Jag sitter här i min ensamhet och lyssnar på låten "If I were a Boy", med Beyonce. Det är sällan man stöter på en sådan skön låt som får en att sitta och verkligen fundera över livet. Jag menar. Visserligen är jag ju redan en "boy", eller kille då, men tänk om man hade varit en tjej?
Hur hade livet varit?
Det är nog inte lätt i dagens samhälle att vara tjej/kvinna. Ständigt detta nedtryckande i samhället. Detta "du är inte lika mycket värd därför att du är tjej". Vad fasen spelar det för roll om det är en tjej eller kille? Kan säga att jag har fått storspö av tjejer, i både hjärnaktivitetshändelser och kroppsliga sådana. Och de som känner mig vet att jag inte alls är lätt att få på fall.
Men en sak är säker; jag hade inte varit ensam.
En tjej har - om hon vill - så jävla lätt att finna en kille där ute. Visst. Att många betér sig som idioter är ju en sak. Att människan härrör från aporna tenderar sig att visa sig särskilt hos en del killar, det kan jag mycket väl medge. Men - utan att låta allt för homosexuell i detta uttalande - så finns det verkligen många otroligt trevliga killar där ute. Det gäller bara att se över huvudena på gorillorna och våga leta sig lite längre bort, än de som hänger framme vid podiet.
Se er omkring?
Jag är personligen medlem på ett par kontaktsidor. Och på alla dessa sidor är det några saker som visar sig vara grunden för - ja? - egentligen hela människosläktet?
1. Killar är desperata. De hugger efter första bästa som går upp - ibland inte ens det - och en del är perversare än andra. De ställer upp i webkamera gratis bara det är en tjej som ser dem. Desperata rop på att de ska bli sedda. Sedda så de kan bli hörda. Hörda så de kan läggas märke till.
2. Desperationen märks i hur många killar det går på varje tjej, på kontaktsidorna. En kvinna - jag återkommer till senare - sa att det säkert går 20 killar på en tjej, så det är inte så konstigt att vissa helt enkelt blir bortskrämda från sidan. Det räcker med ett "hej" från en kvinna så blir de överrösta av ord från människor de aldrig pratat med.
3. Tack vare desperationen så har toleransen ökat avsevärt gällande vad som är okej eller inte. Vissa personen skickar brev om att de vill ha sexuellt omgänge med mig, och då man svarat att "tyvärr..jag är inte homosexuell", så svarar de att; nej, det är inte de heller. Men. Varför vill dom göra nåt sånt då? Har det gått så långt att en del helt enkelt vänder sig till de egna för att de inte finner en av det kvinnliga könet?
Häromkvällen hade jag en tjej på besök. Malin heter hon. Världens underbaraste människa. Hon är ett år yngre än mig, och det kom så plötsligt. Hennes sms var så oväntat att, när jag väl satt där på kvällen i mörkret och tittade på filmen hon hade haft med sig - som för övrigt lika gärna hade kunnat ha handlat om mitt eget liv - så var jag förvånad över att hon satt där bredvid mig, uppkrupen med fötterna i soffan, avslappnad och evigt vacker i det svaga ljuset från tvskärmen.
Filmen handlade om en som hette Lars - vad var det jag sa? - som levde ensam. Tro det eller ej, han hette Lars - och var rädd för närhet. Hans bror var lyckligt tillsammans med en tjej, och han - tillsammans med tjejen - försökte så gott dom kunde att få Lars att vara med dem. Bara att få honom att dela en middag vid bordet var svårt.
Och.
Jämfört med honom och mig så vet jag inte vad jag avskyr mest; mig själv eller min bror. Livet eller döden. Ensamheten eller rädslan för att finna någon? Han i filmen hade ingen egentlig grund för varför han var som han var. Det är det som ibland är svagheten med filmer. De hittar inte riktigt ner på djupet hos människor. Öden, utan grunder. Visst, ensamheten tryckte ner honom. Deras föräldrars död fick honom att låsa in sig själv, där han till slut fann sin väg ut genom att köpa sig en docka i naturlig storlek.
Men ändå.
Min kropp skriker efter närhet, och allt man får är en paj i ansiktet. Min bror ser till att man får jobb.
Oj vad lycklig man var där i drygt två och ett halvt år. Sen förändras han. Och med det mitt jobb. Teamchefen mobbades när ingen såg på eller var i närheten. Jag var den med mest ryggrad och sa stopp när det blir för mycket - och då får man helt plötsligt - från fullproppat schema - till tre arbetsdagar.
Och med det sedan sparken.
Ingen högre uppsatt kämpade ens för att få ha mig kvar. Alla kollegor käftade emot, och tyckte det var orättvist. Men ingen i ledningen ens försökte ha mig kvar. Arbetsbrist hette det. Sen hette det att jag hade misskött mig. Sen hette det regelbrott.
Och så ser man på min bror, och inser hur bra han har det. Född precis i rätt tid. Han har inte varit arbetslös en dag sedan han gick ut skolan. Alltid haft ett jobb eller flera. Och så är det han som är den snygge av oss. Spelar ingen roll om jag är snäll eller inte. Det betyder lika med noll i dagens värld.
Min bror har alltid haft flickvän. Och idag har han barn, kanske ett till på väg. Som ett barn på julafton går han runt och väntar, väntar på att en splitt ny bil ska anlända till garaget.
Vad är det han "förstår" i min situation?
Ja, jag har kollapsat hemma hos honom en gång. Detta var den gången då jag sånär totalkvaddade pappas bil men missade ett par träd med bara några decimeter. Mitt psyke var i botten och jag behövde hjälp. Detta var på den tiden då han inte hade barn. På den tiden då han inte hade blivit utdelningschef.
På den tiden när han faktiskt höll om mig och inte stötte bort mig som att jag är ett sorts psykfall.
Personligen vet jag inte varför jag skriver detta, men för ett tag sedan - läs ett par veckor mer eller mindre - så fick jag underligt nog napp. Annonsen var kortfattad. Den var absurd egentligen. Fattade inte varför man ens skrev ett svar, där jag lämnade mitt nummer.
Kanske det var förnuftet som gav upp? Kanske det var livet som knackade på dörren och ville in, men när hon ringde mig så bultade hjärtat så jag fick stå lutad mot en vägg för att hålla kroppen uppe.
En trekvart tog det ungefär. Sedan stod hon utanför dörren.
Jag kunde inte fatta att jag gjorde vad som höll på att ske. Hjärnan hängde inte med. Kroppen kändes stum. Rösten sipprade ut ur munnen, osammanhängande och fumligt.
Plötsligt fann jag mig ståendes framför henne, naken och rysande. Hjärnan skrek. Vad fasen höll jag på med. Men nåt annat styrde. Hon stod framför mig, naken likaså. Och armarna sträckte sig runt min kropp. Hennes varma fingertoppar vandrade över mina bleka axlar och den första kramen var ett faktum.
Hon var så varm. Hennes andning lugnt och rytmisk, medan min var panikartad. Hon lugnade mig. Jag ville gråta. Hon log. Visste att jag aldrig hade gjort det tidigare. Vi hade pratat om det på telefon. Och hon pratade med mig, som för att få mig att glömma det som skrek inombords.
Hon lade sig på sängen och jag följde efter, klumpigt och okoncenterat. Hon skrattade och jag blev generad. Hon sa att jag skötte mig bra, och att hon ville att jag skulle lägga mig bredvid. Det var inte längre hjärnan som styrde. Det var hon. Och min kropp följde efter likt en slav.
Sedan tog hon min oskuld.
Så grattis Lars. Din första gång blev inte med någon du älskade. Någon du kunde träffa dagen därpå i din egen säng och inse hur lycklig du var. Det blev inte med någon du känt hela ditt liv och aldrig släppt taget om. Ingen du delat dina hemligheter med. Det blev aldrig med någon du refererat som magisk.
Det blev med en vacker, varm, naturlig, van fyrtiofyraårig kvinna, som tog betalt för det.
Jag önskar att jag kunde fråga Sandra - min älskade vän - om jag hade gjort rätt eller fel. Vad är rätt och fel? Javisst jag vet att det är fel att köpa sex, men skjut mig då för att vilja veta hur det känns att vara nära någon?
Jag vet inte om hon tittar ner på mig. Kanske hon sitter där uppe och just nu antingen skrattar halvt ihjäl sig, eller om hon sitter och bara är förvånad över att det gick så långt. Men jag vet inte om man vill veta heller. Det känns fel. Trodde allt skulle ordna upp sig, men nu känns det bara värre. Pengar försvann som jag egentligen inte hade, och i tron om att det skulle kännas bättre en andra gång, så var hon på besök igår igen.
Men allt jag kunde tänka på var hur jag felade. Att det var så otroligt jävla galet att jag bara ville avbryta alltihopa och fly - precis som alla andra gånger, fly utan att se sig om - men jag var i min egen lägenhet. Vart skulle jag ha flytt?
Hon undrade vart jag var i huvudet, ty det syntes på mig att det var inte njutning jag kände. Detta tänker jag inte diskutera vidare, men hon hade rätt även fast jag inte försökte visa det. Jag kunde bara inte förstå vad jag höll på med?
Slutsats. Jag har tappat kontrollen. Kanske jag har blivit det där psykfallet som min bror verkar se mig som? Det är som att jag åker i min bil - min älskade bil - och jag tappar kontrollen. Hon med stort H är borta. Hon är förlorad till en annan jag inte har en chans mot. Malin ser mig inte. Bilen kränger men högerfoten släpper inte taget om pedalen. Bakänden driver längre och längre ut och hastigheten passerade för länge sen det lagliga.
Jenny vet jag inte vart hon är längre. Och även om jag hade vetat det, hur fasen skulle jag kunna få henne att tycka om en sån som mig? Jag vet inte längre vad jag håller på med. Inget jobb - och med lågkonjunkturen instormandes så det inte inte alls något ljusare ut - ingen flickvän, bilar som krånglar och inga pengar. Ett tag funderade jag på om det gick att sälja själen till djävulen.
Men.
Kanske det redan är gjort?