Det var för snart en månad sedan, mitt liv skulle förändras. Om mitt liv och dess ändring skulle förklaras i materia, skulle jag kunna säga att jag i bilvärlden var en gammal Volvo 240. En bespottad sådan, bucklig efter alla sparkar och slag, och tusentals mil på trippmätaren.
När jag var ny var jag som en obruten förpackning. Stark, och med förhoppning om ett perfekt liv i det gröna. Men världen - och ödet - hade andra planer.
Genom åren blev man behandlad som smuts. Oljan byttes knappt - om ens någon gång på flera år - och kamremmen hängde fransig runt kugghjulen innanför kåpan. Men jag gav inte upp. Kamremmen spretade omkring och bad om att få gå av, men jag vägrade ge upp.
Jag var verkligen nerkörd. Motorn hackade och tändningen gick ojämnt. Jag grät olja därför att jag rullat så många mil på mina slitna däck, men aldrig funnit min jämlike. Min självsfrände. Min livskamrat.
Så döm av min förvåning när man - i morgon - för en månad sedan rullade upp jämsides en liten söt Volkswagen Bubbla av tidig modell, och jag tittade in i hennes runda strålkastare - och insåg att jag var fångad.
Om jag skulle beskriva Marika i nån sorts bil, så skulle det bli en liten söt Vw Bubbla cabriolet, för oj så söt hon är. Bubblan är lite av en hatad/älskad bil, där ingen egentligen vet exakt vad dom tycker om dem. Jag tycker normalt sett inte om tyska bilar, men bubblan är är en kul bil. En söt bil, och det säger en infrusen, inbiten kille som verkligen inte vill befatta sig med tyskt, oavsett vad det gäller.
Men med Marika är det nåt helt annat.
Vi träffades på det mest osannolika sätt, och vi möttes på en så ospeciell plats som på en busstation. Men nu en månad senare så har hon förtrollat mig.
Hon har visat mig livet från den verkliga sidan. Den sidan jag inte kunde se utan hjälp. Hon bytte min kamrem. Hon bytte min olja. Marika kysste mig, den första som kysste mig över huvudtaget.
Jag minns det fortfarande där i soffan - och kommer aldrig glömma det - när det rätta ögonblicket uppenbarade sig och hon var modig nog att ta steget.
Hennes läppar var underbara. Varma. Tungan var gudomlig.
För en månad sedan så ändrades mitt liv. Det är ingen kliché. Det är inget påhitt. Hon tog mig i sin famn och jag grät över hennes axel. Jag grät i tystnad, och hon accepterade mig för precis den jag är. Vi har pratat nätterna långa om allt och ingenting.
Hennes hud är så het på nätterna att man tror att man ska brännas, men i stället kryper man nämre. Håller om henne hårdare och somnar tillsammans, tätt omslingrade. Hennes hand i min. Fingrar ihopflätade med varandra. Hennes hår som ständigt tycks hoppa in i min mun av nån underlig anledning.
Marika har fått mig att uppskatta livet. Jag har börjat se saker, höra saker, tänka på saker jag aldrig tidigare lagt märke till.
Säg shocken häromveckan när jag la märke till hur ostädat det var i lägenheten..
I morgon kommer hon tillbaka. Och här sitter jag hos föräldrarna och mår uruselt. Skulle sova över hos en kompis men han fick skjutsa hit mig - då han bor i närheten - och man hann inte mer än komma hit förrän man spydde som en gris. Ursäkta den onödiga informationen, men jag är allvarligt talat fundersam på hur det kommer gå i morgon.
Alla mina planer.
Och här sitter jag?
Jag hoppas det ordnar sig. Tack för denna gång.