns det inte plats där, så blev det att man hamnade hos någon annan, lite längre bort på gatan om man säger så.
Och tyvärr sviker mitt minne på denna punkt, men det enda jag minns är en person jag redan då började ogilla och än idag, över tjugo år senare, fortfarande avskyr.
På den tiden bodde han i en stor, vit villa med utsikt. Huset kändes som ett fort av trä och sniderier, för det var beläget vid ingången till området där i stort sett alla dagmammor bodde med familjerna i sina radhus, Volvos, hundar och allt annat som hör till.
Visserligen hade min dagmamma både hund och bil, men bilen var länge en Citrôen och inte en Volvo. Dock en kombi, men inte en Volvo.
Det var för övrigt en sådan underlig som höjer och sänker sig med fjädringen, något jag minns än idag.
Pojken, som jag och vi övriga fick umgås med, hette Eric. Han var kvick i munnen, bufflig. Skrattade ofta. Var högljudd och var alltid den som skulle vara värst, oavsett vad den än gällde.
Dessutom var han elak.
Exempelvis så var vi ibland ut till en stuga som Anna Britt och familjen ägde. Stugan var belägen utanför en by långt hemifrån, så det var mer eller mindre en halv dagstur innan alla var instuvade i bilen och alla slutligen var framme vid destinationen.
Naturen minns jag än idag, som oslagbar. Underbar luft, fjällen kunde man ibland se i fjärran. Man kände sig fri och nyfiken på allt man normalt sett inte ens tittar åt i vanliga fall.
Jens hade någon farmor eller farfar - minns inte exakt längre - som bodde i närheten av stugan, och jag har någonstans fotografier på när vi är och hälsar på hos dem.
Det ingen av dom äldre hörde eller därför visste var vad Eric viskade till dem andra barnen, i tron om att jag inte hörde.
Grejen var att när vi hälsade på så hade hösten för länge sedan gjort intåg, och rent utav lämnat scenen för vintern som var i antågande. Under dagarna var det fortfarande över plusstrecket, men på nätterna kom frosten krypande, och det som var vatten på dagen, frös fort till is.
Eric var alltid den som skulle imponera - och häckla på de som inte vågade lika mycket som honom. Det var hans stil att klättra högst upp i ett träd, och för en själv som brottandes inte bara med stor kroppshydda utan även en höjdskräck, var det bara pinsamt att antingen stå kvar nere på backen och bli hånad, eller bara ta sig en bit upp i trädet...och ändå bli hånad.
Och det var här, när vi barn upptäckte att stora vattenpölar ute på gården hade frusit tills tunna isskorpor och var lätta att sparka sönder, som Eric viskade till dem andra;
"..fort, sparka sönder isen så han inte hinner.."
Visst. Vi var bara barn, men den viskningen får mig att koka inombords än idag. Det var bara en kommentar av många som han förmodligen inte trodde att man hörde, och den stilen körde han med så länge vi var unga.
Men våra vägar skulle korsas igen.
Vi blev äldre. Tiden gick. Dagbarnen avlöstes av yngre barn och jag och Jens fortsatte att vara vänner i livet. Länge var han min egen vän, även om han tyvärr aldrig fick veta allt man utsattes för i skolan då ingen "vänligare" såg på.
En vinter då jag måste ha varit runt tio, elva, tolv år gammal - och här sviker mitt minne tyvärr - så var jag och min bror till en av grannbyarna för en tävling som då och då anordnades under trevligare och lättsammare former.
I och med att grannbyn mer eller mindre var belägen i en sluttning så fanns där från en av gårdarna, en av traktens bästa backar att åka pulka, bob eller skidor i rent utav. Backen kanske inte var så jättebrant, eller jättelång men den var alldeles lagom - särskilt för en tävling.
Jag minns inte hur vi tog oss dit. Rent logiskt torde vi ha tagit en bil, men jag är osäker på att min bror ens hade körkort då, så vi tog förmodligen skotern, därav att någon av oss fick sitta baktill och hålla i vår bob.
Reglerna var enkla i tävlingen. Fyra mot fyra. En åkare på varje bob och en varsin fick hjälpa till att skjuta på. Först den ner genom den löst stakade banan vann heatet, för att sedan i stigande ordning mötas i final. Pris fanns i olika modeller, beroende på vilken plats man hamnade på.
Eric var där, tillsammans med sin pappa.
Hans pappa, som redan då hade en liten mörk mustasch under läppen vilket fick honom tillsammans med längden på karln, att se ut som en klassisk seriefigur, var hans vapendragare.
Min bror tävlade mot några men förlorade ganska tidigt. Eric höll sig kvar i listan med vinst efter vinst, och döm av min förvåning när även jag vann ett par heat och till slut mötte Eric i en sorts final.
Min bror Anders hejade på medans jag i stället valde att satsa fullt och springa med boben och helt enkelt ge mig själv fart, och tävlingen var genast igång.
Jag minns att jag sneglade åt höger, och kände hjärtats bultande genom dom tjocka kläderna när Eric kom vad som kändes som flygande ned för backen.
Hans stil var extraordinär. Nästan liggandes, med minimalt luftmotstånd och han rundade knappt stolparna som var utsatte, utan snarare körde över dem.
Hans vinst var marginell, men helt klart hans.
Jag fann aldrig respekten till Eric. Det han gjorde med åren framåt - med ett stort stöd från lokala supportrar och framför allt sin egen far - fick honom att bli ännu större i käften. Det är inte det att jag inte ger honom vinsten i backtävlingen, för där visade han verkligen vart skåpet skulle stå. Han vann, helt enkelt därför att han hade den bästa tekniken och förmodligen den största viljan.
Men det var sättet, som fick mig att ännu mindre vilja vara i hans närhet. Sättet "Sepåmigjagärstörstbästochvackrast", har aldrig bitit så vidare bra på mig.
Med åren började han med gocart. Vet inte riktigt hur det låg till, men familjen hans var ganska involverad i den lokala gocartbanan och de var ofta där och körde.
En gång när jag och min mamma gick förbi där - eller cyklade gjorde vi förresten - så stannade vi till och tittade. Jag ville därifrån, även fast gocart såg ganska intressant ut. Men bara tanken av att Eric och hans pappa var där, fick mig att bli arg och bara ville därifrån.
Erics pappa fick syn på min mor, och de började prata. Mamma, som alltid hade ett gott öga till mig, frågade Erics pappa om jag fick prova på att köra, och klart det inte var några problem.
Men jag ville inte.
"Jo men klart du ska", sa mamma.
Nej, ville inte.
Och så var det med den saken. Jag provade aldrig, även fast jag hade chansen. På senare tid så stängdes gocartområdet. Banan grävdes upp för att ingen annan heller skulle kunna köra där, och på mycket senare tid - när jag var runt sjutton år - så var det på just den platsen jag sen hade min praktiska körning för snöskoterbeviset..
Ibland känns det som att "what goes around comes around", faktiskt. Jag hade ett helvete under min uppväxt, och är absolut inte rädd för att prata om det, eller diskutera om det numer. Vadå, är det inte vanligt att bli biten i benet på rasterna i skolan? Att bli jagad, hunsad och utskrattad av mobbare i åtta år?
Att prata om det är för mig som ett sätt för mig att krypa ut ur skalet och komma vidare.
Det är just på grund av vad jag har gått igenom i uppväxten, som får mig att bli så förvånad över hur otroligt bra jag har det nu i livet. Bilarna, lägenheten. Fru dessutom. Hur sjutton kunde jag få det så här bra?
Tal om detta, så ställde sig min tro på att alla människor kan ändra sig, på sin spets för inte så fasligt många år sedan..eller. Vänta nu. Detta var när jag fortfarande bodde hemma..så..det är över sex år sedan..
Hursomhelst. Jag bodde fortfarande hemma, och tjänade lite extra genom att agera chaufför åt några bekanta till min bror som då och då, någon helg här och där, ville ha skjuts.
Det var inga problem. Var bara att ta min privata bil dit, gå in och hälsa på medans de gjorde sig i ordning och sedan köra deras privata bil - en grön Jeep Cherokee med V8 och automat - vart de nu ville och sen i omvänd ordning tillbaka.
Och en gång ringde dem och frågade mig om jag var intresserad av att skjutsa några bekanta till dem. Visserligen var jag lite tveksam i och med att jag inte kände till vilka deras bekanta var, men visst. Vad kunde gå fel?
Döm av min förvåning när jag dök upp med min privata bil - hade Honda Civicen på den tiden - och Erics pappa var med i sällskapet som ville ha skjuts..
Men okej. Folk kan ju ändra sig, eller hur? Man ska inte vara så långsynt alla gånger. Sällskapet - på fyra personer om jag minns rätt - klämde in sig i min tredörrars bil som egentligen hade sittplatser för just fyra personer inklusive föraren, och in till stan det bar.
Pengar var inga problem, men det kunde vi ta på hemvägen tyckte Erics pappa. Här ringde några varningsklockor lite svagt i bakhuvudet men..hem ska dem väl så det är väl inga..problem.
Släppte av sällskapet borta i Odensala och åkte hemöver. Var ju några mils körning bara dit men förhoppningen låg ju i att man fick bra betalt så i slutänden så gick det ju bra.
Som överenskommet så åkte jag sedan tillbaka till samma plats - mitt i natten - för att hämta upp dem.
Ingen dök upp.
Väntade en kvart, tjugo minuter. Ingen kom. Provade att ringa. Inget svar.
Efter ungefär en timmes väntan - om inte till och med mer - så åkte jag hem med tom bil och inga pengar. Pengar jag än idag inte har fått.
Nutid.
Lärdomar ger en trygghet och förhoppningsvis starkare varningsklockor inför framtida händelser. Jag har lärt mig av både såväl dåliga bilköp som fulla passagerare en vinternatt som bara vill hem och sova.
Ibland känns det som att en del människor får tillbaka vad de en gång i tiden har gett.
Ta Eric som exempel. I dagens läge pysslar han med STCC, eller om det var någon underkategori. Har inte följt det där så noga egentligen. STCC är inte riktigt min gebit. Hursomhelst.
Han har egna sponsorer. Ett eget stall - även om det mer känns som ett egenhändigt byggt luftslott - och han har egen egen Facebook-grupp, som många har invitat mig i, men som jag vägrar blankt att gå med i.
Vart jag vill komma egentligen är de tidningsrubriker han skapar. Ena stunden så brinner bilen upp för honom, och i andra så blir han olyckligt avknuffad från banan av någon annan racingförare.
Slump?
Jag säger inte att jag önskar denna olycka för honom men..jag gråter inte heller, om jag ska vara brutalt ärlig.
Skulle han skadas så är det självklart att jag önskar att det ändå slutar gott, men än så länge så skrattar jag bara..förlåt om jag säger det.
Eric. Många skulle säkert skryta om att de har träffat dig. Många skulle säkert vara stolta över att de kände dig när du växte upp - men inte jag.
Hälsa din pappa att han kan ge de pengar han är skyldig mig, till dig och ditt stall i stället.
Tror du behöver dem mer än mig.
(Edit: OBS; fingerat namn. Personen jag skriver om, heter egentligen något annat.)