Det är på nätterna man får dom bästa idéerna. Men nu är det inte natt. Klockan är bara - i denna skrivande stund - strax innan 20:00. Det är visserligen mörkt ute, men det är inte läggdags. Jag ligger inte såsom jag brukar göra i sängen, skruvandes och evigt puttandes på kudden för att den ska ligga rätt.
Så. Det får bli som det blir.
Kroppen skriker nämligen.
Kan säga redan nu att ni som inte vill höra på en smått patetisk, frustrerad, generad 23åring utan jobb - så surfa vidare. Anledningen till varför jag skriver det jag skriver, är på grund av att jag vill bara ut med det. Spelar ingen roll hur många tummar jag får - oavsett om dom är uppåt eller neråt - och jovisst är man såklart glad att man får respons men personligen vet jag inte varför nån läser det som ibland sprutar ur en.
Hursomhelst.
Ibland får jag frågan, hur jag kan vara så öppen som jag är. Detta tycker jag är lite lustigt egentligen. Jag menar. Jag är ju bara jag. Jag är öppen - om undertecknad känner sig trygg - så varför är det så svårt för andra?
Har en vän - eller flera egentligen - som sagt att han måste dricka för att kunna prata med tjejer. Eller prata över huvudtaget. Han är en sån som då det är folk på tillfälligt besök och han råkar komma förbi - så stannar han ute i bilen. Man får dra på sig skorna och komma ut. Sätta sig i hans bil och sen spela att det är fullt normalt.
Mitt problem - som dom flesta vet om - är min blyghet. Inte i öppenhet, utan gäntemot andra. Blyghet för att träffa nya människor. Man är som trygg inför de man redan känner. De man har släppt inpå livet. De man har gråtit - tyvärr - inför. De man har förståelse för.
Det påminner lite grand om nåt jag pratade om när jag var yngre. Under uppväxten så behövdes en mur för att klara av vardagen. I grundskolan så byggde man sig en känslomässig mur där man inte släppte in någon, hur mycket dom än ville komma in. Man blev inåtvänd. Oförstådd. Ingen förstod varför jag dag ut och dag in gömde mig under klädhängarna och ibland bar kniv.
Men jag dömer ingen.
Men någon gång där i åttonde klass så kom tanken upp. Jag är singel. Jag vet vad det betyder. Ensam. Och jag har inte ens kysst en flicka. Kanske dags för det?
Det var som att bryta sig ur en bubbla. Det gick trögt. Man fick kämpa sig ur mörkret och när ljuset infann sig så blev man bländad. Och likt ett barn blev man rädd för minsta lilla.
Stegen en flicka och jag tog - som man idag skrattar åt vid närmare eftertanke - var pyttesmå. I hennes ögon säkert pinsamma. Men för mig var det gigantiska steg. Varje gång vi tog dessa små steg. varje gång man fick röra henne, så gick det rysningar genom kroppen. Man var förvånad. Förvirrad. Upprymd. Generad. Rädd. Lycklig. Allt på en gång.
Kåt.
Lekarna upphörde den dagen då min kropp sa nej. Det kändes fel. Varför vet jag inte - och kommer förmodligen aldrig få reda på det - men rösten sa stopp, och hjärnan frågade varför. "Vad sa du", frågade flicka.
Det undrade jag också. Vad fan sa jag?
Mitt kärleksliv är ett skämt. I början av gymnasiet vändes livet upp och ner. Folk var trevliga mot mig. Borgen blev invaderad och man stod som ett fån och tittade på. Muren hade ingen verkan.
Ville fly, men där fanns ingenstans att fly till.
Säg Kalle - som började kalla mig för "Cookie" - som undrade om jag ville sitta vid deras bord och äta under matrasten. Det kändes så förvirrande. De var snälla mot mig. Eller? Var det bara jävelskap?
Men. Inget hände.
Att ha ett kärleksliv som ingen tror på, det är mer en bedrift än olycka. Kalle trodde mig inte. Vadå, det är väl fullt normalt att första flickvännen blir innebränd och resten man tyckt om har funnit andra, eller hånat en? Skrattat åt en? Bussat pojkvännen på en..?
Folk var snälla mot mig. En tjej tyckte att vi kunde köpa julklappar åt varandra ett år. Detta tyckte jag om. Budgeten blev satt på en hundralapp. Inte mer.
Själv råkade jag köpa ett halsband - eller var det ett par örhängen? - som jag sa var värda tvåhundra kronor. Var ju så glad att jag fick ge nåt till en tjej. Sen att dom - oavsett vad det var - var värt det dubbla, är en helt annan historia..
Under gymnasietiden blev jag knäpp. Ja kanske inte så knäpp att jag borde ha haft en tvångströja, men så pass knäpp att jag höll på att ta livet av mig. Kärleken kändes ouppnåelig. Spelade ingen roll hur jag än betedde mig så ville ingen ha mig. Det blev som ett beroende. Jag var tvungen att vara älskad. Så en tjej i klassen kom ikläm. Eller. Ikläm och ikläm. Jag tyckte om henne. Ville vara i hennes närhet.
Hon blev rädd för mig. Ordligt talat så sa hon det aldrig åt mig, och mot slutet av gymnasietiden så pratade hon faktiskt med mig. Men det syntes på henne. Hennes ögon sa det åt mig.
Idag är jag rädd för henne.
Så. Jag vandrar idag - 23 år gammal - och önskar att där fanns skygglappar, eller en stor röd knapp där det står "stopp" på. En knapp som man är tvungen att lägga sig över, och när man väl lyckas få den att bli neddtryckt; så slutar man att älska någon. Poff. Bara så där. Ett slut på känslorna. Alla önskningar om att någon skall vandra rakt in i en och inse vilken underbar kille man är. En som tycker om en. En som...älskar en för den man är.
Poff. Borta.
Men den knappen kommer aldrig att finnas. Folk kommer aldrig att sluta vara romantiska mot varandra. Jag kommer fortsätta möta killar och tjejer som håller varandra i handen. De kysser varandra. Ser på varandra. Deras ögon som strålar av lycka. En del hånglar mitt på gatan. Mitt i folkvimlet.
Vågat. Utan hämningar.
Det är inte det att jag inte unnar dem kärleken. Men jag är patetiskt nog avundsjuk. Jag är nåt så förbannat avundsjuk! Och det skiner igenom mig, oavsett hur mycket jag än försöker hålla mig undan.
Min kropp skriker efter närhet. Jag vill kramas, är det så svårt att förstå? Varenda gång jag varit chaufför på natten och sett på hur det har gosats i baksätet så har dom omedvetet stuckit en kniv i hjärtat på mig och vridit om.
Men jag är ju den där som ställer upp som chaufför. Har jag nåt annat för mig? Äsch kompisar emellan. Det går ju fort. Och så får du pengar..
Satt häromnatten och sökte på mitt eget patetiska vis på en vuxenchatt, efter en tjej att kramas med. Eller vad som helst. Skulle vara glad att bara ha någon att prata med. Visst har man några att prata med men jag menar mellan fyra ögon. Sitta på en parkbänk, värma varandra och prata.
Fick kontakt med en tjej som visade sig var rätt trevlig att prata med. Men ju mer man fick höra, ju mer kände man känslan av obehag komma krypande. Vet inte varför egentligen. Det kom bara krypande, som ett mörker som stryker sig över ängen. Sakta. Smygande. Hon länkade till sin egen blogg - som för mig var spiken i kistan.
Där stod dag för dag, hur hennes sexliv var. Ja visst var det en intressant läsning. Och jag förstår varför hon förmodligen har en hel del läsare. Men. Jag kunde inte läsa det. Läste kanske sex eller sju inlägg och sen tog det stopp. Hon var galen. 17 år och fullständigt galen.
Under följande natt kunde jag inte sova.
Det är flera nätter jag nu inte kunnat sova. Javisst har man vänt lite på dygnen bara för att man - åter igen - blivit arbetslös. Men nu var det på grund av andra anledningar.
Ensamheten kommer i vågor. Ibland är det lätt bris. Det är lugnt. Man kan sköta sig själv och man tänker knappt på det. Man kan hantera känslorna. Det är inga problem att se andra kyssas eller kramas. Det är helt okej att höra om kompisars bedrifter och galenskaper.
Men ibland är det storm.
Man vrider och vänder sig i sängen. Kudden hamnar aldrig rätt, oavsett hur man än har den. Täcket är för varmt och ligger man med benen utanför så blir det för kallt. Man kliver upp och går runt i mörkret. Runt runt. Går och dricker vatten.
Tänker.
Tankarna snurrar i skallen. Det är storm och båten försöker hålla sig på rätt köl. Frågan är bara hur lång tid det tar innan man antingen sjunker, eller om man håller sig flytande. Eller får hjälp av en annan båt..
Hjälp!