Under söndagen var jag och Marika och kikade på "Brolle" som uppträdde under sista dagen på Expo Norr. Jag kanske inte var så jätteintresserad men vad gör man inte för att stå sig i positiv dager. "Brolle" var rätt trevlig att lyssna på. Såklart kände man igen låtarna, men i värmen var det smått plågsamt att inte vara hundraprocentigt angagerad eller intresserad.
För att speeda upp handlingen lite. Kvällen/natten mot idag var första natten av många nätter när jag nu ska börja köra på heltid med tidningarna. Hon som kör de andra dagarna då jag inte kör, ville ha semester, så varför inte?
Blev dock lite sen till tidningsbilen, tack vare ett intressant program på tv. Dessutom var jag tvungen att uppdatera loggboken både i bilen och min egen, så det drog ut på tiden. På instrumentbrädan låg en lapp med en notering om att ÖP-lapparna (lapparna man sätter på brevlådorna) var slut - vilket inte direkt hjälpte förseningen. När detta var klart så var klockan redan 20 över ett ungefär, så jag svänger upp från parkeringen och kör Rådhusgatan i riktning mot Raggarstatoil-hållet. Hinner precis tänka "hann jag stå på tomgången så länge att bilen hann bli varm" - då en Polis går ut i vägen och vinkar in mig.
Det är det gamla vanliga. Blåsa. Artighetsfraser. Allt såg bra ut. Ända tills hans kvinnliga kollega kommer fram med sin laser.
"- Så har vi det här bekymret..."
Tamefan om jag inte hade kört för fort. Och inte så lite heller. Artighetsfraserna återkommer på rullande band, i takt med att det berättas om felmarginaler och diverse. Men jag hade kört för fort. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Frågade tafatt om vi "verkligen inte kunde diskutera saken i stället", och så vidare - men icke. Och det är ju förståeligt.
Men ändå. Halv två på natten. Tomt med bilar, ljust ute. Varför står de med laser? Lite att göra?
Hursomhelst. Åkte därifrån med böter på 2800 spänn. Hade kört 67km/h på 50-väg. Vilken idiot jag är!
Förbannade mig själv hela vägen till tryckeriet. Var nu ännu senare dit - och det skulle visa sig att det inte hade spelat någon roll. Tryckeriet hade haveri. Ett förbannat inlägg i tidningarna krånglade och det kunde inte gå saktare. Folk satt i fikarummet och väntade. Folk satt längst väggarna och läste vad som kunde läsas. På tryckeriet kunde man inte få tag i lapparna jag hade slut på, så medan man väntade fick man gå runt och tigga av de andra buden.
Sedan var det bara att vänta.
Normalt sett brukar man vara klar runt halv fem på morgonen, om allt gått bra det vill säga. Halv fem fick jag mina tidningar och kunde packa så jag KUNDE åka iväg på rundan.
I stället för att vara hemma vid femtiden så kommer man hem vid halvåtta tiden.
Fy sjutton.
Det positiva var då dock att äntligen få komma hem. Marika mötte mig i dörren för hon kunde tydligen inte sova utan mig. Hon hade varit på ovanligt busigt humör skulle det visa sig. När jag kom in på toaletten för att tvätta händerna så står det "jag älskar Lars", i spegeln ovanför handfatet. På datorbordet låg en handskriven lapp med texten "jag älskar dig".
Tröttheten tycktes vara försvunnen sen när vi gick och lade oss i sängen, där vi sedan älskade innan vi somnade tillsammans i varandras armar.