Kan ärligt talat inte säga om jag någon gång under livets gång, varit troende. Vad är troende? Tror man på Gud? Jesus? Någon högre makt som vakar över en, och ser till att livet har sin balansakt?
När jag var liten, satt man ofta och tittade ut genom sovrumsfönstret. Det kunde vara rimfrost på spröjsen, torkade blad som hängde på rutan i ett sista desperat försök att stanna kvar. Och man tittade ut i mörkret, upp mot den mörka himlen - och hoppades på att farfar och serdemera farmor, att dom satte där uppe och tittade ner på en. Vakade över en. Tog hand om en.
Men i så fall gjorde dom ett dåligt jobb.
Med en betoning på dåligt jobb, så menar jag inte för den skull att de gjorde ett dåligt jobb när de fortfarande var i livet. Tvärtom! Farmor & farmor var de jag gick till efter skolan, då föräldrarna inte hade kommit hem från jobbet. Och varje gång jag kom innanför dörren så låg farfar där på kökssoffan och suckade tungt;
"Åhhh jag har inte fått en kram idag". Stackars han. Så varenda gång fick man gå fram och ge honom en kram. Då blev han nöjd.
Ibland glömde farmor att stänga dörren i hallen. Då fick man höra;
"Stäng döööra, dé draar". Kort och koncist. Så var farfar, medan han fortfarande var i livet.
Det var när jag såg han dö - 1994 - då jag första gången tvivlade på min tro till någon överhet.
Vad är tro egentligen? Det är en sak att tro på sig själv, och tro på nåt annat. Men. För egen del har det knappt blivit någon av nåt av det, och ändå har världen flytit på som ingenting har hänt. Så. Vad är tro bra för egentligen?
Prova att se en film från Amerikasidan. Eller en dokumentär därifrån. Går inte en timme utan att gud nämns. Han tycks styra hela kalaset. Vi ber till gud så löser allting sig. Vi ber alltid till gud, bara för att vara säker på att inte en orkan kommer och sliter med oss i morgon. Gud är med oss.
Oh my God..
Vad är ödets ironi egentligen? För min del upplevde jag troligen den häromdagen. Det var en eftermiddag. Bilen stod parkerad under bron. Oavsett om jag tycker om min bil eller ej, så känns det i kroppen när man lämnar den. Visserligen låst. Visserligen utan ens en stereo monterad. Men det känns i alla fall i kroppen.
Jag var in på Länsstyrelsen. Minns att jag mötte en tjej utanför porten. Hon log åt mig. Jag blev varm inombords. Glömde bort bilen. Vände mig mot dörren när hon passerade på insidan. Sedan tittade jag upp mot tegelstenarna ovanför porten, och satte handen på dörrhandtaget.
Jag klev in.
I stort sett hela mitt liv har man drömt om att köra lastbil, och drömmarna blev visserligen krossade när man höll på att ta körkortet, men likt ögat på Terminator så slocknade drömmarna inte helt. Det gick på reservströmmen.
Och en person såg till att kroppen fick nytt liv. Ett tips om att det kanske var värt att kolla upp i alla fall. Det kan ju inte skada? Sagt och gjort. Jag klev in, i förhoppningar om att där finns en högre makt som för en gångs skull ser ner på mig, förbarmar sig över mig - och ger mig ett godkännande.
Ska det vara så svårt?
Ja. Tydligen.
Samma kväll fick jag kontakt med en tjej. Jag var butter. Misstroende. Absolut inte troende till högre makter. Tjejen sa; "hej". Det var enda ordet i hennes email. Jag hälsade tillbaka. Inget mer med det.
Bara några minuter senare kom ett nytt email från henne. Ett nytt svar skrevs.
Ju mer vi skrev till varandra, ju underligare kändes det. Vad var det här för person egentligen?
Läste hennes presentation. Hm. 23 år. Boende i Östersund. Otroligt söt. Nåt så in i norden söt.
Och hon tyckte jag var lika söt.
Jag log inte. Jag skrattade. Och hon fick mig att fortsätta le. Fick mig att fortsätta skriva. Bomben för kvällen kom när man fick reda på vad för arbete hon hade;
"Ja jag kör lastbil.."
I morse gick jag och la mig strax innan klockan åtta. Alltså 08:00. Hela natten lång pratade vi.
Så. Slutligen, vad är ödets ironi? Är det "någon" där uppe som försöker säga nånting till mig? Eller är det bara ödets nycker som jävlas med mig, ännu en kärlek som spårar ur och lämnar mig med brustet hjärta?
Jag är rädd. Ärligt talat. För hon är verkligen...fantasisk, även om hon själv inte tror mig.
Singel dessutom..