Ja jäklar.
Att försöka sammanfatta det här året blir inte lätt, men tänkte - såsom brukligt - att ge det ett försök.
I normala fall brukar mina sammanfattningar handla om framtiden, saker man vill göra och vill ha gjort. Man vill ha det där nya jobbet, den där nya bilen som ska underlätta..och så vidare. Det var ju verkligen ett helvete där ett tag när man aldrig tycktes få ordning på läckagen på V70:in, hur vi än gjorde.
Synd egentligen, för jag kommer alltid att minnas den som en underbar vagn att köra och kanske framförallt ta sig fram med, men när det konstant droppar olja på parkeringen och man ständigt fick hålla koll på mängden i expansionskärlet, för att inte nämna allt annat som fallerade under tiden, så var det faktiskt skönt att äntligen släppa taget och gå vidare.
In kom en Volvo 244 GL.
Hur udda det nu än kan låta, menar, man går väl ändå normalt sett till något nyare när man uppgraderar sig, men där fanns som bekant en plan med GL:n. Dels att den fanns i närheten. Det var som praktiskt, i och med att vi inte hade någon körbar bil alls. Den var aningen dyr men den var av samma årsmodell och i dessutom samma färg som min GLT - som ännu är hos lackeraren - och när denne nämnde att vi torde hitta en baklucka till GLT:n så slog jag helt sonika två flugor i en smäll och köpet var ett faktum.
Luckorna bytte plats med varandra, och när vi så hade bestämt oss i hur vi skulle göra framledes med framkomligheten så sålde vi GL:n.
In kommer en Volvo V60 D4 AWD.
Det känns mäktigt på något sätt att köra och äga något så modernt som en V60. Bara baklyktorna med dess långa svepande ledljus får mig att tända ljuset just innan jag låser bilen, bara för att få mig en glimt. Och okej att vi tog ett lån som vi kommer få betala av under ett par år, så egentligen kan vi väl inte heller säga att den är riktigt vår ännu, men det blev ett oerhört fördelaktigt sådant varför valet inte var så svårt när allt kom omkring.
Och vilken vagn sedan. AC, xenon, skinninredning med vacker dekorationsbelysning i dörrar och över mittkonsoll, fyrhjulsdrift från Haldex, diesel och automatlåda. Just automat känns lite underligt att köra. Inte underligt på det sättet att det känns skumt, men känslan lär nog alltid vara där av att någonting liksom "fattas".
Vad ska man till exempel göra med högerhanden nu?
Nåväl.
Otroligt härlig bil är det i alla fall, och förhoppningen är att den kommer stanna hos oss länge.
Mazdan står tryggt i garaget. Där har inte hänt mycket nytt. Jag borde lufta bromsarna, fixa däcket som fortfarande pyser ur sig luft, ordna upp förgasaren och besiktiga men det bara händer inte. Detsamma gäller min gamla K50. Den borde fixas upp och framförallt köras med, men i somras rullade den inte många metrar. Där har liksom aldrig egentligen funnits någon större tid till dessa det senaste året, om än att det mesta av bortfallet av händelser mer berott på brist på ork. Ty hur fasen ska man orka göra något när man hittills har sovit bort hela dagarna och bara haft några få timmar på sig under kvällarna innan jobbet?
Beundrar er som ändå finner orken att trotsa soffpotatisen i kroppen.
Men det har också varit oerhört tungt det senaste året.
Psykiskt som fysiskt. Att arbeta 6 nätter i veckan har förvisso gått men uppoffringarna har varit höga. Där har aldrig varit några riktiga helger och sådana saker har tagit inte bara på orken utan också på psyket. Jobbet i sig har dessutom blivit mer omfattande. Sträckor har försvunnit och de bestående har därför blivit längre. Arbetsbördan har blivit tyngre, till vad som ofta har känts som allt lägre lön.
Viljan har därför ofta funnits där att göra något på fritiden men det har i stället oftast slutat med att man så kallat bara har släckt lite bränder. Har exempelvis V70:in strulat så har det fixats, men inte mycket mer än så. Allt för att vardagen ska ha flutit på har ordnats upp, ofta lite provisoriskt och med vrede i kroppen. Sådant tar på en i längden.
Förhoppningsvis är detta nu, om än delvis, till ändo, ty tal om saker man så länge har velat ordna upp så har det också tyckts ordna sig med ett nytt arbete. Jajamensan, har så här lite över en månad efter början på det nya fortfarande svårt att inse att det faktiskt är på allvar. Har det verkligen hänt?
Vet inte hur många jobb man genom åren har sökt. Måste vara hundratals. Har till och med försökt ta mig tillbaka in på PostNord, vilket kanske säger lite om hur desperat man har varit. Problemet var ju länge att jag ju inte visste vad sjutton man skulle ta sig till efter att man har försökt glömma drömmarna om lastbilsyrket, så det var ju där truckkortet plötsligt kom in.
Menar, köra truck. Varför inte? Så gick kursen, fixade det efter lite om och men och där och då hade man äntligen i alla fall en liten plan på hur man ville göra, men truckkortet till trots så var det ändå svårt som sjutton att få in foten någonstans.
Tror det är så det helt enkelt är idag, och många många andra har liknande problem.
Så döm av min förvåning när det börjar trilla in samtal från företag som plötsligt erbjuder MIG jobb.
Företag jag aldrig sökt hos tidigare hör av sig, stora chefer som fått mitt namn från Arbetsförmedlingen, men alla har så bråttom och jargongen rullar med "ja tänk om du inte hade haft tidningsjobbet, då hade du haft ett jobb hos oss nu.."
Det är ett tag så frustrerande att man tror man ska krevera. Är detta nåt skämt eller?
Men så kommer ett nytt företag och hör av sig. De har även dem fått mitt namn från Ams och vill ha mig på intervju. Så jag dyker förstås upp, vid halv tio på morgonen när man egentligen ligger och sover sedan länge, och de tycks tycka om mig. Ska höra av sig.
Sedan händer inget. Absolut ingenting.
Men jag tänker, "äh, det var en intervju i alla fall". Och det är ju i alla fall någonting, eller hur? Hur ofta får man gå på sådana liksom. Men så efter ett par månader av tystnad så hör de av sig igen, och undrar nu om jag är intresserad av ett annat jobb.
Går på ny intervju, under en lika för mig trist tid men vad gör man inte för en chans på ett arbete, och denna gång sammanfaller allt, precis allt. Företaget, Jetpak, förstår att jag redan har ett jobb men kan vänta, och jag gör en fördelaktig deal med min chef där jag får tjänstledigt under ett par veckor för att känna på det nya jobbet. Vill jag ha det, ja då kommer jag in på kontoret och säger upp mig på stubben.
Tog två dagar för att prova på det nya, sedan kom jag in och lämnade in mina papper.
Är så fantastiskt glad över den här chansen. Det är en oerhörd chans, och så kul att få göra någonting nytt. Att man dessutom har en oerhörd uppbackning från inte mindre än två fantastiska företag, Jetpak och Ica Maxi som jag är utlånad till, känns riktigt riktigt bra. Där är inga konstigheter och det är raka rör som gäller!
Går något fel, om något går sönder eller behövs fixas så är det bara att tala klarspråk så är det inga problem, och det är så här jag tycker det alltid ska vara.
Kläder har jag fått i mängder och mer är på väg. Snart kommer jag dessutom få en ny tjänstebil att köra runt i, en ny Mercedes med stort skåp, trots att jag är mycket nöjd med att köra i Icas gamla Vw Crafter.
Men jag är ju lite som jag är också..
Många uppskattar nog det nya men jag gillar ju gnisslet, den där hoppiga känslan och den där känslan av kontinuerligt användande. En buckla här och där, och så vidare. Det är charmigt på något udda sätt.
Men, förstås, det blir trevligt med nytt framöver också. Menar, är ju inte helt galen..
Sammanfattningsvis måste jag konkludera att mycket har hänt i år.
Ty bortsett från det nya jobbet och den nya bilen så tog vi även beslutet att Zeta, pappas och vår familjs katt som ju lyckligtvis också överlevde branden och fick flytta in hos en kusin, i stället fick flytta in hos oss här i stan. Det var ett för mig och min fru ett svårt beslut och absolut inte enat, men vi båda var ändå villiga att prova då Zeta saknade uppmärksamheten och inte tycktes må så bra där hon bodde. Inget illa i min kusin, för hon gjorde säkert allt hon kunde, men hon hade helt enkelt aldrig tid för Zeta.
Och, så här drygt tio månader eller så efter inflyttningen av vår nya familjemedlem, så må jag säga att även detta går galant..ja hon är så duktig, även om hon förstås nyfiken som hon är pillade upp ett fönster i somras och hoppade ut..två och en halv våningar upp.
Tur som var så blev hon förmodligen för rädd att ta sig någonstans, varför jag fann henne på gräsmattan nedanför fönstret, med en svans som var dubbelt så tjock som normalt..menmen!
Huvudsaken var att hon inte gjorde illa sig.
Dessutom, avslutningsvis, så går det riktigt bra med boken. Är inte så fasligt mycket kvar innan man kan kalla grunden för "klar", men mitt nya jobb har förstås inneburit att det den senaste månaden inte har blivit mycket skrivet. Men det ska nog bli mer av den varan, bara man kommer in i allting.
Någon gång nästa år torde grunden vara klar.
Nya rutiner i livet håller på och skapas, nya tider där man faktiskt kliver upp på morgnarna och går och lägger sig på kvällarna...ja faktiskt. Man går och lägger sig och sover numer på nätterna! Känns..underligt.
Men bra. Oerhört bra.
Tror och hoppas att 2019 kommer bli ett riktigt riktigt bra år. För alla, oavsett vart vi än kommer ifrån eller vad vi alla går igenom. Alla är vi i min mening värda ett riktigt gott nytt år.
Vågar knappt hoppas på något nytt, för allt som hänt det här året känns fortfarande overkligt.
Gott nytt!