Känns som att jag upplevt längsta dagen i mitt liv idag, och ändå klev jag upp strax innan elva på förmiddagen. Underligt. Känns som att det är så mycket jag vill skriva men jag vet inte vart jag ska börja.
Blev många "jag" i den meningen förresten. Hade en lärarinnan som desperat försökte lära oss att skriva mindre "jag" i texterna. Känns som att...det inte funkade hos mig.
Hur som haver.
Klev upp, eftersom det cirka kvart i elva trillade in ett sms på telefonen. Vad jag dock inte hade märkt var tre sms som hade trillat in under natten. Måhända den djupa sömnen fick mig att vara oberörd.
Ute var det gråmulet. En aning tråkigt. Men vindstilla och fem minusgrader. Förkylningen kändes bättre, eller sämre - hur man nu ska tolka det. Kroppen var på bättringsvägen, vilket var vad som spelade roll när allt kom till kritan. Just därför kändes det oerhört lockande att ta en skotertur. Farsan klagade förstås men som sagt. Kroppen kändes bättre.
Så skotertur det blev.
Sån oerhörd skön känsla att dra iväg. Stunden innan man rör sig ner mot leden. Känner på underlaget. Rättar till sittställningen. Drar ner visiret och känner hur motorn går med lite gaspådrag.
Kommer ikapp ett par skoteråkare, vilka visar sig vara en kusin och dennes kille. Vi slår följe till klubbstugan ute i skogen, vilket för mig gick lite sakta i mitt tycke, eftersom de inte kunde köra så fort. En av skotrarna deras hade nämligen inte gått mer än 2 mil och höll fortfarande på och blev inkörd.
Tog leden dit. Inte den andra vägen. Väl framme - vet inte varför - så kikade jag i oljebehållaren och insåg att den var nästan tom, till min förvåning. Tänkte därför köpa en dunk på macken och fylla på. Men som att det blev så?
Följde i stället med till kusinens pojkväns jobb där vi alla drack kaffe eller choklad - choklad för min del då jag inte dricker kaffe som sagt - och där jag faktiskt fick en skvätt olja gratis. Tack för det.
Åkte glatt därifrån på egen hand.
En kompis visade sig inte vara hemma så på vägen hem kändes det som att jag lika gärna kunde ta en lite längre vända. Så därför tog jag den roliga vägen.
Diket.
Den beryktade leden. Nöjesdiket. Diket där undertecknad och en kompis glömde bort en viss bro en gång i tiden., över ett korsande dike - i samma dike ja - och allt höll på att sluta med en enda stort krasch.
Konsten är att åka på sidorna. Bredvid diket är det en bred och fin trafikerad väg, så det lutar rätt mycket hela vägen. I diket finns det dessutom två vägar att välja mellan. Dock på ett ställe måste man välja det ena eller det slutar i...ja. Som det höll på att göra för mig och Jens..
Antingen håller man högerspår eller vänsterspår. Vänsterspåret innebär mycket upp och ned. Kulle upp och kulle ner. Många skidlyft och många hela lyft. Högerspåret innebär mången upp och ned, fast sidledes. Upp på kanterna så lång man kan, som att åka på ett tivoli. Fast man själv bestämmer hastigheten, och när man själv fått nog.
Resan gick som vanligt alldeles för fort till skoterstugan. Denne passerades utan påhälsning.
Bestämde mig att jag lika gärna kunde se om kusin David var hemma i Ringsta, så kosan styrdes dit. Från Bysjön och sen bar det uppför. Backe upp och backe ner. Mycket klättrande. Full gas så snön sprutade. Leden styrde åt alla möjliga håll innan öppningen kom i terrängen. Höll nästan på att köra rakt ut på en väg som korsade en äng. Fick stopp precis innan. Såg mig för och körde över. Direkt efter det kom ett lagomt gupp där man givetvis fick skidres.
David var hemma. Ett givande möte med långt och trevligt samtal samt fika.
Klockan hann bli fyra innan jag åkte därfrån.
Skotern kändes pigg när jag stormade ned för ängarna. Ser det perfekta hoppet och ger lite extra gas. Skidorna reser sig...och jag ser plogkanten på vägen.
Hinner tänka nåt men minns inte vad. Griper krampaktigt tag i styret och skallar nästan rutan när dämparna slår igenom. Skidorna landar precis på den hårda plogkanten och skotern studsar nästan framlänges ned för nästa sluttning. Snön yr in i hjälmen, så jag med omtöcknade sinnen inte heller ser nåt.
Tvärnitar. Skriker ut min smärta när det känns som att det brinner i ådrorna. Flåsar och gnisslar tänder medan det verkligen värker i handlederna, ända upp i axlarna. Att det kunde göra så förbannat ont?
Brorsan ringer när jag tagit mig hem. Som att han visste med telepati att jag precis stängt av skotern, för annars hade jag aldrig hört telefonen ringa. Vibrationerna känns ju inte genom skoterdräkten heller. Han undrade kortfattat om jag kunde skjutsa en kompis till honom när jag ända skulle in till stan för att hämta mamma från tåget.
Inga problem sa jag.
Klockan slår sju och strax efteråt står jag på parkeringen och väntar vid Frösöbron. Jag väntar och väntar. Ser inte till någon. Pratar i telefon för att få tiden att gå, men när det gått cirkus tio minuter över tiden så blir man lite fundersam och ringer upp brorsan. Visade sig att han jag skulle hämta upp hade stått och väntat hela tiden..
Jag stod på fel ställe.
Så efter att jag hade hämtat upp på rätt ställe - cirka femtio meter mer eller mindre därifrån - och skjuts till brorsan så hämtade jag upp morsan vid tåget, som avtalat. Sedan skjuts hem där middagen väntade. Farsan hade chockat alla med att tillaga fläskfilé och pommes. Ojoj vad det satt bra.
Christian - "Saab-9000i" - hörde av sig och frågade efter middagen om han kunde få lift in till stan. Jag berättade att jag inte skulle till Boda nåt mer under kvällen men det var inga problem. Så taxi Boda Far&Flyg AktieBolag fick rycka ut för den nödställde. Snabbt var vi samlade i trupp, med stadig färd in mot stan.
Ja. Förutom ett snabbt stopp för pissepaus då..
Hursomhelst. Kommer in till stan. Känner stadspulsen slå när väglampornas gula ljus pulserar genom rutorna. Vi glider förbi VM-arenan i maklig takt, medan polisman efter polisman vände sig om. Fick många blickar på oss medan vi gled förbi med smattrande avgassystem. Måste banne mig på med dämparen i morgon. Kan inte köra så här länge till.
Svängde ner i gränden vid gamla Game och såg allt folk som passerade. Det är tätt mellan husväggarna och nackhåren reste sig medan man varvade upp så det nästan small till.
Det är då jag ser 245:an.
Först tror jag det är "Drifting". Sen funderade jag på om det var Tony. Men det såg ut som en GLT-grill. Svart. Likadan som jag har. Men denne såg lite...risigare ut. Mer nedgången. Den ställde sig alldeles i röven på mig och blinkade med helljusen.
Äntligen kom vi iväg.
Fullbordade raggarrundan med 245:an tätt i häcken. Kändes inte riktigt som att den släppte taget utan snarare bet sig fast. Jag närmade mig varvstoppet på växlarna och höll desperat koll efter polis och andra trafikanter men bilfan låg hela tiden kvar. "Det där är ingen vanlig GLT", tänkte jag.
In mot industriområden i odenskog det bar. Nästan rakt fram i rondellerna då ivrigheten hade tagit överhand. Jag ville så gärna om att jag för en sekund slutade tänka på nåt annat. Ville bara om. Lugnade ner mig, då hjärtat slog en aningen för fort för mitt tycke.
Åkte i riktning förbi Fresks mot Coop. Ligger i säkert 130km/h med 245:an långt fram i fjärran. Då svänger en silvrig V70 nästan ut i vägen. Han ser sig inte om. Bara svänger ut med framänden och "råkar få syn på mig". Låser hjulen. Jag sliter i ratten och Christian skriker. Jag skriker. Båda skriker. Nån decimeter till och jag hade inte haft en bil kvar.
Tappade intresset av den vita kombin och tog ett extravarv i rondellen utanför Coop. V70:in körde förbi mot den större rondellen och jag åkte efter med tända helljus. Jag må ha legat i 130 men man svänger för fan inte ut så som den där gjorde. Man ser sig om!
245:an stod och väntade på mig uppe vid körfältet..
Strax efter att man fick syn på den, försvann den.
Kvällen fortsatte några vänder runt på stan. Och lika fort som den vita 245:an försvann dök den upp. Från ingenstans. På bredställ. På asfalt. Däcken skrek.
Svängde in till travet och bilen fortsatte så vi i stället hakade på.
Fullt på tvåan. In på det röda. Motorn skrek. Svetten porlade i pannan. Fullt på trean.
Avgasknallarna måste ha låtit flera kvarter då det bar runt i rondellen och tillbaka.
Jag hade inte en suck.
Nu pratar vi om att jag var på det röda. Har aldrig gasat så i hela mitt liv, och 245:an bara försvann i fjärran. Asfalten var framme så grepp hade jag, men som att det spelade nån roll?
Kom ikapp bortanför travet, nästan utanför Raggar'n. Ser limresterna kvar av emblemen på bakluckan. Jag skrattar - och Christian likaså - när vi inser vad vi båda läser.
Turbo.
Christian blev avsläppt vid festen och bilen kände sig törstig. Och förmodligen trött. Körde lugnt tillbaka till Raggar'n där jag stannade vid automaten längst ut och tankade. Tittade på bilen. Funderade på hur sjutton en Turbo kunde gå så sjukt bra. Nåt måste ju ha varit extra ordinary el gigante, tycker man.
Som på beställning kommer 245:an och ställer sig intill. Och tamesjutton om det inte är han jag köpte min nuvarande GLT av?
Hur liten är världen?
Inte underligt att jag inte hade så stor chans. 940 intercooler. V70R-turbo, med mera. Inte så konstigt att jag inte hade en suck.
Kvällen avslutades därför med ett gott skratt.
Eller avslutades och avslutades. Väl hemkommen till lägenheten satte jag mig och pratade i telefon med en viss tjej till klockan var långt över fyra på natten. Minns knappt vad vi pratade om, men minns att det var trevligt.
Trevligt som alltid..