Man måste börja med en text på nåt sätt. Kanske man ska börja med något positivt, eller kanske man ska ta nåt som får läsaren att ryckas med i stället. Så att läsaren fortsätter efter raderna, även om dom blir långa. Tråkiga. Kanske banala.
Jag sitter här och gråter just nu. Just i denna stund. Men vad är nytt? Folk frågar efter texter. Vart tog bloggandet vägen? Vad hände med kreativiteten? Hur går det med bilarna? Hur var det nya året? Hur är det med kärleken?
Det är mörkt här i lägenheten. Skärmen lyser upp tangentbordet. Bakom mig rullar tvprogram efter tvprogram på den nya teven jag fick i julklapp. Program jag ibland vänder mig om för att snegla på. Som att jag ger dem en chans.
Men den nya teven ger mig ingen glädje. Trodde den skulle göra det, men hjärtat är fortfarande sönder. Det gör så förbannat ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
I normala fall skulle min hjärna reagera positivt på sådana här känslor. Texter skulle formligen spruta ur mina fingrar, och tangentbordet skulle gå varmt. Det var tack vare min ensamhet och mina känslor som jag skrev boken under gymnasietiden. Det var tack vare stunder som dessa, då jag skapade mig ett mvg i svenska, eller som lärarinnan sa "kunde du få högre betyg så skulle du få högre, men nu finns det bara mvg så då får det duga tills vidare".
Men det känns som att jag är bortom det just nu. Det senaste året har tagit knäcken på mig.
"Stephan735i" - en för övrigt underbar människa ur min synpunkt på detta forum - rekomenderade tidigare att jag skulle se någon. För att prata. Men det känns som att jag är bortom det också. När jag gick i gymnasiet så var det annorlunda. Som att man vandrade på en väg där bilar passerade. Där fanns åtmindstone chansen att man - kanske - skulle få lift nån gång.
Men nu har trafiken sinat.
Vägen ligger öde, och jag tittar på mig själv och ställer frågan; hur kunde det gå så här jävla fel?
Under året kom den här dagen när det blev tjorv med försäkringskassan. I stället för att få pengar från a-kassan så blev det försäkringskassan. Det skulle funka så otroligt bra enligt arbetsförmedlingen. Jag hävdade att det skulle inte alls gå bra. Det skulle vara som att skriva under sin egen dödsdom om jag skulle få pengar därifrån.
Hör och häpna när det visade sig att jag hade rätt. Det kom aldrig några pengar på angivet datum. Räkningar staplades på hög och ekonomin gick åt helvete. Precis som förutspått. Månad efter månad har man fått ringa till alla berörda företag och berättat om läget. Månad efter månad har man fått skämmas, även fast det inte är mitt fel.
I början av året köptes en bil - 240 turbon - som inte ens hann komma hela vägen hem innan den skulle krångla. Pengar slängdes åt dess håll. Man skulle byta fyra simpla fjädrar och när man var klar var även två fjäderben, två dämpare, två bromssköldar, två bromsskivor och en jävla massa annat även bytt - bara för att det skulle bli körbart igen.
Det känns som att man slänger iväg pengar på fanskapet, men allt den gör är att äta upp dem, le lite grand och sen känner för att gå sönder när det passar för ers höghet.
Mitt jobb är ett annat exempel. Det började året innan egentligen, när man faktiskt hade fullt upp. Så pass fullt upp att kroppen sa ifrån, och för att inte återupprepa händelsen där undertecknat krockade på grund utav stressen, så gick man således och sa till.
Och på grund av att man sa till - bland annat att jag inte riktigt orkade med trapporna - så hade man helt plötsligt tre arbetsdagar på nästa schema. En slump?
Enligt ledningen - ja.
Så blev man tilldelad en ny linje. Nya dagar trillade in på schemat. Jippie tyckte man. Ända tills man fick se vad man skulle göra. I stället för tidigare linjens få trappor - så var den nya linjen nästan enbart trappor. 47 stycken närmare bestämt. En hämnd?
Enligt ledningen - nej.
Men jag gav inte upp. Jag sprang i dom där jävla trapporna dag ut och dag in, utan att komma med för mycket gnäll. Jag bar den där reklamen med ryggen skrikandes. Jag åkte den där mopeden i allt från solsken till snöstorm. Jag slogs med portar och halkade i trapporna.
Sedan blev min bror utdelningschef. Bra tänkte man. Då kanske man kan få stanna kvar på jobbet. Det hängde ju löst där ett tag.
I September fick jag sparken.
Vänner har kommit, och vänner har gått. Vet inte vad som har hänt med vissa. Jens försvann till Norge. Pål har man inte hört av sedan..ja jag vet inte hur många år nu egentligen. Tror han fortfarande är nere i Stockholm. Har det gått enligt planerna så är han förmodligen utbildad lärare i Stockholm.
Jag saknar stabiliteten man hade en gång i tiden. När Jens bodde i närheten så var det dit man cyklade när man hade tråkigt. Han har man hängt med i stort sett det hela vuxna livet. Och så flyttade han och allt förändrades.
Att det skulle räcka med att han flyttade in till stan för att det skulle gå som det gick?
Året 2008 har jag vandrat fram som en skadeskjuten kråka och skrikit i fullan sky att någon gärna får älska mig. Ja, bara tycka om mig vore en stor bedrift. Jag har därför varit på krogen. Jag har varit medlem på diverse kontaktsidor, sökt på chattsidor. Raggat på stan. Jag har varit onykter, nykter, tillbakadragen.
Det var under detta år jag försökte hjälpa en tjej, men bara fick skit tillbaka. Jag var och hämtade henne klockan tre på natten då hon blivit utslängd av fosterföräldrarna. Jag krävde ingen betalning. Tyckte så synd om henne. Jag var till och med så dum att jag köpte ut åt henne. Lånade ut pengar.
Och så blev man bara utnyttjad.
Jag hade därför inte ens sökt ett dugg under ett tag. Det var under ett sådant tillfälle när jag var som mest tillbakadragen, då jag blev kontaktat av en tjej på en sida. Först la jag inte märke till henne. Jag hörde inte varningsklockorna. Eller jag ville inte höra på dem. "Man måste våga för att komma nånstans". Men det var alldeles för perfekt.
Hon var alldeles för perfekt.
Det var i sviterna efter att jag hade varit till Länsstyrelsen och fått på papper att jag inte någonsin skulle få köra lastbil. Jag satt där och hade ingen egentlig lust att leva längre. Tidigare levde man på hoppet om att det en dag skulle ändra sig i alla fall. Men nu?
Svart på vitt har man det.
Så.
Jag drogs med i hennes trumvirvlel. Det var som att människan drog ut mig ur min kokong. Nej hon slet ut mig. Fick mig att börja hoppas igen, pinsam som jag är. Och sen stack hon kniven i mig. Det gjorde så jävla ont när man hade börjat tro igen. Man trodde att nu kanske det skulle bli nåt annorlunda. Hon sa saker som ingen annan någonsin hade sagt till mig. Om mig. Och hon var ju så otroligt vacker. Så smart. Så fulländad. Och så är man en sådan idiot så man tror på att något faktiskt ska ordna upp sig?
Jisses Lars. När ska du lära dig?
Det var nu jag gjorde det stora misstaget att svara på annonsen. Så här i efterhand kan jag inte förstå att jag gjorde det, men just då var det som "what the hell, vad kan gå fel?". Men jag fick ett svar. Och ingenting kändes rätt. Jag skakade där jag stod och pratade med henne på telefon. Jag visste att jag skulle såra någon men hoppades på att det var jag som skulle falla.
I stället blev det Jenny.
Min älskade Jenny. Jag ville ju bara vara ärlig. Säga som det var. Ville ju inte såra henne. För allt i världen skulle jag vilja backa bandet och önska att jag aldrig svarade på den där jävla annonsen men det går inte. Jag blev så desperat efter närhet. Jag ville veta hur det kändes som för alla andra. Jag är 23 år. Ska snart fylla 24, och har aldrig kysst en tjej.
Så jag halkade dit. Jag minns att jag sprang till bankomaten. Hjärnan skrek "Lars vad fan håller du på med", men kroppen sprang vidare. Det var halt. Höll på att ramla flera gånger. Jag var hemma inom 10 minuter. Sedan kom den långa väntan.
Ett tag höll jag på att rymma hemifrån. Ett tag var jag övertygad om att hon aldrig ens skulle dyka upp. Precis som alla andra gånger man hade suttit i ungefär samma sits. Säg hon jag åkte flera mil enkel resa för att träffa, och så dök hon aldrig upp.
Men hon dök upp.
Vilken idiot jag är.
Det nya året börjar man med att bli stoppad av farbror blå. Jag såg dem långt innan de stoppade mig, men jag tänke "de har inget på mig". Så. Man fortsatte köra, dum som man är. Då blir man stannad för att man har kört på olovlig väg. Jag - och de som var i bilen - svängde upp - med mig som förare - vid bion 7-8 vid ett-tiden på natten. Tydligen fick man inte göra det, mellan 22-04.
1000 spänn i böter, för att man svängt upp där. Tack så mycket. Men de var oerhört hövliga och önskade mig en fortsatt trevlig kväll efter att jag hade fått boten..
2008 var året då vår katt dog..
Samma år då man hamnade i bråk med alkoholisten till granne..
Samma år då man blev påbackad..
Lurad på pengar av en man trodde man kunde lita på över internet..
Får fortfarande meddelanden från kvinnan jag betalade. Jag vill inte betala för det. Men jag är så jävla ensam, och svagheten för att vara någon nära känns som en vindpust som smyger in under kläderna och får nackhåren att resa sig.
Vill inte vara ensam. Känner mig förbannat dum för att ens tänka tanken på att gå med på det en gång till. Känner mig som en idiot bara jag gick med på det första gången.
Men skjut mig då för att inte vilja vara ensam?
Hoppas det nya året har nåt positivt att ge. För 2008 var då inte positivt..