Omtumlande är nog ordet jag söker, då jag ska försöka beskriva kvällen som var.
Det hela började dagen innan egentligen. Idéen om att man skulle ut och sladda och därför ha med sig videokameran visade sig vara optimal då både föret ute samt helgen närmare sig då många intressanta skulle vara ute.
Visade sig att batteriet i kameran var dött. Laddaren försvunnen.
Jahopp.
Letade hela kvällen. Långt in på natten. Ingen laddare funnen, och det är ju typiskt att det inte funkar med vilken laddare som helst heller. Nejdå. Storföretagen vill ha monopol på marknaden och då funkar inte något annat märke.
Blev därför ingen videokamera med på resan in mot stan. Bara en systemkamera jag inte har lärt mig ännu, lånad av min gode mor.
Vet inte riktigt vad jag tänkte på under resan in mot stan. Efter smällen med råddjuret tidigare så sitter man ju förstås lite och tittar lite mer efter rörelser i skogarna runtom men aldrig att man ser nåt.
Hade dock väntat mig att det skulle bli några timmars körning runt och i stan och sen inget mer. Hem till Beemern - som jag plockade upp väl inne i stan - och koppla in en hårddisk. Sen hem.
Men ack vad jag hade fel.
Det är nu jag önskar att jag kunde visa hela kvällen som i en snabbrevy som på film då folk har en tendens att tro att dom ska dö eller liknande och ser saker "framför sig". Om det gick skulle revyn innehålla hundratals driftscener med diverse bilar. Musiken skulle dunka i bagrunden medan bilarna glider förbi i snömoln efter snömoln. Mitt uppe i allting skulle en diskussion med en kvinnlig polis befinna sig, då vi tydligen inte stod bra till där på stortorget.
Fin polis tyckte jag. Beemern höll med.
Revyn skulle fortsätta med galna upptåg i Volvo-karavaner genom raggarsvängen.
Snösprut och sladdar stod på menyn när vi gled fram genom dom upplysta vägarna som ringlade fram mellan husväggarna. Majestätiskt gled vi fram med människor vinkandes som om vi var kändisar för en kväll.
Häpnaden över hur länge tanken räckte avlöste medan vi åkte omkring med Cocacolaflaskor i dörrsidorna och lyssnade på klassisk rockmusik ur högtalarna.
Människor avlöste varandra i baksätet. Allt från skrikiga fjortisar som inte visste vart dom skulle eller vart dom var, till ungdomar som satt och sov medan vi sladdade vidare ut i mörkret.
Vägbelysningen kastade mörka skepnader genom bilen då vi gled vidare in i natten. Vägen tyckes aldrig ta slut. Eller ville vi över huvudtaget att vägen skulle ta slut? Tiden gick, utan att någon anmärkte på den. Skratten genomborrade kylan och värmetrådarna i bakrutan gjorde sitt bästa för att hålla isen borta.
Då kvällen närmade sitt slut och klockan med råge hade passerat nollettnollnoll rullade vi fram vid ett rödljus och stannade. Häpnaden över vraket vi hade på vår vänstra sida slog oss och vi skrattade åt hur lätt det skulle vara att köra ifrån den. Beemern - som körde - varvade stadigt och släppte kopplingen direkt när det blev grönt. Bredsladd genom korsningen till vänster och vraket var passerat. Vi skrattade.
Trodde vi.
Tamefan om inte "vraket" drog om oss sedan? En gammal rostig 242:a med vad till synes orginalavgassystem med tillhörande rostfläckar, och en förare vars frisyr endast kunde slås av Magnus Ugglas flur - klådde oss på väg mot Lugnvik.
Jojagtackarjagtamefan. Fin avslutning på kvällen. Ett par blinkningar till varandra som avsked för tävlingen och sen hem till Beemern för att pyssla med en dator.
Kom hem vid nollfyrafyrtiofem ungefär. Tog inte många sekunder innan John Blund fann mig och slog mig med sin fyrakilos hammare i skallen.
Klockren kväll. Helt oslagbar på alla sätt. Många skratt. Många diskussioner.
Önskar bara att jag hade haft med mig videokameran..
[Taget 071130]*Här is it going fort*