Det finns en film jag länge haft som en av mina absoluta favoriter genom tiderna, där två pojkar - en äldre som kallas för Max och den yngre Kevin - som träffas mer eller mindre på grund av sina egna handikapp.
Max har gått om flera klasser för han lär sig aldrig läsa, och Kevin har en sjukdom som bland annat får honom problem i att överhuvudtaget gå.
Tillsammans dock, när Max lyfter upp Kevin på sina axlar, så blir dom på sätt och vis till ett. De fungerar tillsammans, och de ger sig ut i världen - nåja staden den bor i - och på deras vis, räddar fagra kvinnor i knipa och skippar rättvisa i samhället.
Allt blir bra för dem. Kevin lär Max hur man ska läsa på ett mer pedagogiskt sätt än någon annan, och Kevin får se mer av trakterna i och med att han blir buren.
Allt är bra, alldeles underbart bra, ända tills den dagen när Kevin sätter maten i fel strupe och får andnöd. Hans sjukdom tar över och det dröjer inte länge förrän allt är över.
Filmen heter "The Mighty", och just nu symboliserar den filmen, och dess handling, lite om hur jag känner. För inte så länge sedan så berättade jag lustigt nog för en vän och tillika kollega till mig, Ronnie, om hur otroligt glad jag var och att det kändes konstigt att gå runt och le hela tiden.
Idag är det inte så längre.
I morse, när jag skulle sova, så var det svårare än på länge. Det värkte i kroppen och tankarna snurrade. Mazdan är något jag ofta återkommer till.
Mazdan, som egentligen - bortsett från sista framskärmen som ännu inte kommit tillbaka från min vän lackeraren, men som då i stället har fått en stand-in i form av en annan framskärm från reservdelsbilen och med det - är klar för besiktningen nästa vecka.
Allt slit i somras, och han är äntligen besiktningsduglig - förhoppningsvis. Men glädjen som fanns där vid ihopsättandet, gnuggandet på kromlisterna eller vid omlackerandet av diverse detaljer - den finns liksom inte där just nu.
Häromdagen var jag inkallad på möte på kontoret. Det stod på lappen att det skulle handla om en tidsmätning på min sträcka, men det handlade egentligen om någonting helt annat.
En kund anklagade mig för att ha skrivit en hotfull lapp tillsammans med tidningen, och skulle citerat; "komma in med den på kontoret i början av veckan".
Visst. Jag hade skrivit en lapp. Men den var varken hotfull eller för den delen något att lägga mycket vikt vid - tyckte jag när jag skrev den.
Medan jag läste detta och förklarade min version av det hela till min närmsta chef, så kom högste chefen in och egentligen låste in mig i ett hörn i rummet. Han stod upp, jag satt ner. Flera kom in i rummet och det kändes verkligen som ett rejält påhopp.
Och där och då fick jag min skriftliga varning, i ett annat ärende. Min chef ogillade tydligen mordhot.
Lång historia kort, men ja. För ett tag sedan så uttryckte jag mig i ett bokstavligt dödshot.
Bakgrunden till hotet var något som hade legat och grott väldigt länge inombords. Ingen lyssnade uppåt. Ständiga överlass, alltid extrasaker på just torsdagar - ja listan kunde och kan göras lång - och jag var så fly förbannad över så många saker att jag helt sonika, efter lastningen, gick in till min nattförman och sa; "ringer någon från kontoret senare idag så dör den personen.."
Sen gick jag.
Grejen är att jag har lovat både min - då - döende mamma, och mig själv saker som jag ständigt känner att jag bryter mot. Jag ska tänka på mig själv. Bli hårdare. Inte acceptera hur mycket skit som helst. Göra det som gör mig glad. Känna det som gör mig glad.
Men vad gör man till slut när ingen lyssnar? När ingen hör en?
Tillsammans med ett flera timmars långt möte med både min närmsta chef och hans chef, så blev det dock upprullat på mattan. Jag berättade i stort sett allt jag kunde komma på. De båda bad om att jag skulle vara öppen och inte rädd för att berätta, men förmodligen hade de inte väntat sig ALLT..
Resultatet är säga någonting om ännu, men nästa vecka skall jag få min efterlängtade mätning längst min tidningsträcka, och rent spekulativt så var det till och med diskussion om jag verkligen har rätt bil för min sträcka. Byte av bil? Till vad är då frågan? Vw Caddy tro?
Under den här tiden när jag gick omkring och var så där fånigt lycklig, så kände jag mig som en övermänniska. Jag hade krafter jag aldrig haft, och dessa ville jag att mina närmsta även skulle få känna av.
Jag var lycklig. Genuint jävla jättelycklig. Kände att jag hade allt och lite till, även om en utomstående förmodligen bara skulle rycka på axlarna och tänka; "var det allt?".
Sen något år tillbaka har jag lärt känna en människa som med tiden har betytt allt mer för mig. Hon hade ett brokigt förflutet, ett måhända knepigt ett där jag inte tänker säga så mycket mer, men på sätt och vis påminde hon lite om mig, för några år sedan.
Hennes hjärta kändes krossat och låg i småsmulor. Men bitarna var vackra och innerst inne var hon en ytterst genuint snäll människa som hellre tänkte på andra än sig själv.
Att komma henne nära inpå livet var lite som jag kan tänka mig hur det har varit för en del att komma nära inpå mig och min känslomässiga mur, med djupa vallgravar strax utanför.
Turerna blev många. Ett tag var vi inte ens vänner, men kanske det var mitt tålamod - som inte var utav denna värld kändes den som då - som fick henne att verkligen lita på mig.
Idag känns det som att jag står utanför hennes mur. Vad hände?
I morse när jag jobbade så flöt det på ganska bra. Fick höra av en kollega precis innan jag gav mig ut på sträckan att min bil precis hade varit in på besiktningen, och hans första spontana fråga var; "vad fan har du gjort med bilen?"
Jag kunde först inte förstå vad han menade, men sedan räckte det med att han imiterade att han satt i min bil och ryckte våldsamt i ratten, då jag insåg att han menade de skeva bromsskivorna.
Så, jag berättade som det var. Vet inte riktigt när skivorna blev skeva - gissningsvis förra vintern när jag bromsade för råddjuren, varav ett jag som sagt ändå plockae - men när klossarna började skrika för ett tag sedan, och jag berättade om att bromsarna behövdes byta för det var metall mot metall, så förväntade jag mig att även skivorna skulle bytas.
Vad gjorde personalen på Berners?
Jo, dom bytte bara klossarna..
I slutet av sträckan, där jag har lite trapphus att springa i, så brukar jag normalt sett - sommartid - gena över ett par gräsmattor som tillhör fastigheten. Kom igen, vem gör inte det?
Den senaste veckan har det dock regnat en del, så jag undvek dom flesta av gräsmattorna, tills en av dom sista.
Äsch, tänkte jag, och lunkade över den och måhända kände att någon av mina tår blev lite blöt genom strumporna. Upp i sista trapphuset det bar med skrikande sulor mot stenbeläggningen.
På vägen ned för trapporna så hann verkligheten ikapp, och ett steg i taget blev i stället ungefär fyra, fem, sex trappsteg tagna i all hast med klackarna.
Armarna flög ut för att hålla balansen, det var som att åka skridskor och försöka hålla sig emot att ramla baklänges. Jag flög sedan åt höger och mer eller mindre landade på sidan över räcket och gled ned sista biten innan benen hann ikapp och tog emot mig knäböjandes på avsatsen.
Under morgonkvisten skulle jag ju som sagt sen sova. Kroppen värkte efter den vådliga färden i trappen, och sedan började tankarna att rusa genom skallen. Mazdan som snart ska besiktigas, V70:in ska också besiktigas nästa vecka, och det här med min vän som plötsligt tagit avstånd från mig. Vad har jag gjort? Vad hade jag kunnat ha gjort för att förhindra det? Tankarna blixtrade som blixtarna på himlen och det gick inte att tänka klart.
Det kändes som att jag har svikit mig själv, min fru som låg och sov bredvid mig, mamma och hur jag än vred på det hela så blev det bara värre.
Klev upp ett par gånger. Var uppe och gick i mörkret. Försökte slå bort tankarna. Försökte skratta bort det. Fan Lars, du kan ju inte tänka så här.
Dessutom har jag ju en underbar fru som hjälper mig så fort jag har minsta tvivel om vad det nu kan vara. Men dum som jag är så vill jag ändå inte väcka henne för det. Låg och tittade på henne länge, men väckte henne aldrig.
Nej. Tiden får gå lite i stället, så får vi se hur allting går.