2014 skulle för mig vara ett år fyllt av många känslor och händelser. Att räkna upp dom alla skulle förmodligen bli alldeles för långt, men det är ändå vissa saker jag skulle vilja belysa nu när vi alla precis har klivit över till det nya, fräscha året 2015 och vi blickar framåt, hoppades, önskandes och framför allt - planerandes.
Min Mazda står i garaget och vilar över vintern. Nästa sommar blir det nya tag. Och min Volvo 244 från 1983 står för tillfället och i stort sett bara väntar på den nya lacken. Rosten är åtgärdad, för en summa som översteg det ursprungliga värdet jag en gång köpte bilen för - och jag tror den ser fram emot att vända blad lika mycket som jag, när det kommer till dess dagbok.
Planerna har dock inte lagts på is bara för att vintern råkade komma..eller. Komma och komma. Den kom, försvann, kom, försvann..och sedan verkade den hålla sig borta så här efter jul och nyår, för att nu hålla sig i alla fall till en vintrig ingrediens, nämligen minusgraderna.
Men förhoppningarna finns där också i att jag och min kamrat och gode vän Oskar - Mervolic här på Gorg - skall finna oss ett garage, en plats att hålla till på, minusgraderna utomhus till trots.
Ty han vill också en dag skaffa sig ett projekt, och då vore det perfekt för oss att få komma in någonstans tillsammans, så vi i en - förhoppningsvis - snar framtid också kan hjälpa, inte bara varandra utan också gärna andra i vår närhet.
Likasinnade garagegrannar - självklart hjälper man till om där finns möjlighet, och självfallet får andra låna ens verktyg om det så behövs.
Politiskt kaos till trots, så fortsätter livet här i Jämtland. Och nu inför det här nya året så har jag lovat mig själv och min omgivning att jag ska göra större ansträngningar för att finna mig ett nytt arbete. Nog för att jag visserligen var till dom flesta företagen i och kring Östersund som sysslar med budverksamhet, men i år skall jag göra ett nytt och bättre ryck.
Skall besöka fler företag med mitt CV, och jag skall besöka dom oftare.
Dessutom skall jag kolla upp en sak, som helt enkelt kan vända helt upp och ner på något som jag för många år sedan trodde var en omöjlighet. Något jag aldrig skulle få uppleva på laglig väg, och något som jag önskat så länge jag ärligt talat minns.
Ni som känner mig vet säkert vad det är jag pratar om.
Om drygt en månad och lite till, så har jag ägnat två år åt min egen bok. Två år..nåja. Jag har förstås inte suttit i två år och skrivit konstant. Det varken orkar eller vill ingen göra.
Men jag skapade dess första ord, dess första sidor, den 24 Februari 2013, och idag är boken uppe i smått otroliga 247 sidor.
En sida till och den är längre än den längsta boken jag någonsin skrivit, och den boken - som jag skrev i högstadiet men tyvärr inte existerar längre tack vare att man råkade radera den av misstag och sedan inte visste att man kunde rädda informationen ändå - skrevs med ett språk som mer påminde om ett manus, och med ett typsnitt som gjorde bokstäverna i det närmsta onödigt stora.
Nu säger jag dock inte med detta att sidantalet är allt.
Såklart inte antalet sidor är allt! En bok kan vara 100 sidor kort och den är ändå en av dom bättre. Har personligen läst flera stycken sådana böcker, och funnit dom vara riktigt bra, medans man å andra sidan gett sig den på att läsa böcker på över 1000 sidor och gett upp efter en tredjedel för den var såååå jäääääkla dålig.
Slutligen, så vill jag bara säga att jag också har lärt mig något oerhört viktigt det här året. Kanske den bästa lärdomen av alla - att man ska vårda ens medmänniskor, och hålla hårt i dom man älskar och tycker väldigt mycket om.
Jag må vara fruktansvärt dålig på att höra av mig till vissa, och detta ber jag om ursäkt för - det är definitivt inte jag är stolt över - men jag finns här, och jag tänker inte försvinna, oavsett hur mycket Fiaten känner för att slänga ut röven när man minst anar det och skicka hela ekipaget ut i skogen, eller hur många trappor jag än ramlar i.
Ramlar ja.
29 år skulle det ta innan jag bröt mitt första ben i kroppen. Av allt man har gjort här i livet, såsom för många år sedan cyklat i oerhört hög fart ned för en brant väg där jag och min vän Jens var nere i diket vid ett tillfälle, eller som vid dom tillfällen när man med flakmopeden gled av vägen, ofta för att man helt enkelt var tvungen att väja för traktorer eller mjölkbilar. Eller som när jag för många år sedan hakade i den där stolpen med skotern och flög över huven och precis missade att skalla nyss nämnda stolpe..
Nej. En liten, fjantig vurpa i nästan ingen hastighet alls där ingenting, inte ens en backspegel gick sönder på mopeden, där jag själv landade på sidan och sedan fick en sån enorm smärta i axeln att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Det var allt som krävdes för att man skulle bryta ett nyckelben på tre ställen..
Nej hörni. Ta hand om er, och ha ett oerhört gott nytt år.
Gör det bästa utav det. Det tänker både jag och min underbara fru göra.