Jag satt i min bil på väg in till stan. Det var kallt som attan, och jag funderade på vad fasen jag hade gett mig in på. Vem var hon, hon jag skulle träffa? Min första dejt. Min första över huvudtaget.
Fläkten funkar i bilen, men värmen blev inte mycket bättre för det. Men det var inte kylan som gjorde att jag skakade, utan nervositeten.
Nervositeten över hur det skulle gå. Tänk om hon inte tyckte om mig? Tänk om detta skulle bli en av alla floppar. En av alla dom där som får en att bara vilja gräva ner sig under jord och aldrig komma upp till ytan igen.
Jag parkerade på Busstorgets parkering på ovansidan och väntade. Visste inte hur bussen skulle se ut egentligen, men satt och gissade hej villt. "Den där kanske, eller den där?" Buss efter buss rullade in, stannade, släppte av folk och fortsatte ut i kvällsmörkret.
Klockan tickade vidare och det kändes som att man ville fly till slut. Jag skrev detta på sms, men samtidigt kunde jag inte. Inte nu när det var så nära. Skulle jag fly, visste jag att jag aldrig skulle få chansen igen. Så det var bara att bita ihop och hoppas på att någon - eftersom "gud" för länge sen övergivit mig - över huvudtaget vem som helst vakade över mig där uppe, och att det skulle gå bra.
För en gångs skull!
Så kom bussen. Jag vred igång bilen i hopp om att den skulle bli varmare. Sedan klev jag ur och väntade. Väntade på att det antingen skulle gå bra - vågade man hoppas? - eller på att det skulle gå som vanligt. Skulle hon ens finnas på bussen?
Vore ju inte första gången man blev lurad på det sättet, om man säger så...
Hon kom gåendes ut från stationen. Dörrarna gled upp och det första jag såg var hennes blonda hår. Sedan ångmolnen när hon kom ut i kylan - det var säkert 15 minusgrader eller liknande - och hon gick lite blygt fram till mig, förmodligen osäker på om det var jag eller ej.
"Hej", sa jag och fattade inte vart jag fick ordet ifrån. Hon hälsade tillbaka.
"Ska du släpa väskan i backen?", min första dumma fråga. Hjärnan skrek att jag var en idiot. Hon hörde det dessutom inte första gången så jag upprepade frågan. Vi tittade blygt på varandra och det rann ut i sanden.
Hon var underbar. Sockersöt med sina glasögon på näsryggen. Jag tittade på henne under tiden som vi färdades genom stan där vägbelysningen kastade ljus över hennes ansikte. Hennes leende var underbart. Hade inte ens kunnat föreställa mig hur söt hon kunde vara i verkligheten. Ville inte ha några förhoppningar, men vilka jag än hade haft - så hade de inte ens varit i närheten av verkligheten.
Hon var bättre på alla dess sätt.
Idag - eller lite mer exakt räknat om nån timme - så är det exakt en vecka sedan vi träffades för första gången. En vecka, och det känns som ett par dagar sedan. Hon åkte aldrig hem, till min förvåning. Det var ett ömsesidigt val att hon stannade kvar och sov över. Kanske jag fortfarande är förvånad att hon vaknar upp bredvid mig varje morgon, och har gjort det i en veckas tid. Lite smågnabb är det, men vi reder ut det. Som tex att jag natten som var råkade fastna i hennes hår med fingrarna i sömnen eller att jag råkade armbåga hennes hals. Jag vill inte göra sånt men hallå...jag är inte van att ha någon hos mig heller.
Jag är inte van att vara älskad. Det är ett förtrollat ord. Ett ord vi använder varje dag. Hon har gjort mig till den människa jag egentligen är. Glad. Lycklig. Nåt så in i bomben lycklig. Inatt fick jag en skrattattack så jag trodde lungorna skulle sprängas. Fick ont i magen och munnen. Mitt ansikte använder muskler den aldrig tycks ha använt tidigare.
Jag vill inte att hon åker härifrån. Häromdagen så träffade hon sin syster nere på stan över en fika. Bara att vara utan henne under ett par timmar var plågsamt nog, så kramandet och kyssandet var tvunget att kommas ikapp efteråt, bara för att. Vi vandrar hand i hand, en dröm jag haft sedan jag vet inte hur länge. Det är så underbart att känna hennes fingrar mellan mina. Hennes vindpust mot min när vi andas, hennes snusningar när hon sover i min famn.
Det är underbart, och jag vill inte att det ska ta slut. Aldrig någonsin.
Fyllde 24 i fredags förresten. Yes, även jag blir äldre. Men vem kunde tro att jag skulle vakna upp så lycklig som jag var den morgonen, och kyssa Marika god morgon? Inte var det jag i alla fall.
Skit samma i att bilen just nu står i garaget och inte funkar. Kanske han är avundsjuk eller nåt för att jag funnit lycka någon annanstans, för häromdagen tog det stopp längst en skogsväg. Bara tvärt så där. Han sa "nej nu vill jag inte mer", och poff. Så vi fick bli bärgade därifrån av en vänlig själ med fyrhjulsdriven bil..
..dock med parkeringsböter som följd. 600 spänn för att man inte hade nåt val än att lämna den i snöyran och 18 minusgrader. Men det är skitsamma.
Huvudsaken jag har min Marika.