Tanken bara att vi skulle träffa några på "raggarn" - Statoil - och kanske åka en sväng eller två. Kolla läget. Sen åka hem vid elva eller tolv.
Vi visste ju inte statusen på bilen. Stereon hade glappa kablar som fick ljudet att komma, för att sedan försvinna. Och komma igen. En aning störande. Och läkte bilen olja fortfarande över huvudtaget?
Tidigare under dagen hade vi upplevt olika känslor av pinsamhetens olika kval. Till exempel när vi lämnade tillbaka bilen åt Beemerns mor så vägrade bilen att starta igen - tvärdött batteri? - och vi stod förstås mitt i julruschen. Efter att ha skjutit bilen bakåt ett tjugotal meter - i trängseln - provade vi att rullstarta. Genast slöt folk upp och hjälpte till men hjulen låste sig i det glatta föret. Dessutom upptäckte vi att bilen fortfarande läkte olja, och det rätt kraftigt.
Jippie.
Tack vare från en äldre herre i en röd Ford Escort av kombimodell kunde vi däremot ta oss därifrån. Men inte utan att ha först provat vanliga sortens rullstart - alltså framåt - men också modellen bakåt som jag inte visste om ens fungerade. Detta funkade dock, men inte en dag som denna.
Mannen med shoppingkassarna och en tydligen otålig fru, var dock vänlig nog att parkera bredvid oss och ge oss ett par ändar av några startkablar så inom kort - efter ett antal olidliga minutrar av väntan - så var vi äntligen på väg.
Förhoppningsvis till en lösning på oljeproblemet.
Så nu satt vi i bilen på väg in till stan och vi bestämmer att hälla i det sista av oljan i dunken då vi når Kläppe. Bilen susar fram i mörkret och sveper in i det dunkla ljuset från de gula väglamporna. Kuggar ner i växlarna och bromsar in på busshållplatsen. Oljan hälls i.
I fjärran hörs ett doft muller.
"Fan det är Tonys gamla Golf", skriker Beemern när den skramlar förbi med det blåa neonet pulserande inne i kupen. Vi slänger in den tomma dunken och gasar efter. 100km/h passeras med råge. 150km/h passeras en liten stund senare.
Golfen passeras...
Och sen börjar kvällen. Raggarrundan med påhälsning på "Raggaren" var standard. Nåt som var tråkigt var all sandning. Alla i bilen - med senare upplockade passagerare som senare också satt och skrek - höll med om att det hade varit bättre för alla om folk kunde lära sig köra bil i stället för att föret skulle bli som det var denna kväll. Kändes som att köra på en sandstrand bitvis. Däcken sjönk bokstavligt talat ner i sanden.
Dock hittade vi några guldklimpar mörkret. En isbelagd plan utanför Pc där vi gjorde ett dussinet piruetter och svängar i maklig takt. Beemern höll i bakluckan på Tonys 245:a och gled på skosulorna efter bilen då denne sladdade omkring.
Alldeles intill tvättade vi bilarna i en decimeterdjup vattenpöl. Båda bilarna fick ledigt plats då vi båda sladdade sidledes och sprutade ner varandra så mycket som vi förmådde och kunde.
På planen utanför Jämtkrafts arena gled vi också omkring. Tony var först att fastna i snövallen så vi fick hoppa ut och - skrattandes för full hals - skjuta på. Aldrig trodde jag det kunde vara så roligt att skjuta på.
Tydligen var det så roligt tyckte Beemern för några minuter senare stod han för samma bedrift, i samma snödriva. Dock med resultatet av att vi kunde medelst gungande, efter en stund, ta oss därifrån för egen maskin.
Vilken kväll. Klockan var tio över tre och jag satt och tjatade om en viss tjej. Beemern suckade för varje gång. Alltid lika roligt att se hans reaktioner.
"Ja men åk dit då och sluta tjata", slut på citat. Så letade han fram telefonen och det slog mig att, ja just ja, han har ju också Halebop. Så jag ringde. Utan att tänka på klockan. Glad att hon inte sov..
Klockan hann bli halv fyra innan jag tittade på klockan för andra gången..
Vilken kväll.
Vilken kväll.