Mitt intresse för fordon grundlades den dagen - eller rättare sagt den kvällen - min mor för många år sedan nu, läste i tidningen om vad för filmer som skulle gå under kvällen på dom två kanaler som nu fanns i slutet av åttiotalet, och fann filmen "Convoy" i en av repertoarerna.
Att hon letade fram ett VHS-band, såg till att den lilla fliken fortfarande fanns kvar på bandet så att det gick att spela över det som nu fanns på tejpen, och med det då såg till att jag kunde titta på filmen följande dag - då jag som bekant låg och sov den här tiden på kvällen då filmen väl började rulla på tjock-teven - så såg hon till att hennes son skulle ha sig ett intresse som står sig än idag.
Senast häromdagen tittade jag på Convoy.
Och några dagar innan dess tittade jag på filmen också.
Det är ingen direkt hemlighet att jag under min barndom hellre tittade på en svart Mack RS700L med en Trailmobile-tanker, än Björnes Magasin, även om den senare också förstås fick sin tid i rutan.
Under gymnasietiden var jag en splittrad person. Jag hade i stort sett gjort allt ett år efteråt alla andra. Började köra (flak)moped då jag var sexton, började övningssköra när jag var ungefär sjutton och när jag ännu var nitton år så höll jag på med B-körkortet.
Att jag via min bilskolelärare Lasse en dag - under en övningskörning - fick reda på att jag tyvärr aldrig skulle ens få chansen att få ta ett lastbilskort - eller för den delen rätten att få köra buss eller ens en taxi! - var väl ungefär som att släppa en bomb över Konungens hem.
Ingenting blev sig likt. Lusten till allt försvann likt luften ur ett punkterat däck, och uppskrivningarna staplades på hög. Varför skulle jag ens försöka ta ett körkort när där inte fanns något intresse för det längre?
Mitt bilintresse låg dock trots allt och grodde nånstans där i bakhuvudet. Som barn hade jag ofta sprungit upp till storbonden Elon, knackat på hemma hos honom och knatat in i hallen. Jag minns ännu doften av höet, när jag stod där i deras hall och antingen pratade med Elon själv, hans fru Gudrun som oftast satt i köket, eller om dom var borta i något ärende, deras söner Roger eller Örjan.
Härifrån lånade jag många, många gånger ett VHS-band som innehöll filmen "Smokey and the Bandit", vilket jag tittade på gång på gång, för att sedan spola tillbaka det - det var noga i och med att det var ett lånat band - för att sedan lämna tillbaka det.
Att jag sen kunde dyka upp redan nästa dag och låna det igen..ja det blev liksom lite av en tradition.
Men filmen Smokey and the Bandit, med Burt Reynolds, Sally Fields och Jerry Reed, var ju bara så jäkla bra. Den innehöll allt ett barn ville se.
Biljakter med snygga bilar - vem tycker inte en svart Trans Am från den perioden är snygg? - snygga tjejer, rolig dialog och en ganska tafatt men kul handling.
Scenen där Burt och Sally (Fields) tar en "paus" då Jerry skall tanka och i samma veva hamnar i slagsmål, kom för mig alltid att bli en tankeställare.
En vacker dag ska jag också ha en Pontiac.
2001 kom dock en film ut, som gav mig en push i rätt riktning. Trots att jag hade deppat ihop och inte alls hade lust över att ta "det där jävla körkortet", så blev man ändå intresserad lite på senare tid, eftersom det genom landet tycktes gå en boom när det kom till framför allt Japanska bilar.
Själv såg jag aldrig filmen på bio, och jag minns utav det jag läste i tidningar och så vidare, så var det inte så mycket jag hade missat. Den fick inga direkt lysande recensioner, och enligt min vän Daniel så var det en film med ganska låg budget.
"Men den är bra i alla fall", kontrade han. "Så se den för fan".
Jag köpte filmen på VHS. Måhända det var en av dom sista filmerna jag för övrigt köpte under det gamla formatet VHS. Hursomhelst. Jag hade inte så stora förhoppningar, hell, jag som är så knäpp att jag hellre tittar efter detaljer än bryr mig om själva handlingen - ja jag är en sån som rent utav hellre tänker "hur gjorde dom så där rent tekniskt" i skräckfilmer och därför "missar" i stort sett att bli rädd när man ska bli det - så att knäppa igång den här rullen och titta på den..blev faktiskt inte vad jag trodde.
Den var bättre än förhoppningarna.
"The Fast and the Furious" handlar om polisen Brian O'Connor som går under täckmantel i jakt på en liga som stjäl Dvd-spelare för miljoner. Till sin hjälp har ligan tre stycken svarta stylade Honda Civics, med grönt lysande neon undertill, och ju fler kapningar ligan gör ju fortare måste Brian komma fram till vilka dom är så att dom kan åka fast.
Handlingen spelade dock inte så stor roll för mig. Filmen innehåller en hel del fel, och ju fler gånger man tittar på den ju fler skrattretande fel hittar man - ja man tappar ju till exempel inte golvet i bilen under ett streetrace bara så där? - men trots dom uppenbara bristerna, så fångade filmen mitt filmiska hjärta.
Paul Walker var aldrig någon superstjärna, eller för den delen en så duktig skådespelare i samma klass som Al Pacino eller Robert De Niro - läs: filmen "Heat" - eller som Tom Hanks - läs: till exempel "Forrest Gump" där jag tycker Tom gör en förbannat bra rollprestation - men Paul, i sin karaktär som den unge polisen som balanserade mellan det goda och det onda, gjorde också detta väldigt bra i mitt tycke.
Filmen var dessutom något nyskapande.
Inte helt olikt den första filmen "Matrix", vilken i sig var väldigt nyskapande i inte bara hur man filmar rent tekniskt, utan också i hur man agerar och tänker - så skapade filmen The Fast and the Furious på sitt sätt, också något nytt.
Måhända den inte skapade några nya genrer, eller stod för någon direkt nyskapande teknik, men den blev som upphovet till att en kanske redan existerande men smått slumrande kultur, plötsligt blossade upp likt blomman på ängen som spricker upp i solskenet - och plötsligt ville många - i många delar av världen - ha Japanska bilar, och då kanske framförallt den smått tunga, men robusta och ytterst lättrimmade; Toyota Supra MK4.
När dagen för min uppkörning kom, så hade jag några dagar innan köpt ett par Converse-kopior i en skoaffär inne i stan.
Egentligen hade tanken varit att jag skulle ha köpt mig ett par riktiga Converse. Faktum var att jag i den där skoaffären hade båda sorterna framför mig, och jag provade dom båda, men fann till min förvåning att mina plattfötter passade bättre i kopiorna än i originalen, därav varför kopiorna följde med mig hem och inte originalen.
Tanken var att jag skulle byta ut mina skor jag normalt sett hade på mig - ett par slitna träningsskor - till dessa svart-vita tingestar, därför att jag på sätt och vis ville känna mig som Brian O'Connor. (fråga mig inte varför men det var så jag ville känna mig)
Men det kändes där och då som att jag var tvungen att kliva in i en annan roll för att kunna ta det där förbaskade körkortet, och hade jag lyckats så hade jag sedan kunnat klivit ur rollen och sedan varit nöjd.
Men i sista stund så valde jag att ha på mig dom gamla träningsskorna. Uppkörningen, vilken jag hade tidigt på morgonen - så tidigt att jag sov över hos min bror natten innan då jag annars inte hade kunnat tagit mig till stan i tid tack vare bristen på bussar - gick tro det eller ej: bra.
Jag tog körkortet, och kunde till min förvåning gå till skolan i vetskapen om att jag plötsligt fick framföra en bil utan att jag hade en far vid min sida som hetsade upp sig så fort man råkade köra en kilometer i timman fortare än vad han brukade i den och den kurvan.
Några år senare köpte jag mig min första bil. Och även här var det lite tack vare just F&F-filmerna det just blev en Honda.
Visserligen utan turbo och utan något större flashigt kjolpaket. Men det var en Civic..men hatchback.
Och mycket äldre än dem i F&F-filmen. Ja, den var till och med utan VTEC som alla tjatade om, men vad gjorde det mig när jag monterade ett så kallat "öppet filter", ett sportavgassystem och lättmetallfälgar - och kände mig som en kung?
Bilen fick extramätare i A-stolpen och en vit Honda-board i framrutan. Mina första tappra steg mot att faktiskt göra något själv med en bil togs när jag plockade ur kylarfläkten, separerade denna och lackade upp denna i röd och svart.
Ventilkåpan lackades röd. Med hjälp monterades det slutsteg och baslåda, allt enligt konstens alla regler - och mycket tack vare filmerna som idag i allmänhet förkortas F&F.
Kris Kristofferson - som för den oinvigde ju har huvudrollen i filmen Convoy - är född år 1936.
Han är alltså cirka 77 år gammal idag. Det finns människor som dör när dom är tio, femton, tjugo år yngre än honom, så jag förväntar mig inte att han kommer att finnas för evigt.
Men den dagen då han dör, kommer jag att sakna honom som om han hade varit min egen far.
Detta till trots att vi aldrig har träffats mer än bara genom tjock-teven.
Filmen Convoy var en riktig lågbudgetfilm som egentligen aldrig höll på att bli en klar produkt. Den innehöll bara ett fåtal någorlunda kända namn, och läser man boken "Bonniers stora Film och Video-guide", så får filmen två stjärnor av fem möjliga, med recensionen, citerat;
"..dumt manus och svagt skådespeleri uppvägs i viss mån av Peckingpahs slagkraftiga registil..", slut på citat.
Trots detta så är filmen Convoy för mig en av dom bästa som någonsin har gjorts, och den som har påverkat mig mest genom hela mitt 28-åriga liv.
För mig behöver inte filmen vara mästerligt gjord, eller för den delen innehålla toppskiktet av alla för tillfället kända namn, för att det automatiskt skall vara en blockbuster.
Så är det så jävla konstigt då, att man önskar en man som Paul Walker, en man man aldrig har träffat mer än att man sett honom i filmer som The Fast and the Furious, Flags of Our Fathers, Into the Blue, Roadkill och She's all That - att han önskar att han ska få vila i frid?
"I owe you a ten-second car."
- Brian O'Connor. The Fast and the Furious