Det är mörkt ute. Det är det här inne också. Bara skärmen som lyser upp. Mobiltelefonen på bordet slänger skuggor genom det svagt upplysta rummet.
Ute i hallen lyser "Stannar-skylten" upp, i svagt gult sken. Skylten, som ursprungligen är från en SL-buss (Stockholms Lokaltrafik) och nyligen blivit lagad av grannen, så den än en gång kan lysa upp.
Stannar.
Det står så. I röd text.
Jag sitter här, inlindad i ett täcke, och skriver denna text. Undrar. Vem läser detta egentligen? Tanken var ju att det skulle bli nåt innehållsrikt. Och bilsida som det är, så skulle det väl handla om bilen gissas det på. Men.
Ensam är stark. Det sägs så. Idag regnade det. Eller. Det forsade ner snarare. Så jag stod där i regnet och tanken slog mig: nu är det nog.
Less på regnet. Less på reklamen. Less på alla inbicilla slöhögar som inte orkar gå från parkeringen utan parkerar bilen alldeles utanför dörren. Alla slöa som tar hissen till andra våningen..
Jag fick ett utbrott.
Mest mot mig själv. Less på att vara den där blyga killen som aldrig har kysst en tjej. Less på att vara den där chauffören som alltid ställer upp i tid och otid. Så förbannat less på att vara den där som alltid tar steget tillbaka när det börjar hetta till. När man står för nåt man säger och det känns som att det ändå är ens fel.
Då ryggar man bakåt.
Men inte nu.
Man kommer aldrig ifrån de man saknar. Sandra. En del vänner. En del man kallat vänner. Jag sitter här, inlindad i mitt täcke. En tår har letat sig fram. Kommer inte ifrån det. Man försöker springa, men det kommer ikapp.
Så varför springa längre?
Vill inte länge vara den där blyga typen. Vill ta för mig av vad världen ger mig. Men så tänk om denna värld kunde ge mig en chans?
Det är som att man springer i en mörk korridor och vet att man måste till änden av den. Och längst korridoren har någon idiot slängt stolar och annat bråte - och sedan släckt ljuset. Så man springer där i blindo och hoppas på att man inte ramlar allt för hårt.
Allt handlar om den där korridoren. Jobbet. Kärleken. Bilarna. Man springer där i korridoren och kan man inte få en chans nån gång? Man tycker ju att det går så bra för alla andra. Se på min bror tex.
Underbar flickvän. En son på halvåret drygt. Bra bil. En ny bil på väg. Utdelningschef. Hela köret. Han är 7 år äldre än mig - jag är 23 - och redan där han är idag.
Själv var man arbetslös i två år innan vem om inte min bror ordnade in mig där jag är idag.
Samma som tyvärr avskedar mig på fredag..
Men kan man inte få en chans att visa vem man verkligen är? Avvisad och avpolleterad bara för att man inte ser "bra" ut. Varför spelar det så stor roll hur man ser ut? Hallå? Nej jag är inte nån fotomodell men kom igen?
Äsch.
Ensam är stark.
[Taget...eh..nångång]*Tecknad bild. Alltid nåt..*