Denna följande text, är saxad ur min tidigare bok. Satt i ett annat ärende - på ett helt annat forum - och således sprang över texten som jag den gången la ut. Ett enkelt kaptiel. Minns inte vilket. Men jag la en gång ut det därför att - ja - det är ett bra sådant tycker jag.
Ett kapitel som handlar om hur huvudpersonen skall till och göra ett hembesök hos en mindre trevlig person, och råkar få ett ärende på annat håll precis innan.
-------------------------
Tusen tankar strömmade vilt som eldsflammorna i en lägereld. De idiotiska misstagen dök upp framför
henne som blixtar fallna ur den molnfria, mörka himmelen. Hon skulle aldrig ha gått den vägen. Hon skulle aldrig ha varit klädd precis som hon är nu i denna stund. Kort kjol. Mycket kort. För kort. Och toppen som inte döljer magen.
Hon skulle ha varit klädd som en nunna. Ja som en nunna. Eller ännu bättre...
Det andra slaget träffade henne över käken.
Det gjorde ont. Blixtarna fortsatte och hon hade svårt att se klart i det redan så mörka rummet. Hon hade ingen aning om vart hon var, vilken hus det var. Vilken gata. Allt hade gått så fort. Det gjorde nästan för ont att över huvudtaget tänka efter.
Tredje slaget. Strax under högra ögat.
Hon slängdes av slaget, ned i vad som kändes som en stol i början men när hon rullade runt på sidan kände hon att det var en lång soffa. Smal. Gammal. I det svaga ljuset från en lampa i taket kunde hon precis urskilja att kanterna på soffan var slitna och uppnötta.
Lustigt vad man hann se på så kort tid.
Mannen som slet upp henne halvt om halvt på de svaga fötterna hann hon dock inte se. Bara den gigantiska handen med den håriga ovansidan som såg ut att slita sönder hela hennes arm. Plötsligt var det som att ett tåg körde på henne.
Med full kraft blev hon ivägtryckt av ett par starka händer mot ryggen och på stapplande
ben vinglandes, nästan flygande av kraften bakifrån - rakt in i en osynlig vägg som gömde sig i mörkret.
Hon svimmade. Inte av smällen utan av rädslan. Utmattningen. Hon visste inte hur länge dom hade tvingat henne kvar där i den äckliga lägenheten, men rädslan, alla tankar. Oron. Det var för mycket.
Hon stod på ett öppet fält. Himlen var klarblå, utan en tillstymmelse till moln. En svag bris dansade över ängen framför henne. Gräset var högt. Nådde upp till hennes höft. Sakta gick hon framåt och kände det ljuva gräset emot hennes handflator.
Gräset doftade verkligen gräs. Mjukt, oändligt. Sommar. Någon skrattade. Eller några rättare sagt. Hon såg sig om. Nedanför henne i en sluttning sprang två barn. En flicka och en pojke.
De båda hade ett varsitt äpple i handen, och de tycktes vara på väg någonstans. Hon undrade vart, men det var då tanken slog att det var något bekant med det hela. Faktum var att både flickan, pojken, ängen, deras äpplen och det vackra vädret var bekant. Men varför? Och hur?
Förvirrad av tanken började hon gå och möta upp dem. Eftersom hon var något längre än de små barnen som inte kunde vara mer än sju eller åtta år gamla så hade hon inte allt för svårt att komma ifatt.
Fåglar lämnade sina gömmor bland gräset när hon gick fram och tog av upp i skyn i samlad trupp. Majestätiskt. När barnen var strax framför henne, stannade hon upp och kisade en aning med ögonen.
- Hej där, ropade hon sedan högt och tydligt och barnen stannade upp för att se vart rösten hade kommit ifrån.
Och det var när flickan vände sig om hon insåg det.
Det var hon själv.
Men det underliga var att hon inte blev chockad. Hon började visserligen fundera men hon blev aldrig chockad.
- Drömmer jag, fortsatte hon rent spontant utan att ens tänka på vad hon hävde ur sig.
- Ja, svarade flickan och log med ett busigt grin. Ögonen glittrade blått. Klart du gör. Vad dum du är.
- Varför drömmer jag?
- För att komma ifrån det onda, svarade flickan och bet av en stadig tugga av äpplet. Men jag tycker att du ska vakna nu. Det är snart över.
- Vad är snart över? Hon blev plötsligt oroad.
- Det onda.
Det första hon tänkte när hon vaknade upp var att allt hade varit en enda lång dröm. Hon hade aldrig gett sig ut för att leta reda på den där festen. Hon hade aldrig gått in på fel gata. Hade aldrig varit så godtrogen att hon hade frågat första bästa kille och faktiskt trott att denne var hygglig nog att visa henne vägen.
När hon låg där började hon plötsligt få den där känslan i magen att hon ville fnissa men just som hon skulle till var det som att hennes kropp skickade signaler till henne om att någonting inte stod rätt till.
Det var då fjärde slaget kom.
Hårt.
Farligt nära ett knäckt revben. Hon tappade genast luften och kippade efter andan. Någon skrek något
hon inte kunde höra. Öronen hade slagit lock. Någons mun rörde sig men hon såg inget annat än munnen och den knutna näven som precis skulle till att svingas mot henne ännu en gång. Några andra händer höll upp hennes späda kropp. Varför? Varför? Tårarna började rinna.
Varför?
Hennes nakenhet kände hon ännu inte till. De få kläder hon hade på sig låg utspridda på golvet. Precis innan femte slaget kom hann hon precis se sin bh ligga över soffans ryggstöd innan det åter blev svart.
Blixtar slog. Smärta överallt och ingenstans. Hon kunde inte stå men någon hjälpte henne. Först ståendes och sedan ned på knä. Plötsligt såg hon genom blodet och tårarna hur två stycken intill ena väggen var nakna midjan och nedåt. På överkroppen hade de fortfarande rena skjortor. Vita. Mörka slipsar.
Den ene hade fortfarande på sig sin kavaj. Mörkblå kanske. Svart.
Kondomerna som redan var påsatta fick henne att komma på vad de ville med henne. Pengarna på bordet framför henne fick kräkkänslorna att vilja styra. Deras svarta, tunna handskar för att inte ge ifrån sig några fingeravtryck på hennes kropp eller någon annanstans fick magen att vända sig och det lilla maginnehåll hon hade i kroppen kom upp genom strupen och ut ur munnen.
- För helvete, skrek någon med en mycket barsk ton och plötsligt trycktes hon ned i det hon precis hade
fått upp.
Hon skrek. Skrek för nåd. Skrek för sitt liv. Bad om förlåtelse. Bad om nåd. Bad till alla hon kände. Bad till alla hon inte kände. Vem som helst. Hon fortsatte att skrika när fyra gigantiska händer tog tag i hennes ljusa hud och lade hennes överkropp på det iskalla bordet. Brösten trycktes ned och vårtorna stelnade av kylan.
Hon skrek sedan av smärta när de tryckte fram henne och det kändes som om vårtorna skulle slipas av.
Då knackade det på dörren.
Alla i lägenheten hade hört det. En tystnad som var total spred sig. Ingen sa något. Ingen andades. De
stirrade på varandra i mörkret. Såg på varandras skepnader och bara stirrade tillbaka på dörren som i
deras ögon glödde i mörkret. Ingen förstod någonting. Ingen skulle komma på besök. Det var ett avsides rum i en avsides lägenhet. Hela byggnaden var avsides. Bara knarkare och idioter höll till i denna byggnad.
Den ene som höll henne fast släppte taget med ena handen och pekade på mannen som stod närmast
dörren. Denne nickade och vände på klacken. Denne hade alla kläder på och på ett underligt sätt var han mest lämpad att kolla vem som knackade på.
- Vem är det, ropade mannen med en lite ljusare röst än vad hon hitills hade hört. Troligen var det faktiskt första gången hon hörde honom säga nåt under denna jävliga natt.
Mannen ställde sig bredbent och hann precis sätta pekfingret på handtaget när smällen kom.
Det var i precis rätt ögonblick. Förbannad på sig själv för att han hade väntat så otroligt länge. Förbannad för att han hade velat, våndat. Funderat. Förbannad för att han över huvudtaget hade funnits på fel plats vid fel tillfälle. Ja han var så förbannad att det hade inte spelat någon roll om han hade sparkat in dörren någon annanstans. Den hade fallit i alla fall. Ilskan hade tagit över.
Dörren lossnade från vägggångjärnen så fort och i sådan hastighet att mannen som skulle öppna dörren fick hela dörren över sig. Pannbenet trycktes in av dörren och mannen var död innan han ens hade fallit till golvet.
Han verkligen såg hur de inne i lägenheten stirrade på honom. Han såg dem inte riktigt men han kunde
känna deras blickar när de studerade honom från topp till tå. Sex, tänkte han. Fem synliga. Säkert sex
stycken.
- Förlåt mig, sa han för att bryta tystnaden. Sedan klev han in.
Hon tyckte det såg ut som att mannens ögon glödde i mörkret. Hon låg där på bordet, med blodsmak i
munnen och magen blank av uppkastningar - och bara stirrade. Kände inget. Var rädd för att känna. Det
var när greppen om hennes blåslagna kropp släppte upp när hon insåg att de som höll henne fången inte
heller visste hem han var.
- Hjälp, sa hon. Det var som att hon inte kunde något annat ord för tillfället. Inget annat ville komma ur
hennes mun. Inget annat orkade. Inget annat tordes.
En av de två som hade tryckt ned henne mot bordet vände sig om och gick med raska steg rakt mot denne okände som i det svaga ljuset från lampan i taket såg ut att vara klädd i en mörk skepparkavaj eller liknande.
En lite kortare rock i ull. Svarta jeans, kängor, svarta handskar, svart tröja. Det enda som inte var svart var verkligen huden. Till och med håret var näst intill svart. Och ögonen. Dessa ögon. De glödde verkligen av något oförklarligt.
Ondska. Ilska. Den okände såg så arg ut, så upp-pumpad med adrenalin att denne skulle
ha kunnat bli skjuten och det inte hade märkts. De båda möttes mitt ute på golvet. Den okände attackerade inte. Han behövde inte. Kidnapparen försökte men slaget han svingade missade grovt.
I stället blev han med ett snabbt grepp om ryggen upptryckt med full kraft upp på väggen med huvudet först. Rörelsen gick fort. Otroligt fort.
Det smackade till och blodet sprätte som en färgbomb över väggen. kidnapparen skrek. Den okände mannen greppade då bakhuvudet och tryckte in detta i väggen.
Kidnapparen segnade ner.
- Ni står kvar, skrek den okände mannen och pekade mot de båda som stod och försökte kränga på sig
byxorna i all hast och dessa var nära att vingla omkull när de fick höra att de var tvungna att stanna.
- Aldrig, skrek den ene och gjorde ett försök att springa mot den öppna dörrposten och ut i friheten.
- Ni stannar, skrek den okände och gav en riktig råsop i huvudet när denne försökte ta sig förbi. En riktig kraftsmäll med hela armen så mannen for ner med ryggen i golvet och gled en halvmeter.
Dödläge. Alla stod stilla. Den okände andades. De andra knappt. Hon tittade upp på alla de andra som var kvar och insåg för första gången att hon skulle komma därifrån. Hon visste inte vem han var eller varför detta hände men det spelade ingen roll.
- Hon ska härifrån, sa den okände mannen och bröt den andra tystnaden.
Då slet den andre kidnapparen upp en kniv ur fickan och gick till attack. Den okände backade ett steg och ställde sig bredbent, en aning snett mot honom.
”Det här händer bara på film”, tänkte hon sedan när mannen först blev av med kniven och sedan
nedstucken med den själv i ryggen. Ett gällt skrik hördes när mannen segnade ned mot golvet, snubblandes och tog stöd mot en vägg men inte orkade hålla sig uppe. Blodförlusten blev för mycket på ett par sekunder.
- Du ska inte ta mig, skrek den kvarvarande torsken och sprang med byxorna runt sina knän rakt mot ett av de få fönster som fanns i lägenheten. Med ett jämnfotahopp och halva ryggen före for han med ett brak igenom fönsterutan.
Skrik.
Duns.
Tystnad.
- Fjärde våningen, sade den okände mannen och morrade lite lätt, likt ett argt djur. Sedan gick han vidare in i lägenheten i jakt på den sista. Det var tvunget att vara en sista. Och rätt hade han. Mannen satt hopkurad i vad som såg ut som ett mindre kök. Ungefär klädd som honom själv, förutom rocken. Hansvar i skinn i stället.
- Du har ingenstans att gå så jag bestämmer att du stannar kvar. Vi ska prata.
Den lille kutryggige mannen nickade ryckigt.
Den okände gick tillbaka ut i det större rummet och såg på medan hon letade på sig sina kläder.
- Jag vet inte ditt namn, men jag ber om ursäkt för att detta skedde. Han och jag ska prata så du ska gå.
- Jag vet inte heller ditt namn?
- Spelar ingen roll.
- Jag vill veta!
- Spelar ingen roll. Gå nu. Fort. Ambulanspersonal och polis kommer och möter upp dig. Du kan inte
missa dem.
- Men...
- Gå!
Och flickan hoppade barfota ut genom dörrposten gråtandes och försvann med ohörbara fotspår i kylan.
Byggnaden hon befann sig i hade hon aldrig sett utanför lägenhetens inre. Den svarta bindeln hade inte
tillåtit henne detta. Så hon blev förvånad över vilket ruckel de befann sig i. Springandes längst en öde
korridor var hon nästan rädd att ytterliggare någon skulle få för sig nåt. Att hon inte hade fått på sig kläderna ordentligt störde henne inte. Allt hon ville var att få komma ut därifrån.
I slutet av korridoren såg hon ut genom en öppen glugg i väggen. Det var verkligen fjärde våningen som den okände hade sagt. Någonstans hördes sirener. En bit bort i fjärran. Precis som på film. De var på väg.
De var verkligen på väg.
Plötsligt ekade våldsamma smällar i korridoren. Ljudet kom innifrån lägenheten. 13 pistolskott. Snabba.
Det andra hade tvekat. Resten kom i tätt följande ordning.
Allt blev tyst.
Hon fortsatte att gråta.
En trapp fanns till höger om henne. Friheten.
Och friheten hon fann.