Vinden hade avtagit. Det är som lite lustigt egentligen. När andra känner för att gå in, då går jag gärna ut. Ut i ovädret. Snöyran svepte över marken och ruggade brädorna till staketen. Väggarna på husen var väderbitna, och brevbäraren utanför porten hade stora problem med att hålla snön utanför bilen medan han letade fram nästan bunt.
Jag hälsade på honom.
"- Vilket vackert väder vi har eller hur?"
"Ja visst är det strålande?", ropade brevbäraren tillbaka och log medan vindarna slog emot hans rygg, där han stod vid den öppna bildörren och förmodligen huttrade.
Jag lämnade honom och hans arbete. Han såg inte alls ut att ha så roligt. Men ändå var det beundransvärt att han kostade på sig ett leende för en tok som jag. Ovetandes om att jag för inte så länge sedan haft samma arbete som honom. Faktum var att mina fötter fortfarande gick omkring med skor från Posten AB. De mörkblåa handskarna hade texten skriven på ovansidorna.
Svårt att släppa.
"Always look on the bright side of Life", sjöng jag för mig själv när vinden ven om öronen. Mössan fick kasa ner lite längre ner. Ansiktet blev rödlätt, men långkalsongerna gjorde sitt jobb. Frös absolut ingen annanstans än i ansiktet. Därför styrde jag min kosa till macken.
Vinden hade avtagit. Tidigare under morgonen hade det varit som värst. Detta vet jag, eftersom kroppen underligt nog inte ville sova längre än till 10 denna "morgon" - en timme innan väckaren skulle ljuda.
Förmiddag kanske det kallades för, förresten.
När man var yngre, så var man alltid på språng när det var storm ute. Ju hårdare vindar, ju fortare klädde man på sig och kom ut. Det var som mäktigt på nåt vis. På med overallen, tjocka mössan. Stövlarna med foder. På med tjocka handskarna och så en tålig ficklampa om man hittade den - vilket man oftast aldrig gjorde..
Sedan ut. Ut i vinden som man fick passa sig för. Den kunde slita dörren ur händerna på en och få hela trappen av skälva när denne dunsade emot stoppet i taket. Bakom sig lämnade man ett par oförstående föräldrar som tittade på en som att man var tokig. Katten kunde sitta ovanpå elementet och breda ut sig. Det var som att hon såg på en och undrade "ska du gå ut..är du en idiot?"
Väl ute så greppade man tag i skyffeln som alltid stod runt hörnet, djupt nerborrat i en snödriva. Och så sprang man iväg och började gräva. Gräva som att det gällde livet. Kom kraftiga vindar så slängde man sig ner och tog skydd. Ner bakom drivor. Ner i drivor. Vad som helst för att skydda sig.
Sedan upp och skotta. Drivorna kunde vara tillräckligt höga för att man först grävde sig en gång och en karvade ur så det blev som ett rum.
Sedan vidare ut i mörkret. Ofta var det ett beckmörker man stod och grävde i. Det var som mest spännande då, av nån underligt anledning.
Ibland gick jag och min bror på långa promenader. Rakt ut i mörkret. Vi höll ihop. Gick ut på ängen intill huset och vandrade tills vi antingen tappade bort oss eller råkade ramla in nånstans där vi åter kände igen oss. Då fortsatte vi - tills vi tappade bort oss.
Minns en gång när vi villade bort oss där ute på ängen. Helt kolsvart ute. Vi såg inte längre lamporna från huset. Kanske vi till och med hade pulsat ut i djupsnön så långt att vi hade kommit ner i svackan så huset skymdes.
Men vi fortsatte. Vinden ven om oss. Ingen hade en tanke på att vända tillbaka. Snön stod upp till knäna, ibland mer. Det var tröttsamt, men spännande. Och det var spänningen som var drivkraften i det hela. Att inte veta vart vi skulle hamna.
I den åldern trodde i alla fall jag att vi lika gärna kunde hamna i nån grannkommun - eller åtmindstone i en grannby..
Plötsligt fanns där ingen mark kvar under fötterna. Kroppen föll framåtstupa med armarna flaxandes längst sidorna. Snö flög in i munnen och en sånär kullerbytta gjordes innan man tungt landade i till synes botten på en slänt.
Sekunden senare dånade en bil förbi, alldeles framför en. Jag minns idag inte vem det var. Eller ens vad det var för bil. Minns bara strålkastaren som dök upp från ingenstans och svischade förbi med dunder och brak. Precis så där rakt framför en.
Som på film.
Det är den spänningen jag saknar idag. Kanske det är den man tar igen nu när man låter bakänden på bilen släppa taget och man söker efter den där perfekta kurvtagningen. Men det är som inte samma sak.
Inte ens i närheten. Vet inte - än idag - varför det är så spännande med vinden. Eller snön för den delen.
Jag måste vara underlig.
I morgon ska jag nog byta kylarvattnet i bilen. Häromdagen frös den nog lite smått, så lika bra att göra det ordentligt i stället för att oroa sig för att det ska frysa ordentligt. Det är som ramsan går som farmor alltid sa;
"det finns inga dåliga väder; bara dåliga kläder"..
[Taget 081125]*...jag tror jag har glömt ta in mattorna..*