Klarvaket såg jag mig om i rummet, och funderade på vad klockan var. Detta var inte första gången man vaknade denna morgon. Av och till hade man slumrat till, bara för att på nytt vakna och sucka tungt. Det är irritersamt att vara förkyld. Fast. Det hade ju kunnat varit värre.
Nog är man lite "tussig", som farmor skulle ha sagt. Men det hade kunnat varit värre. Mycket värre. Plus att man är ju ledig denna vecka, så det gör ju inte så mycket.
I tron om att det ändå var dags för att kliva upp - om än lite tidigare än vanligt - så vinglade jag ner för stegen - då vår nya säng är en loftsäng - och satte mig vid datorn. Döm av min förvåning när man upptäcker att klockan är kvart över tre..på natten?
Bara att slita av sig kläderna och upp för stegen igen, denna gång lite bittrare. Vad är det för nycker kroppen min har för sig. Jag som älskar att sova? Kröp på plats igen bredvid Marika som sussade så sött.
Men efter mycket snurrande och buffande i kudden så var det nog med försök. Kroppen vill inte sova helt enkelt. Så det blev till att vingla sig ner igen och ner till datorn. Jippie. Klockan var en bit innan fyra på morgonen, och här sitter man. Vad göra?
Det är ett par saker jag funderar på att ta upp, nu när man ändå sitter här. Har kikat på en film - med hörlurar så man inte väcker sötnosen som ligger ovanför - och läst på om intressanta ämnen på diverse sidor över internet.
För det första - jag är besatt.
Besatt av vadå undrar nog nån. Filmen "Convoy", replikerar jag då. Varför då, får man då som fråga.
- Ingen aning, svarar då jag.
För detta är något jag verkligen inte vet. Men det jag vet är att jag varit det sen jag lekte med leksaker. Uppe på vinden hemma hos föräldrarna hittar man lastbilar som är omlackerade svarta med tuschpenna, och påtejpade vindbrytare på taket. Där uppe på vinden finns den lastbil i trä jag snickrade ihop i lekis, med hytt och alltihopa.
Alla teckningar genom åren. Det är tack vare den filmen jag började teckna, för var det något jag började teckna så var det lastbilar. Och bussar. Och traktorer.
Men varför denna faschination för just den filmen? Jag själv har ingen aning. Det enda jag vet är att så fort jag ser en lastbil så kryper det i kroppen. En underbar känsla sprider sig från tårna och upp. Jag blir glad av att se dem. Timmarbilar. Lastbilar. Tankers.
I mitt kök står en modell av tankbilen i filmen, gjord av lego. Byggde den för många år sedan. Den pryder sin plats ovanför skåpen.
Bland mina favoritsajter finns länkar om byggmodeller i plast, och om han som byggde sin egen kopia av tankbilen från filmen - i naturlig skala. Han är min idol. Så otroligt mäktigt att han har kommit så långt i sitt bygge. Och så mycket kunskap, vetande, vilja. Hos en familj. Det är imponerande.
Själv vill jag bara veta mer och mer. Varje liten ny rad som innebär fakta om filmen eller underkategorier, innebär ett nytt ramaskrik från min mun av förtjusning. Folk måste tycka jag är knäpp.
Och kanske jag är det..?
Jag kan i stort sett hela manuset i filmen. Är dålig på namn, och några modeller är bortom minnet, men det mesta kan jag. Och jag vet vart felen är i filmen. Misstagen, som många inte tänker på. Ingen normal behöver tänka på dem...liksom varför ens bry sig? Men jag gör det. Jag är faschinerad av dem.
Jag skiter i om jag är knäpp.
Och jag skiter i andras åsikter, angående om jag bryr mig om mina vänner eller inte. Jag vet att jag bryr mig om dem. De vet att jag bryr mig om dem. Vissa får mer uppmärksamhet än andra, varför behöver inte bara vara en praktisk fråga, utan även en kostnadsfråga.
Det är lättare att hälsa på en kompis som bor 1 mil bort, än en som bor 7 mil bort. Det säger sig självt. Vet inte ens varför jag sitter och försvarar mig. Jisses vad jag känner mig dum. Men är det egentligen så konstigt att man prioriterar? Egentligen?
Jag tycker om mitt liv som det är nu. Så här bra - om man nu bortser från den här förkylningen förstås - har jag nog aldrig haft det.
Det var som att man bodde i en bubbla förut. Eller ett fort, snarare. En borg. Instängd och barrikaderat. Man litade inte på någon förutom de närmaste. Ibland skaffade de närmaste tjej och då snäste man åt dem. "Vad fasen skulle man ha såna till?"
Men nu vet jag. Fasen vad jag ångrar en del kommentarer jag fällt. Har bett om ursäkt till en person, men fick inget svar tillbaka. Skumt. Han måste ha trott att jag skämtade eller något. Hursomhelst.
Det är klart jag prioriterar mitt förfhållande först. Det är det som är det allra viktigaste, men samtidigt vill jag inte glömma bort mina vänner. Ni vet vilka ni är.
Inga namn, inga glömda.
En kör Audi, en kör 240 Turbo. En annan kör Volvo 740..flera andra kör 740 när man tänker efter :)
Som sagt. Ni vet vilka ni är.
Nu för tiden bor jag fortfarande i min borg. Men landgången står på vid gavel. De som vill gå, får gå om de vill. De som vill stanna - får stanna om de vill. Ibland är det bara jävligt störande att man har folk som springer runt muren och smutskastar i tron om att man ska bli ledsen eller gudvetvad.