Med denna blogg kommer jag förmodligen att antingen;
A - upplysa en del medmänniskor
B - uppröra en del medmänniskor
För det jag inte riktigt förstår, är hur en del inte riktigt kan förmå att lagra information efter en sådan lång tid som faktiskt har gått numer. Bara lite smått nedprintat svart på vitt så har jag haft mitt nya liv i snart tre underbara månader. Tre månader.
3.
Det har snart gått tre månader sedan jag träffade Marika. Detta känns underbart. Varenda morgon man har vaknat upp vid denna underbara tjej har man njutit av att inte vara ensam. Hon får mig att inte sitta vid denna dator hela kvällarna/nätterna. Hon får mig att slita mig från sängen när man i vanliga fall hade legat kvar alldeles - alldeles - för länge.
Men det folk inte tycks förstå är hur mycket jag uppskattar henne vid min sida. Jag tänker inte nedvärdera mina vänner, men de får faktiskt förstå att jag inte är nån jävla toffel som styrs av "kärringen". Jag kan ut och åka på kvällarna om jag vill. Jag kan sitta vid den här datorn och prata med folk om absolut ingenting på msn om jag så vill - men ska det vara så svårt att förstå att jag hellre sitter och myser med min Marika just nu?
Bara att hålla om henne, är mer värt än att åka ut på kvällen, planlöst och fundersamt. Visst är det kul att folk ringer och undrar vart man är/vad man gör/vart man ska. Visst är det kul att folk vet att man faktiskt existerar. Och visst är det kul att bli stoppad av polisen såsom man brukar, visst är det kul att snacka på raggarstatoil - men just nu föredrar jag vad jag nyligen har blivit skänkt.
Kärleken.
Jag arbetar torsdag - fredag - lördag. Detta innebär att jag blir en aningen "tråkig". Jag har inte varit ute på fredagkvällarna på länge nu nej, det kan jag hålla med om. Men det är en stor omställning att jobba natt, nåt som många inte tycks förstå. Att jag nyligen har fått min första lön, vilket betyder att jag har arbetat mer än en månad, tycks förbigå många när de ringer på kvällarna - ibland nätterna - och undrar om jag inte ska komma ut.
När sedan svaret blir att jag antingen ska på jobbet eller ligger och sover, så tycks de bli förbannade. Till en början log jag åt detta. Det tar ju ett tag för dem att förstå, det är ju självklart. Men nu börjar det bli löjligt.
När det rings varenda helg och samma fråga ställs - då blir man orolig.
Så förstå detta: Jag är inte ute efter att göra folk förbannade, men en del måste snart inse att jag verkligen har ett liv, som en del hävdar jag absolut inte har i min ägo. Jag har ett jobb - som faktiskt ger hyffsat betalt - en otrolig flickvän som jag så mycket älskar att jag inte vet ibland vart jag ska ta vägen med mina känslor för, och att jag sakta men säkert försöker få allt att fungera i ett perfekt symbios. Bara man får ordning på dygnsrytmen, så att man känner sig säker, och får balans på flickvännens "tid" och övrig, plus lägenhetspyssel (städning, diskning osv) - så kommer jag att vistas ute på kvällarna också förmodligen.
Kapische?