Helig yta
Fre 11 jul 2003 23:59
Onsdag
Så här i efterhand kommer jag ihåg två saker jag insåg, då jag vaknade upp under Onsdagsmorgonen. För det första visste jag att jag endast en natt till skulle behöva ligga på den på tog för mjuka madrassen - direkt slängd på golvet - jag legat på i drygt en och en halv veckas tid. Och för det andra insåg jag att det var den Onsdag jag så länge väntat på, när jag förhoppningsvis skulle få uppleva en, om inte två drömmar jag så länge velat gå igenom.
I bilen på väg till det första målet, var det tusen frågor som svallade, sprang, vandrade, kröp och sköt igenom min arma skalle. Men då jag klev in i receptionen och frågade efter Åsa som på telefon berättat om att det kanske kunde ordnas någonting, så försvann allt plötsligt och jag vet inte om jag gick i ett töcken för att allt var så magiskt, eller om jag helt enkelt bara funderade på vad jag skulle fråga, som var själva problemet.
Ty allt var magiskt för mig då jag klev på samma sommarvarma asfalt där tusen och åter tusen hjul rullat, svängt, styrt, parrerats, bromsat och accelererat. Mycket väl vet jag att det är oartigt att stirra, och jag vet också mycket väl att det är oartigt att peka, men jag bröt mot dessa två regler så mycket som det bara gick, när vi vandrade fram mellan rad efter rad, efter rad och efter rad med röd och vitmålade bussar.
I den sista raden till höger stod så en buss jag mycket väl kunde peka ut som en av favoriterna, allt kändes rätt med den. I alla fall nästan. Registreringsplåten bak satt en aning på fel ställe, men då får man ta i akt att de bussar jag VERKLIGEN tyckte om, var sålda som antingen skrot eller sålda till Ryssland för ett antal månader sedan. Dock fanns vissa kvar som reserver.
Det mest magiska var att få kliva in och ensam vandra fram och tillbaka genom dess vackra inre. Det nästan kändes i ryggmärgen att hundra och åter hundra - om inte tusen? - människor hade suttit i de nedsittna stolarna. Det syntes på dem på något sätt. Och säg när hon öppnade den magiska svängdörren till förarplatsen och undrade om jag ville sitta?
Väl på plats var det samtidigt sorgligt att jag just hade fått sätta mig på en plats jag kanske aldrig kommer att få uppleva som precis i den sekunden. Stolen var bekväm, där jag satte högerfoten på gaspedalen och försökte erinra mig hur en gående motor lät - inte så svårt egentligen - och för en sekund kändes det faktiskt som att jag var redo för att åka iväg, delge rapport och bege mig iväg till en första runda.
I garaget stod åtta, om inte tio bussar uppställda eller upphissade. Maskiner skrek om vart annat. Några bussar var nya, andra var äldre. Utanför stod en relativt ny buss med fronten krossad, ända in till de första passagerarstolarna. Där dök första frågan upp, överlevde chauffören?
I garaget träffade jag två arbetare - varav den ene ett lite bussfreak som jag - och de berättade tydligen mer än gärna om egna och andras upplevelser, om de nya bussarna som de tydligen delade min negativa uppfattning och inställning till. Lite glad blev jag, inte glad för att de är så dåliga som jag tycker, utan för att jag har stöd från oväntat håll. Deras håll. Dessutom rotade de fram ett sådant märke jag hoppades finna på den ”torskade” bussen utanför, men som jag insåg måste ha sitt märke någonstanns inuti bussen, inte frampå som det skulle. Och säg vilken lycka att få det i sin hand. Metallen var kall och kantig, lite oljig men vad gjorde det? Mitt ordliga tack var för lite för den egentliga lycka jag kände när de gav mig det. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det blev ett stort jättetack, men det kändes fånigt, ty jag tycker ändå att jag har tillräckligt stort ordförråd för att kunna säga något vettigt i den situationen - men nej. ”Jättetack”, blev det. ”Jag skulle ha krupit på golvet nu om det inte vore för att jag tyckte om mina byxor”, lade jag till, varvid de båda började skratta.
Just ja. Så kom jag på min enda egentliga anständiga fråga mitt i glädjeyran, vad hade hänt med bussen som stod utanför?
”Ett-träd-stod-i-vägen-fall”, blev svaret. ”Sista halkan innan sommaren, precis innan slutet och paff så var trädet bara där. Chauffören klarade sig men de fick nog såga ut honom.”
Mången tack senare och väl tillbaka hos min morbror som väl hade skjutsat mig, putsade jag upp märket, fikade och tog det lugnt en stund innan vi for iväg till Toyotahandlaren i Orminge och kikade på en av ägarnas privata bilar, vilken modell undrar då ni, för vad är det för speciellt annars med Toyota?
Supra, säger jag bara. Och Supra säger allt.
Bilderna läggs inom kort upp under mina prylar. Inte för att jag tror att det är så många som kikar på dem - kika bara på de siffror jag har av dom tidigare - men ändå känns det som om jag har lite mer kontroll när de ligger där. Kontroll av vad förresten? Kanske det känns som om jag har ett liv egentligen. Ty ett liv jag faktiskt har, och vårdar ömt, även om det inte märks. Men om ni inte tycker att det märks, så har ni inte tagit reda på det heller. Ty det är under ytan jag gömmer mig, så andra inte kommer åt mig. Bara några har nyckel. Bara ett fåtal. Två eller tre. Fyra eller fem. Högst fem stycken har nyckeln.
Kanske sex.
Sex är förresten en fin siffra.