Ja, det är så jag brukar säga - eller rättare sagt tänka - när man möter någon dimljusriddare eller liknande. Det är det första och enda ordet jag tänker när man möter de med för högt ställda ljus, eller de som kör runt med bara positionsljusen på natten eller de som dagtid kör runt med såväl dimljus, positionsljus och halvljus på samma gång.
Kanske dom senare bara vill synas lite extra, vad vet jag.
Hursomhelst. Vi var till Lycksele över jul. Japp, packade V70:in full med bagage och fyra stadiga personer, vilket fick mig ganska snabbt att inse att de nya bakre stötdämparna saknar funktionen de gamla hade, det vill säga att pumpa upp sig själva när det blev lite lastat.
Kort sagt, han sjönk ihop lite baktill. Inte mycket, men tillräckligt. Detta tillsammans med att jag ännu inte - fy skäms på mig! - har ställt ner framlyktorna så dom under normala fall precis är på det berömda håret att hålla sig ifrån att stå aningen för högt, gjorde nu att jag fick skämmas extra mycket.
Fy mig! Fy!
Under de dryga trettio mil vi avverkade norrut så funderade jag länge på att slå över till bara positionsljusen, men döm av min förvåning så blinkade aldrig någon på oss. Inte en enda.
Efter trerättersmiddagar, Kalle Anka, bad och promenader, julklappar och ännu mera mat intaget så reste vi hem under söndagen. Än en gång så stod halvljuset aningen högt, varför jag nu slog över till positionsljuset. Det rådde dagsljus, fint väder med strålande sol. Varför inte, liksom.
Inte mindre än TRE mötande bilister blinkade åt mig. Tre!
Självfallet var det oerhört vänligt av dom att poängtera att jag inte hade "fullgod" belysning framtill men kom igen, det kändes lite avigt?
Menmen. Skall ställa ner halvljuset i alla fall. Viss mån vill man ju ha även om det funkar som det är nu.
God jul och gott nytt år allesamman.
Hoppas er jul var lika bra som min och frugans, och ärligt talat ser jag fram emot 2016. Hoppas ni gör detsamma!