Gårddagen avslutades ovanligt tidigt. Den senaste tiden har knoppen blivit trött relativt tidigt på kvällarna, så kroppen fick helt sonika gå och lägga sig.
Under natten hade man mardrömmar. Visserligen var det kanske ingen mardröm att man åter igen var ute och delade ut post. Men att göra det i ett slakteri där det sprang omkring nedblodade grisar som förmodligen hade flytt sin egen död för ett par minutrar, var det kanske inte lika roligt.
Man gick omkring som i olika rum. Stora rum, de flesta helkaklade. Och så lunkade de runt, vilsna och bortkomna.
Jag lyckades fly därifrån. Sprang runt med den bunt med post min hand hade i sitt grepp. Det var som att jag hade gett mig på att dela ut någonstans utan att ha fått öva först. Man sprang omkring och letade dessa personer som skulle ha posten - men korridorerna blev bara mer och mer invecklade.
Skönt att man vaknade mitt uppe i drömmen.
Ute sken solen och fick bilen att blänka, där den stod utanför huset. Ett tunt lager med snö hade lagt sig över taket, bakluckan, rutorna och huven. På rutorna hade snön redan börjat tina bort. Jag stod länge och bara tittade på bilen. Det är synd egentligen, att den ska vara så dålig i lacken.
Hursomhelst.
Med stora stövlarna med foder innuti, begav jag mig idag på "operation: hämta skotern". Nyckeln låg tryggt i fickan medan man vinglade fram i snön. Det är en stadig bit att gå till stället där vi har skotern ståendes. Det blåste fortfarande, vilket fick kroppen att rysa lite smått, eftersom jag inte egentligen var rätt klädd för detta.
Egentligen ska man väl inte skriva detta i en blogg som vem som helst kan läsa, men vem fasen får för sig att stjäla en skoter som är äldre än en del skrotade bilar? En skoter som gått längre än en del skrotade jämlikar? En skoter som har för lite hästkrafter, för lite kolfiber och för mycket vikt för att ens tilltala någon annan som är lite intresserad i ämnet?
Men skotern står under somrarna i en lada. Så var det sagt. En lada ute på en äng, som vi får låna för ändamålets skull. Egentligen skulle folk veta vad som åtmindstone har funnits i en del andra lador i trakten. Då hade dom blivit vittjade för länge sen..
Den stod under ett mörkblått överdrag. Och sannerligen är det varenda gång ett nöje att dra av överdraget och mötas av huvens blåa färg, de 90-talsfärgade dekalerna på sidorna, grodmunnen. Den låga "sportiga" rutan och framlyktan som liksom hälsar på en. Välkomnar en.
Den tittar på mig, medan jag tittar på den. Hälsar. Den säger "så det är dags att komma nu?"
Kanske man är lite udda, men jag pratar med skotern. Jag hälsar på den, frågar hur det står till. Ibland fnissar jag åt mig själv. Hur dumt måste det inte låta utifrån när man pratar med en maskin? Men den har ju en själ, den där blåa grejen..
Det spelar ingen roll om den väger lika mycket som en stridsvagn, eller att den tack vare vikten därför är ett helvete att vända då det är lite djupare snö. Eller att den har sina skavanker. Mestadels skapade efter mina missöden - men min bror har skapat en del han också!
"Hur många gånger ska jag behöva dra den här gången", frågar jag och lirkar in nyckeln i tändningslåset. Choken matas i. Primern har fastnat. Blir till att greppa den med hela näven och formligen dra den med lite våld ut, och sen lägga hanflatan mot och trycka in den tillbaka i ursprungsläget. In och ut. In och ut. Sakta men säkert börjar den gå lättare.
..hur nu det där sista lät.
I med andra läget på tändningen. Ta ett stadigt tag i draghandtaget, kolla att nödstoppknappen är uppdragen så den inte bryter tändningen. Och så börjar man dra. Dra för kung och fosterland. Men så är det ju en trogen maskin.
Minns den gången min kusin ringde och frågade om jag kunde komma och hjälpa dra igång hennes maskin. Sagt och gjort, vi gick ner till ladan där hennes skoter stod. Och så började vi dra. Om och om igen. Turades om. Blev den ene trött så fortsatte den andre. 10 drag blev till 20 drag. 20 drag blev till 40.
Det skulle krävas att en kompis till henne kom och drog igång den. Han drog verkligen med ett ursinne utan dess like. Körde skoter utan dess like gjorde han också. Synd att han på senare tid skulle köra onykter - har jag för mig - och skrota bilen till oigenkännlighet ute i skogen. Inklusive hans ben.
Alkohol och bilkörande går inte hand i hand..
Jag drog fyra gånger. Sen huttrade den igång. Jag säger inte knattra, för det gör den inte. Hade tänkt säga "gunga" igång, men det gör den inte heller. Den bara...huttrar igång. Och säg ljudet. Vissa säger att en Audifemma låter vackert men en Rotaxmotor låter bra skönt den också.
Och dofterna. Säg dofterna när man gasade lite extra och dimman spred sig i ladan. En blå mist som var plockat från himlariket. Att ingen kommit på att göra aftershave av 2-takt..?
Så kom vi ut. Den och jag. Två vänner, förhoppningsvis förenade åter en vinter. Blev ett par vändor fram och tillbaka, till de övriga i byns förtret. Men de får fasen acceptera att det kan komma lite "oljud" ibland.
"Oljud? Du körde ju som en idiot genom byn flera gånger", skulle säkert nån boende här har sagt om nån av dem läst denna text. Men. Det struntar jag i bokstavligt talat.
För äntligen är vi tillsammans igen.
Lynxen och jag.
[Taget 081126]*Två underbara leksaker. Lynxen och bobben...moahaha*