Varning: läs inte texten om ni vill läsa om nåt positivt.
Hela mitt liv har jag lyssnat på musik. Musik i olika former. Tydligen tyckte jag om som årsgammal att dunka på kastruller och skrika i takt. Under åren har det sedan förfinats. Jag minns "Tippeneran" - gör ni? - det där underbara sommarlovsmorgonprogrammet - långt ord jisses - om en tipp där Morgan och Lasse var kär i Eva och Kenneth hade ett underligt rum där han uppfann saker.
Vilka minnen..
Häromåret var jag och hälsade på en av mina gamla dagmammor som jag inte hade träffat på år och dagar. Hon och hennes dåvarande man - numera avliden - bodde granne med hon jag var hemma hos och då tiden var knapp fick man ibland vara där. Ett - lite udda? - men väl fungerande samarbete då hon också hade barn hemma hos sig.
Detta var ett kärt möte, men det som absolut inte förvånade mig, men kanske fick mig att småle var hennes historia om radion hos henne.
Grejen var den att hon berättade att hon alltid knäppte på den där radion när hon klev upp, och den stängdes inte av förrän hon gick och la sig. Och radiostationen ändrades aldrig. Vilken kanal?
P4 såklart.
"Raaaadiooooo Jäääämtland....Pppeeeeefyra."
Grejen med denna radiokanal är att de är så otroligt tråkiga, musiken är illa vald - men den funkar kanske för pensionärer? - och intervjuerna går i snigeltakt. De är jättestolta över att aldrig ha reklam förstås - vilket är bra - men de är så förbannat tråkiga. Jinglarna tycks gå på halvfart och ingen finish på någonting. Allt låter halvgjort. Ämnena de pratar om är oförstående. Helt ointressanta.
Varför stör jag mig då på detta?
Jo grejen är den att jag är uppvuxen med denna radiokanal. Den spelades på morgnarna när man skulle till skolan. Den spelades i skolbussen eller skoltaxin. Den spelades - som berättat - hos dagmammorna och den spelades på hemvägen i omvänd ordning. Min oförstående far var och är en inbiten lyssnare och han knäppte alltid på radion - eller ändrade tillbaka till denna kanal - då han kom hem från jobbet. Vart man än var så kunde man inte komma ifrån oljudet.
När man började gymnasiet hörde man oljudet på bussen - såvida det inte var någon yngling som körde för då kunde man faktiskt få höra tex RixFm - men annars var det kört. Och inte gjorde det bättre att man sedan hade en lärare som ARBETADE på denna radiokanal som producent, och gärna "showade off" sina produktioner för oss elever..
Efter gymnasiet - då man fortfarande bodde hemma - så samåkte min far och jag till jobbet. Rätt praktiskt att arbeta på samma arbetsplats ja - men vad fick man lyssna på fram och tillbaka?
Och vad fick man lyssna på när min far var närmast radion på arbetsplatsen och styrde över kanalerna?
"Raaaaaadiooooooo Peeeeefyyyyraa..."
Under åren så har min musiksmak pendlat fram och åter. Jag tror nog att smaken var egentligen ungefär som alla andras. Kanske lite egen, men inte direkt speciell. Man försökte som passa in mest, och lyssnade på vad andra lyssnade på. En del fastnade. Annat gick in genom ena örat och ut genom det andra..
De senaste - fem, sex, sju åren - har man dock stadgat sig i smaken. Filmmusik står högt upp på listan. Scoret till The Rock är fortfarande favoriten - sedan länge - och förmodligen kommer den skivan stanna kvar där bra länge. Men samtidigt är det annat som stadgat sig. Johnny Cash är ett exempel. Hans röst, tillsammans med en gitarr är oslagbart.
Eller Meat Loaf. Det är respekt när en artist är tvungen att ha med sig syrgas på föreställningarna, därför att artisten tar i så han får andnöd. Och rösten. Och texterna. Så starka. Så sköna. Man vill bara dansa med. Man vill vara en med låten..
Nåt som däremot inte har fastnat är skrålmusik. Och då pratar vi inte om Slipknot tex, för de har ett antal låtar som faktiskt är helt okej. Nej vi snackar Kent. Vi snackar Coldplay. Vi snackar EMD..
Det är på nätterna - då jag kör tidningar - man har nytta av radion. P4-knappen används aldrig, utan RadioRix och OneFm-knapparna pendlas emellan. Det är på nätterna man verkligen behöver det där sällskapet, för att man ska orka med skiftet där man kommer till en brevlåda, där ägaren förmodligen sover gott i sin säng, och en själv önskar att man gjorde likaså.
Och det är här man blir ärligt förbannad. Coldplay spelas om och om igen. Deras sunkiga sound med en släpande - halvfull? - sångare som bara inte kan hålla käften med sitt så kallade sjungande. Han kan bara inte sjunga, och han kan bara inte vara tyst. Hans röst skär i mina öron, och man vill bara sparka sönder hela instrumentpanelen för att få tyst på eländet.
EMD med sin "otroliga" schlagerdänga som inte är mer än en enda vers som även innehåller en gnutta text. Precis som 90 procent av alla andra poplåtar just nu. Det är ju för fasen helt otroligt att dom får hålla på? Be tjejen eller vem det nu är som ska åka ifrån er att fara åt pipsvängen nånstans och var tyst sen? Herregud.
Erik Segerstedt med sitt wailande så man håller på och kör av vägen, Agnes med sin kärleksförklaring där skivan har hakat upp sig i all oändlighet, Shirley Clamp med sitt bedövande djungelskrik. Per Gessle med sina enformliga låtar där hans skrapiga röst förstör men folk ändå lyssnar bara för att det är just Gessle. Alcazar med sin homosexuelle sångare-vad-han-nu-heter som kan vicka mer på rumpan som en tjej, än de övriga tjejerna i bandet och låter precis som alla andra jag-har-gjort-en-poplåt-typer. Och Madonna som under hela sin karriär lyckats med att glida på ett moln som jag själv inte kan förstå vart det kommer ifrån. Hon har hållt på längre än jag levt, och hennes musik ändå - fortfarande? är så kass?
Alesha Dixon - vem då undrar säkert nån - med sin låt "The boy does Nothing". Alltså vad fan handlar låten om? Jag har hört den säkert 50 gånger och det är inte någon understatement, men jag har fortfarande inte listat ut vad den handlar om?
Och sedan har vi Lady Gaga..och The Killers..
För det första. Lady Gaga. Vad fasen handlar texterna om? Och är det någonstans - över huvudtaget - där människan någonsin sjunger på riktigt, utan att det är en dator som lägger till eko eller annat oljud?
Och The Killers. Höjer sångaren någonsin rösten? Seriemördare brukar ha sådana röster där man inte vet om han vill ha ihjäl en eller om han bara vill prata.
Man pendlar mellan dom där två knapparna på panelen så de vita symbolerna slits ut i förtid, för man vill bara komma ifrån det mesta som spelas nu för tiden. Jag tycker synd om knapparna. Vissa nätter har jag kört med skiva jag blandat ihop själv men i och med att man arbetar i ungefär 5 timmar så blir en entimmesskiva rätt tråkig. Och man har inte tid - eller ork - att byta skiva efter skiva.
Ibland har jag försökt lyssna på P3, men man är ju som inte så förtjust i hippedihoppare eller "svart musik" heller - inget illa menat - så kom igen radiostationerna?
Skärp er?
Ursäkta negativiteten. Ville bara ut med eländet.