Satt och funderade över vad rubriken skulle innehålla, men det enda jag kunde komma på var vad man kände när man satt där i Hoting, med en bil som inte längre ville gå och drygt 15 mil hem.
Men. Vi backar bandet.
Jag hade länge velat ha en turbobil. Egentligen - från första början - spelade det ingen roll vad det var för märke direkt, bara det var turbo. Jag menar. Huvudsaken det pös när man släppte på gasen, eller hur? Som alla andra "fjortisar" - ingen behöver ta åt sig - så vände man sig om så fort det pös bakom ryggen på en. Kan medge att jag fortfarande vänder mig om under samma omständigheter. Det är som...naturligt. Man bara gör det.
Men kärleken till GLT:n är stor. Den har som växt fast i sinnet. Den må ha sina problem, och kommer förmodligen alltid att ha det. Och boken ligger framför mig här på bordet, där allt är uppskrivet, det som är bytt och ändrat. Priserna likaså.
men våga räkna ut det?
Hondan hade sin charm. Faktiskt rätt fin i lacken, röd med svarta kofångare. Och bra gick den. Har för mig att med sex pers och rejält med skrap i hjulhusen så var vi uppe i 190km/h, och det i svagt uppförslut. (Har även för mig att under samma resa pajade jag kylaren, ty dagen efter kokade det..)
Men den var också framhjulsdriven. Drivknutarna knackade. Bytte dem och genast oroade man sig för att även dom skulle gå. Värmepaketet havererade så en dag när man skulle hem från stan så hade man en sjö av vatten och glykol inne i kupen.
Minns fortfarande Daniel - "Drifting" på garaget - när han ringde mig för bra länge sedan, och sa att jag skulle komma ner för att se vad han hade köpt.
Jag kommer ner till byn och vad får man se om inte en röd jävla Volvo 240? Jag tänkte "vad fan ska han ha en gammal gubb-bil till?", vilket också blev första frågan.
"Det är en GLT", fick jag som svar.
Ja vad spelar det för roll? Farsan hade haft en vit 86:a. GL. Volvo som Volvo? Förgasare med manuell choke. Blå inredning. Rostig, med en motor som tryckte ur sig olja.
Det jag minns av den bilen.
Daniels var lagomt matt i lacken. Bruksskick. Rostig i baljorna. Repig. Stenskott i rutan. Jag suckade. Daniel skrattade. Det var sommar, minns jag. Solen sken.
Vi åkte iväg.
Redan ut från gården kändes det annorlunda på nåt vis. Svårt att förklara känslan. Det kändes inte alls som farsans vita 240. Inredningen var någorlunda likadan, i alla fall modellaktigt. Färgen var en helt annan. Ljusgrå. Sätena likaså. Det mesta var grått, med ett par svarta färgklickar här och där.
Men motorkaraktären kändes helt annorlunda. Bra mycket piggare. Rappare. Daniel förklarade att han inte visste vad jag hade åkt tidigare men det här var en GLT. En 84:as. Det betyder B23e, med mekaniskt insprut...sen hörde inte jag så mycket mer. Eller. Jag hörde det säkert, men hjärnan slog ifrån som ett relä när de tekniska termerna kröp fram. Förstår man inget av det så..
"..136 hästar orginal."
Då fattade jag.
Och om man spolar fram bandet därifrån en aning, så fann jag mig själv sitta i min egen 240 GLT. Mös i min egen ljusgråa stol med överdrag. Även jag hade den åtrovärda näbbhuven med näbbhuvsgrillen med borttaget emblem. Mös verkligen.
Visserligen en 85:a - vilket betydde B230e-motorn med drygt 130 hästar - men ändå en GLT med den rätta grillen. Den rätta modellen.
Men inte en turbo..
Så den 19:e denna månad satte jag mig på bussen tillsammans med Tomas - "Saab_Bojan" - som resesällskap, på väg upp till Vilhelmina, för att träffa en som varken jag eller Tomas tidigare träffat nån gång, och som förhoppningsvis hade en bil i fint skick. En bil jag - vi - förhoppningsvis skulle köra hemöver. Kändes otroligt.
Minns att jag ibland kände på pengarna som låg i min innerficka. 12k, inslaget i papper. Egentligen inte så mycket pengar att prata om. Jag menar. Många som köper bilar för 30-40k och uppåt utan problem. Men för en som mig som i stort sett aldrig gör större köp än för kanske ett par tusen - var det stort.
GLT:n gick ju på 9k tex.
Och tamesjutton om det inte blev mörkt innan vi kom fram. Jag menar. Det var ju mörkt när jag köpte GLT:n också. Klev ur bussen på stationen och bilen ser svart ut. Precis som GLT:n gjorde när jag köpte den. Redan där kändes det olustigt.
Köpa en bil i mörkret.
Efter en genomgång och en diskussion både mellan köpare och säljare, samt mellan mig och Tomas blev det dags för provkörning. Det första man upptäckte då var att det inte var servostyrning. En 240 Turbo utan servostyrning? Hade dom inte det?
Hursomhaver. Provturen kändes stabil. "Erik" pekade vart vi kunde åka. Inte den längsta turen direkt - bara inom samhället - men inte heller den kortaste. "Lagom", som farmor skulle ha uttryckt det.
Ute var det kallt. Kändes inte direkt i bussen, men medan köpet blev genomgånget inne på den i för övrigt tomma stationen, så kom kylan krypandes genom kläderna.
Och sen skulle vi hem.
Mja. Först åkte vi till Frasses där på plats och åt "middag". Den satt bra, med bilen ståendes på parkeringen på andra sidan vägen. Såg den egentligen inte, men anade konturerna av den. Kunde inte fatta att jag just hade köpt den.
Men sen - efter en tankning - började vi resan hemöver.
Värmen kändes stabil. Ingen stereo - för den hade förmodligen tidigare ägaren plockat ut - så i stället pratade vi en hel del. Ett problem som vi båda hörde var en avgasläcka, förmodligen vid grenröret. Tydligen lätt fixat och inte nåt akut. Men det lät som irritersamt. Som ett dovt knatter vid gaspådrag.
Visserligen pratade vi en hel del på bussen också såklart, men faktiskt blev åtmindstone jag lite förvånad över hur mycket vi hade att prata om. Och att vi faktiskt hade kul ihop, även i trängda situationer, skulle det senare visa sig..
Det första - i alla fall jag - la märke till var att bensinmätaren började dala. Inte mycket men för varje mil vi åkte så gled den längre och längre ner på skalan. Jag reagerade efter kanske fyra mils körning, att mätarnålen visade på halv tank.
Visst. Det är en turbo - och förgasare - men så mycket ska den inte dra.
En bit framöver började tempmätaren även den, dala. Sakta men säkert la vi båda märke till att ljuset i instrumentpanelen började dimmas.
Det var nu man blev riktigt orolig.
"Nu kan jag inte ens slå av helljuset", sa jag vid ett tillfälle när jag skulle blända av för en mötande.
"Tror inte det spelar så stor roll för jag tror inte det lyser nåt längre", fick jag som svar och vi tittade på varann. Vad fasen var det här? Paniken spred sig i bilen.
Vid ett tillfälle stannade vi och slog av ljuset helt, sedan drog i helljusspaken. Då slocknade helljuset. Fick fortsätta på halvljuset. Ett halvljus som vid det här laget mer påminde om en svag gatlykta. Fläkten vreds av.
En dryg kilometer innan Hoting började bilen gå ryckigt och alla lampor på panelen börja glimma. Sedan kom första dödsryckningen. Sedan en till. Svarta moln uppenbarade sig i backspeln, i ljuset från väglamporna.
Rullade förbi en gråsilvrig V70 av äldre modellen, som stod på en M-plats i motsatta riktningen. Parkerar precis efter en svag kurva och provar tändningen. Inte en tillstymmelse till rörelse.
Vi nästan skriker åt varandra. Vad ska vi göra? Vi sitter över 15 mil hemifrån i en stendöd bil och det är kallt som satan där ute. Vad göra?
Jag hoppade ur bilen och sprang till den stående v70:in, medan Tomas letade fram triangeln och eventuella verktyg. Ett batteri blev hittat - en pik om problem?
Men inga verktyg.
Vet inte hur många minutrar som passerade innan vi kom fram till en lösning. Inga verktyg. Familjen som satt i v70:in ville gärna bogsera men ingen av oss hade någon lina. Det kändes hopplöst.
En kvart, 20 minuter kanske passerade innan han plötsligt frågade mig om han skulle blinka åt nån passerade, för att se om denne eventuellt hade någon lina.
Hann inte ens svara innan han faktiskt blinkade till en bil och sa åt mig att sträcka ut armarna för att påkalla uppmärksamheten.
Och jodå. Dom stannade. Och dom hade lina.
Och bogsering vi fick!
Efter mången tack för bogsering och för deras tid och bekymmer, så satte vi oss i bilen för att vänta. Tomas pappa skulle ta med sig en bekant med dennes trailer och hämta oss. Maken till snälla människor. Finns dom verkligen fortfarande?
Såna som reser 15 mil. Klockan var närmare elva på kvällen. Säkert över 15 minusgrader.
Bara att vänta.
Slog på regnumret, på han som hade bogserat oss. Mest för skoj skull. Det komiska i det var att han bodde i Lit nånstans. Lit! Några kilometer ifrån där bilen numer står, hemma på gården!
Imman som bildades på fönsterrutorna blev saktemera till is. För att vi hade lite att göra, och för att vi inte hade något bättre för oss, flyttade vi på bilen. Från ena sidan till den andra. Ur med växeln och så sköt vi på bilen, runt baksidan och in på parkeringen intill. Där satt vi sen i kanske en och en halv timme. Mer eller mindre.
Bara väntade. Pratade. Tråkigt emellanåt förstås, men ändå inte hur tråkigt som helst. Där fanns ju mycket att prata om. Och skriva om. Framrutan blev nedklottrad med text, skrivet i isen på insidan.
Värmen i Caravellebussen var välkommen. Vi båda satt och huttrade, dom femton skumpiga milen som vi hade hemöver. Turbon stod nedhuttrad och skamsen på trailern bakomför. Stirrandes på oss genom bakrutan. Bara att acceptera allmän smutskastning. Bara att ta emot. Vet ju att ingen menade nåt illa.
Vid halv ett-tiden cirkus lastades bilen av i Boda. Snabbt och smärtfritt. Minns inte vad tiden var då jag kröp ner i min egen säng i lägenheten, men inte var den ett i alla fall. En bra bit över det förmodligen.
Det var kallt den där kvällen. Det är det jag minns mest. Hur man huttrade och försökte tänka på annat. Glad att Tomas var med. Inte bara som "tekniskt kunnig", utan också som moraliskt stöd samt support i hämtning med mera.
Och hur sjutton skulle jag ha gjort om jag hade åkt själv?
Hade förmodligen stått kvar där uppe i Hoting, än idag...
[Taget 071230]*Saab_Bojan*