Punkt 1. Alla drar härifrån.
Beemern drar härifrån. Sticker. Lämnar oss. Själviskt? Ett tag funderade jag på det. Fick samtalet när jag stod utanför Offerdalsvägen 16 och just skulle greppa posten till 18, då jag fick reda på hur det låg till. Och sen var inte dagen som den skulle ha varit.
Javisst gick det bra. Förutom att jag höll på att paja ett antal lådor för jag var så okoncenterad, men kan man vara nåt annat när en vän man precis lärt känna - och det faktiskt riktigt bra - bara helt plötsligt ska dra härifrån?
Till Göteborg dessutom.
Man kan ju undra vad för tankar som snurrar i hans skalle, men samtidigt har man lite förståelse ändå. Jag menar. Vissa personer som förmodligen är ett helvete att vara nära dag ut och dag in. Och situationen. Men. Ändå är det så man står där på perrongen och funderar på vad fan som ändå hände? Vad är det som händer?
Beemern drar härifrån till Göteborg.
Ida börjar lumpen på söndag i Karlskrona.
Min gode vän Anders kanske ska dra mot Borlänge eller vart det nu var.
Jenny ska flytta till Skellefteå.
Och så fortsätter det.
Pål har redan bosatt sig i Stockholm.
Jens hör man aldrig av, men jag vet vart han jobbar.
Finns dock en positiv punkt. Johan. Han flyttade till Uppsala - och kom tillbaka.
Vet inte vad jag vill angående nånting. Känner mig tom inombords när alla lämnar skeppet. Det vore fel att säga att Jämtland är som ett sjunkande skepp, men hade planerna på att jämföra det med det vackra, såsom Titanic. Det finns potential i Jämtland. Det är vackert här. Trevliga människor - förutom i Krokom - och hjälp till allt bara man söker det.
Men vad gör man när man är beroende av sina vänner? Bilen stödjer mig förstås. Skulle dö utan den, men mina vänner är allt jag har.
Eller hade?
Punkt 2. Pengar.
Det är underligt hur folk reagerar när man hotar dem direkt eller indirekt till livet. Dom senaste veckorna har jag haft diverse dispyter över telefon mellan Alfa-kassan samt sekos Akassa och det blir grövre och grövre ju fler samtal som rinner förbi. Och varje handläggare blir räddare för varje gång.
Hitills har jag hotat om att jag ska komma och hälsa på dem, råna en bank eller flera, ta livet av mig och ta dem med mig. Och tamesjutton om det inte verkar funka. Visserligen är jag seriös - det trodde ni inte om mig - men faktiskt har det gått så långt att jag allvarligt funderar på att söka upp dem, vart dom än finns i landet. Att allt ska gå så trögt. Att ingen fattar.
Och säg vad kul det var när jag - sedan tidigare har ett lån på cirka 15 000 kronor - och sen får ett brev där det står att jag är återbetalningsskyldig till Alfa på, ja gissa hur mycket?
22 560 kronor. Jo jag tackar jag.
Jobbet ligger risigt till. Känns som att jag hänger kvar i bara naglarna, i ett jobb jag inte vet om jag ens vill ha. Men. Det är ju pengar. Och så får jag ha en uniform jag tycker om. Och ha roliga arbetskamratar. Jag träffar folk.
Men samtidigt är det tungsamt. Många timmar övertid. Men samtidigt. Vilket jobb har inte övertid? Eller att det är tungsamt?
Ska ordna upp det här med Alfa och Akassan så fort som möjligt. Väntar på papper. Alla dessa papper. Skulle kunna äta upp dem om jag fick chansen.