Jag satt i det svala rummet, och bara ville ut. Ut. Ut! Någon stod och skrek. Gick knappt urskilja vad som sades. Ljuset som strömmande in mellan persiennerna i fönstren var starkt. Ett sådant konstigt ljus, som ger underliga skuggor på väggarna. Stundtals var det tyst i rummet.
Kanske hade jag tappat hörseln?
Gormandet från personen som stod och - medan alla andra utan ansikten eller egentliga drag satt ner - tilltog. Jag kände henne, men ville inte erkänna det. Kände henne alldeles för väl. Blodet brann i ådrorna. Ville kliva upp och ge henne en smäll, men gjorde det inte.
Det var mig hon skrek på.
Mitt i hennes vansinnesutbrott klev jag upp, och stirrade på henne. Som i ultrarapid tog jag sedan steg för steg mot dörren. En dörr som kändes så långt borta. Fick gå långt för att ens närma mig den. Kvinnan svingade nåt efter mig. Nåt vasst som träffade sidan. Brände till.
Jag sparkade upp dörren och tog mig ut därifrån.
Korridoren utanför gick som en labyrint. Fram och tillbaka. Halv trapp upp, en hel trapp ner. Vänter, höger. Man sprang sin väg fram, och stötte till armbågarna för att ta emot sig. Armbågarna blödde, för väggarna var gjorda i naket tegel. Kände ingenting. Bara fortsatte.
Tydligen var jag nära badhallen. På en platå kunde jag se en stor simhall nedanför mig. Yrseln tog vid. Kunde ha hoppat, men valde att springa vidare i korridoren. Röster var efter mig. Var tvungen att fortsätta.
Jag såg honom i korridoren. Ville först inte inse att det var han, men hans gång avslöjade honom. Utan-att-nudda-med-hälen-gången. Ankliknande liksom, med spända vader och vankande, tunna axlar. Jag visste att han knarkade. Visste inte exakt vilket knark, men att det var något liknande anabola var inte helt osannolikt. De muskler han hade idag - även om de tro det eller ej faktiskt en tid var större - hade han aldrig under den tiden då vi var sams. På den tiden när vi var ute på våra "uppdrag", och planterade bomber under broar. Bomber, som egentligen var träattrapper, men som pga av hans livliga fantasi faktiskt var väldigt verklighetstrogna.
Blodet brann i ådrorna. Såg ner på armarna och såg det pulsera. Såg vätskorna flyta innanför huden. Nävarna var knutna. Dags att undvika honom, för att inget skall ske.
Men ändå gick jag in.
Ett till synes förälskat par satt och tittade på mig när jag stegade in i det väldiga rummet. Där var massor av folk som satt och åt. Långbord på båda sidor. Kön var lite längre bort, som ringlade ner till bespisningen. Bara att vänta.
Först var det som att han inte såg mig. Och tur var väl det. Han har gjort för mycket i sitt liv för att ha rätten att leva. I alla fall i mina ögon. Han skulle bara veta hur nära man har varit tidigare.
Så hör jag rösten bakom mig. Den där pigga, stroppiga rösten, som är på gränsen till ett kvävt skratt. Ärligt talat, var det en hälsning han precis kom med? Hörde jag rätt? Var det ett "men tjenare" som kom ur hans mun?
Jag vände mig om. Han flinade stort. Det där förbannade flinet. Kinderna stora och uppblåsta. Han log verkligen. Mitt ansikte andades hat. Han liksom sken upp när han verkligen såg att det var jag. Det var första misstaget.
"...men du, hon var ju faktiskt värd d..", hans andra misstag. Jag hinner inte ens tänka. Min näve flyger fram innan hjärnan ens har tänkt tanken. Greppar tag i hans hals, rakt under hakan. Klämmer till och han gurglar.
Har honom i ett järngrepp. Tydligen har han en kompis med sig som står förskräckt och ser på när han ramlar ner på knä och kämpar för att få luft. Mina knogar är kritvita. Hans ansikte är knallrött.
Han tumlar ner på rygg och jag sätter ett knä över hans bröstkorg. Trycker till.
Vill göra det. Rösterna skriker i huvudet. Gör det. Gör det! Man våldtar inte ens vän! Man gör det fan inte. Man våldtar inte över huvudtaget.
Så jag släpper taget om hans hals. En djup rossling kommer från dom ansträngda lungorna som kämpat för att få luft. Han tror det är över. Min hjärna tror det är över.
Då greppar mina händer om hans huvud och med full kraft vräker ner det i betonggolvet.
"Krak", säger det.
..
Det var nu jag vaknade. I lägenheten var det mörklagt. Klockan var en bit över ett på dagen. Mardrömmen spelades fortfarande i huvudet. Fy fan vad kuslig den var. Satt en bra stund och rent ut sagt svor för mig själv, så kuslig var den.
Det måste nästan vara nåt fel på mig. Man önskar inte livet ur folk sådär. Eller. Gör man det? Jag har tänkt tankarna bra länge just om honom. Paddan. Det flinande aset. Men. Denna dröm var kuslig. Inte mycket stämde. Skolan var så konstig. Olika platser. Ingenting gjorde ont. Jag går förresten inte i skola längre. Men.
Ändå.
Kusligt.