"- Oh, jag glömde skriva det. Det är en.."
Hur många gånger har vi inte läst den kommentaren? Någon har råkat blivit satt på pottkanten, huvudet sjunkit ner mellan axlarna och fått utbrista en ursäkt till varför det inte stått någonstans i varken rubrik eller text vad människan hade för bil i sin frågeställning.
"..Oj..missade det. Skriver på telefonen.."
Jag tror ärligt talat att det mänskliga släktet håller sakta men säkert på att fördummas på grund av den rådande tekniken.
Idag förväntar vi oss att alla skall ha en smartphone med internetuppkoppling lika mycket som vi förväntar oss att nästa andetag skall innehålla h2o, den värdefulla syren som får oss att fortsätta leva och frodas i den värld vi nu lever i.
Den vi numer inte ser, därför att vi tittar ner i våra telefoner..
Vi ser banne mig inte våra barn som försöker allt i sin makt att visa vad dom kan i gympan, därför att föräldrarna hellre - och ibland måste - titta ner i sin telefon, eftersom dom antingen har sitt jobb där - idag har ju många med sig jobbet hem och så kallat alltid arbetar - eller helt enkelt finner något på Facebook mer intressant och därför måste lägga in en kommentar om detta, eller två.
Idag krockar människor i sina bilar därför att dom Facebookar medan dom kör. Hur statistiken ligger i detta överlåter jag åt andra, men jag har sett minst en artikel om ämnet där en individ precis hade hunnnit uppdatera sin Facebook-status innan en krock med - sin - dödliga utgång varit ett faktum.
Jag är glad att jag fortfarande minns den där tiden innan Facebook och mobiltelefonen. Det var en ganska trevlig tid, om man får vara ärlig.
Visserligen hade man inte åldern inne för att få köra bil på den tiden, men cykeln tog mig överallt, så länge det var inom kommunen. Först ringde man och pratade med sin vän över den landburna telefonen..ni vet den där som var inpluggad i väggen och hade sladdar?
Sedan slängde man sig på cykeln och for. Var personen sedan inte på utsedd plats så var det bara att vänta. Var man själv sen så fick man förklara sig, men det var samtidigt okej.
Det var en heder att dyka upp.
När jag gick i skolan var där en period där vi blev itutade att alla elever skulle skriva skrivstil. Alla, under alla former av lektioner där det skulle skrivas i böcker, så skulle vi också skriva skrivstil.
Annars fick man inte godkänt.
Man skrev så blyertspennan nästan glödde, och det gröna suddet med en röd rand blev bara mindre och mindre, och svartare och svartare i kanterna.
Jag som var - och är - vänsterhänt hade det extra svårt att texta därför att allt jag skrev tenderade till att bli utsuddat, eftersom delar av handflatan släpade i papperet. Så när man då försökte lyfta på handen och skriva, så blev texten i det närmsta oläslig.
Lägg då till skrivstil..och ni kan ju ana hur texterna blev. Uhm.
Tangentbordet var välkommet. Det var det verkligen. Äntligen slapp man den där svärtade handen, men det blev samtidigt så mycket enklare att göra fel. I takt med att händerna lärde sig "typing", det vill säga att man lärde sig vart tangenterna satt, så hängde till slut inte hjärnan med.
Ord försvann här och där. Vissa meningar som hade verkat alldeles självklara i huvudet, kunde inte återberättas när den väl lästes upp från det utskrivna papperet.
Och från detta har det evolverat.
När den riktiga mobiltelefonen kom - och nu pratar jag inte om den stora "väskan" utan om exempelvis en Nokia 3310 som rymdes i fickan - så hade den riktiga utåtbuktande knappar.
Med knapparna kunde man skriva in telefonnumren, lagra dessa i telefonboken och sedan snabbt och smidigt ringa människor. Ja, man kunde också skicka iväg SMS, och serdemera också MMS.
Så när man då kombinerade mobiltelefonen och bilen så kunde man hålla blicken på vägen och samtidigt känna vart knapparna på telefonen var, och helt sonika skriva texten utan att vara en större trafikfara.
Man kunde skriva kortare meddelanden och skicka dessa - om man nu var så säker på det här med att skriva SMS - utan att ens titta ner på telefonen förrän meddelandet var skickat.
Idag är detta en omöjlighet, samtidigt som möjligheterna i telefonen blivit så många fler.
Medans man förr i stort sett bara kunde ringa och skicka ett SMS så kan man idag med sin mobiltelefon göra allt från att starta upp motorvärmaren medan man själv sitter och äter frukost, till att betala räkningar och väga sitt bolån med nyss nämnda apparat.
Man kan till och med spola sin toalett med mobiltelefonen..
Och allt detta, i mitt tyck, fördummar oss. Vi stänger inne oss i våra egna världar där vi visserligen har massor av vänner på Facebook, men vi träffar dom aldrig. Vi ringer dom aldrig och hör aldrig på deras röster, därför att vi då och då hellre väljer att skicka dom en liten knuff, eller "gillning".
På våra vänners och bekantas födelsedagar så skicka man dom en hälsning via Facebook. Ska det protesteras mot något så går man med i en grupp i Facebook...och så vidare.
Skulle Sverige invaderas av Ryssland så lär vi väl alla skynda oss till Facebook för att gå med i en protestgrupp mot det..
Hursomhelst. För att runda av detta gnällande så kan jag i alla fall medge att det såklart också finns fördelar med att ha dessa funktioner i våra mobiltelefoner.
Jag förstår poängen med att ha ett kontokort, och jag förstår poängen med att kunna bli nådd.
Men har inte gränsen passerats för länge sedan, där det bara blivit..löjligt?
Och framförallt farligt?
Jag bara undrar.