Som journalist kan jag tänka mig att man ständigt måste vara på topp och ha det där "lilla extra" ända ute i fingertopparna. Man liksom har det där i blodet. Idéerna. Tankarna. Upplägget. Folk kanske inte tror på det, men det är nog inte alla som klarar av journalistyrket.
..Vart vill jag nu komma med detta?
Jo. Jag är ingen journalist. Har inte huvudet för att plugga vidare. Vill inte plugga vidare. Visst var det roligt att gå media - som enligt Robert Gustafsson var dödsstraff att gå - men tiden innan dess, satte allt för djupa spår i själen för att man ens skulle kunna tänka sig överväga att plugga vidare.
När jag var liten, var jag rädd för min farmors bror, Olle. Han var tydligen snäll, även om han hade ett distinkt utseende. Mest på grund av att han hade lapp för ena ögat, eller då han hade ett glasöga.
Grejen med Olle var inte hans utseende, för värre personer har jag sett, även då under min ringa ålder av kanske 5-6-7 år.
Det var, att han var alkoholist som skrämde mig. Jag må ha varit ung och dum, men hans sätt att reagera på - hans sätt att titta på mig. Glo med den där oklara blicken, som att han inte kunde fokusera. Jag gömde mig bakom min mor, där vi satt på soffan.
Så länge jag inte kunde se honom, kunde inte han se mig.
Rödmosig i ansiktet, med en liten potatiskrok till näsa. Tunt, stripigt, grått hår. Stor. Han vägde säkert en bra bit över hundrastrecket. Och andedräkten. Den ska vi inte ens prata om.
Minns än idag att jag funderade på hur det kunde gå så långt för en människa. Fanns där inget stopp? Kunde jag bli likadan? Förmodligen förstod man inte så mycket i den åldern, men tillräckligt för att man skulle växa upp med ett tydligt hat mot alkohol.
Under gymnasietiden var jag på ett par fester, tro det eller ej. Klasskompisarna bjöd mig. Efter allt man hade varit med om under grundskolan, var man mer shockad över att bli ens tillfrågad, än glad. Men såklart man kom.
Första man ser när man närmar sig lägenhetskomplexen är folk som hänger ut på balkongen. De får syn på mig och de skriker över hela området att jag ska komma upp fort som fan och vara med. Redan vid det här laget känner jag mig pinsam.
Väl innanför dörren möts man av en full kille som vinglar in i garderoben och sedan väggen snett mitt emot. Han liksom kryssade genom hallen och in i ett rum längre bort. Det var hög musik i vad som såg ut som ett vardagsrum. En tydlig doft av öl och liknande hade spridit sig sedan länge.
Och man ser dessa människor man umgås med normalt under skoltid, och i stort sett alla har blivit förvandlade till - ursäkta ordvalen - apor som alla hänger på varandra. Som att de behöver stöd för att hålla sig uppe. Se där, en tavla blev nerputtad från väggen och glaset krackulerar.
Folk skrattar, som att ingenting har hänt.
Jag var redan nu på väg att gå ut från festen, om inte en kille hade dragit in mig i vad som såg ut som köket - korsat med ett kök i Bagdad - och ville jag skulle vara med dem. Okej. Inga problem. En satt på golvet - kunde tydligen inte stå längre? - och plonkade på en gitarr. Det lät förjävligt.
Och så ville dom att jag skulle dricka.
"Jag kan om jag vill", sa jag muttrande, anandes om vart det skulle leda.
De ställde fram ett glas med något.
"Drick det här", sa dom och alla hejade på. Ja vafasen, tänkte jag och svepte glaset. Alla jublade. Min hals skrek. Det smakade illa. Nåt så fruktansvärt illa. Med ens stod ett nytt glas med något nytt alkoholhaltigt på bordet. Lika bra att svepa det också, sagt och gjort. Det försvann lika fort.
Alla jublande. Men varför, undrade jag.
Ett tredje glas med en tredje alkoholhaltig dryck ställdes fram. Ett jävla tjat, tyckte jag.
Efter att det tredje glaset var svept, försvann jag innan nån hann undra vart jag var.
Snabbt iväg.
Jag minns på hemvägen sen. Kolsvart ute. Gick efter gatbelysningen. Kanske det var alkoholen, men mina fötter hade problem att finna på stenplattorna, då jag oftast ville och fortfarande vill gå på plattorna och inte över kanterna. Tankarna rusade på högvarv. Varför dricker folk egentligen? För stämningen? För att dom kan? För att det är kul att bli full? För att dom vågar mer? Frågorna snurrade i huvudet på mig.
Och det gör det än idag.
Jag förstår bara inte nöjet med det. Vad är det som gör att det är så jävla kul att bli full som en blomkruka, och enda som påminner om gårddagen var en enorm baksmälla där man tror att huvudet ska explodera? Är det verkligen så himla kul att vara full och skämma ut sig inför alla?
"Men om alla är fulla, då skämmer man inte ut sig för nån för då är alla likadana"; säger nån då. Ja men är det normalt för en människokropp att vara full då? Är alkohol nåt växer där ute i naturen, nåt som bara kan plockas som ett bär eller en frukt och drickas som vatten?
Nej!
Min farmors bror drack ihjäl sig. Min kusin Daniel, min älskade kusin som var min idol sen barnsben, drack den där alkoholen för att glömma sina problem. Sen tog han livet av sig. Med bilen svängde han av vägen och frontade in i ett betongfundament. Smack. Han dog inte på direkten dock. Vittnen på platsen har sagt att han klev ur bilen och ramlade ihop utanför.
Jag minns en lärare vi hade under grundskolan. Han drack tydligen stadigt. Priset han fick betala var amputerade fingrar och tår, då man tydligen inte ska somna ute på en parkbänk då man är onykter. Särskilt inte när det är vinter..
Är det verkligen så roligt att fråga sina vänner dagen därpå "du vad hände igår?" Är det normalt att man inte minns gårddagen? Jag menar. Jag har problem att minnas vad jag åt under gårddagen, och jag är nykter..
Vad gjorde du senast på nyår? Själv minns jag det som igår, därför att det var ett positivt minne. Jag och min kompis Larse - Lars och Larse, det ni! - satt nere i badhusparken i min bil, och skålade i Trocadero och CocaCola när klockan slog tolv och alla raketer skrek och small med brak och dunder.
Vi var båda nyktra och hade djävulskt roligt. Skjutsade folk kors och tvärs. Och inte en droppe alkohol intogs. Men roligt var det i alla fall. Minst lika roligt.
Som journalist antar jag att man måste ha det där speciella i sig. Så man kan vara på topp hela tiden. Själv är jag tvungen att bli upprörd - eller känslomässigt instabil över huvudtaget - för att kunna klämma fram texten ur mitt huvud. Det var lättare förr underligt nog. Det mesta var lättare förr.
Jag finner inga fler ord - än svordomar - för hur sjuk denna värld är, angående ämnet. Så jag lämnar det därhän.