Det är underligt. Mitt liv följer en viss rytm. Har hävdat det tidigare och jag fortsätter hävda det. Det är som att mitt liv är ett flygplan som ständigt har problem. En gammal MD-80 (sådant passagerarjetplan som bland annat störtade i Gottröra på 90-talet) - med krånglande motorer. Upp i luften och så när man väl tror att man är där uppe så lägger motorerna av.
Tvärstrejkar.
Och ner åker planet. I en tvär dykning som får hela kroppen att skälva och man är tvärsäker på att nu tar det inte stopp förrän det verkligen tar stopp. Dykningen är så tvär att vingarna håller på och bryts av. Man vet inte vart man ska ta vägen innan smällen.
Och just som man skall möta sin skapare, så kommer den där vindpusten och rodren mystiskt vänder sig åt rätt håll så den vådliga turen planar ut.
Bara så där. Som att det är meningen att man ska lida, men man ska inte dö. Det är inte okej att må bra, för riktigt så långt upp kommer man inte på himlavalvet att man faktiskt mår så kallat "bra", men man närmar sig. Lite som att motorerna inte räcker till. Bränslet tar slut eller något.
En pengafråga?
Klart det har lite med saken att göra. Det är ju inte direkt så man njuter av att vända på varenda krona och för varenda dag som går tvingas fundera; "har jag råd med detta..?"
Men jag tror inte pengafrågan är hundraprocentigt delaktiv i varför denna vådliga bergochdalbana försekommer i mitt huvud. Denna flygplanstur som bara blir värre och värre, och får det inte ett slut så vet jag inte hur det kommer att ta form.
Mitt plan var så nära denna gång att störta till backen. Båda motorerna var tvärdöda men som vanligt så tände de till precis i sista stund. Denna gång var det verkligen i sista stund - och jag planade ut precis innan defenitiv landsättning. Och det som fick planet att börja plana ut var Tony som hjälper mig med Mazdan.
Till en början trodde jag inte på att han var seriös. Vem fasen ställer sig och skruvar på en annans bil frivilligt. Visst. Han vill ha turbon, och han vill ställa sig in. Men han har samtidigt sagt att han respekterar att jag helt enkelt inte vet hur jag vill göra ännu med säljandet. Han respekterar att det kan dröja. Och. Det är guld värt.
Jag var dit förra helgen. Då har han gjort klart med bromsarna bak så de tar klockrent, och så monterat ena skärmen och kollat upp all rost. På en 30årig gammal Mazda förväntas ju en hel del - men icke! han var förvånad över hur lite det var. Nåt som fick mina smilband att röra sig.
Och nu en till grej. Jag svarade på en annons..igen. En kontaktannons på internet. Och tro det eller ej men jag fick svar tillbaka. Sedan det svaret har vi skickat brev konstant till varandra, och på måndag - måndag som kommer - blir första...fattar inte att jag säger detta...dejten!
En normal tjej. En trevlig tjej, blyg och oerhört trevlig. Hon vill träffa mig. Hemma hos mig. Vi ska titta på film och mysa i soffan..
Men då kommer en fråga; hur myser man i en soffa?
Jag har aldrig i mitt liv myst med en tjej i en soffa. Detta kan säkert låta jättefånigt men hur fasen gör man? Håller om henne okej. Men hur tar man steget till att komma dit då hon faktiskt halvligger där? Och vad gör man själv i det läget? Slappnar av? Inte fan kan jag slappna av då heller..jag kommer svimma!
Jisses.
Vad har jag gett mig in på..?