Inatt trodde jag verkligen att jag skulle klara det. Jag skulle hinna, för aldrig tidigare hade det gått lika effektivt i tidningsutdelandet. Aldrig tidigare hade jag varit med om att vara så tidig. Så tidig var jag att jag fick reda på att vissa trappuppgångar har tidlås. Ja jag var så tidig - men ändå så pass i tid - att jag helt sonika fick sätta mig och läsa en tidning, i väntan på låset skulle öppnas.
Men ack så det begav sig, när det i slutänden visade sig att det fattades två tidningar, av en sort. När sista gatans lådor var ilagda, ringde jag nattförmannen och berättade sanningen. Det fattades tidningar. Jag hade kunnat åka hem - som vissa tycks göra - och glömma bort det. Få en påminnelse nästa natt på ett vitt papper om att där och där fattades det tidningar - men jag funkar inte så. Jag är ärlig.
Nattförmannen visade sig vara på väg från Brunflo. Detta betydde att jag hade minst fem till tio minuters tid att slå ihjäl. Därför begav jag mig till sista lådan, så att man slapp den på vägen hem.
När jag svängde ned mot stan och åkte neröver så la jag märke till en yngling som stod vid ett staket och mer eller mindre kämpade för att hålla sig på fötter. Ett ungt par var på väg åt samma håll - gåendes förmodligen på väg hem från efterfest eller liknande - och lite undrade jag över hur de skulle reagera på ynglingens försök till att stå kvar på fötterna.
Det blev sagt på telefon att jag skulle vänta på Nattförmannen som skulle komma med tidningarna, på parkeringen till Ica. Ica ligger längst samma väg jag nyss hade åkt igenom. Så på väg tillbaka till parkeringen så lägger jag nu märke till att ynglingen lagt sig på en parkbänk med paret stående bredvid. Såg ut lite som att de inte visste hur de skulle göra egentligen.
Tanken slog mig att jag kanske skulle ha stannat. Erbjudit honom skjuts, eller sällskap eller vad som helst. Men klockan var lite över fyra på morgonen. Jag körde tjänstebil. Får inte skjutsa. Och vart skulle jag ha skjutsat? Till polishuset? Jag vet inte ens vart det ligger längre, då det har flyttat till nya lokaler.
Efter att de sista tidningarna blivit utdelade och jag äntligen kunde göra helg, så kom jag ner till rödljusen. Väl där sitter jag och funderar på hur jag ska göra. Vända tillbaka och erbjuda skjuts, även fast jag inte får det?
I samma stund rullar en Polisbil förbi på gatan nedanför - bussgatan - från höger till vänster, så jag kör vänster så fort det blir grönt till min favör, och mer eller mindre jagar ikapp Polisbilen. Hinner inte se den i första korsningen - gatan ovanför bion - men svänger ner vid Gamla Teatern för att genskjuta den. Precis i tid kommer jag upp bakom Polisbilen - en Caravellebuss - och jag blinkar ett par gånger med helljuset för att göra mig till känna. "Detta måste se lustigt ut", rullar i mitt huvud. Vem stannar en Polisbil frivilligt?
De stannar. Jag stannar intill. Båda vevar ner rutorna. Rätt praktiskt att jag kör högerstyrt.
- Hallå där, säger Polismannen bakom ratten och ser en aningen förvånad ut.
- Jo hallå, säger jag och känner klumpen i halsen. Fattar inte varför jag alltid får det när jag pratar med ordningsmakten. Komiskt nog tror jag Polismannen i passagerarsätet var han som tog mig för fortkörning häromdagen..hursomhelst. Jag fortsätter;
- Jo jag undrar bara om ni har lust att kolla upp en yngling som ligger på en parkbänk vid vägen här uppe? Jag vet inte om han är sjuk eller bara väldigt onykter. Men det vore vänligt om ni bara kunde kolla till honom eller vad som helst..
- Jo det kan vi göra, säger mannen bakom ratten och han bredvid fattar tag i mikrofonen och anmäler sitt nya ärende.
- Tack så mycket, säger jag och känner att jag kanske har gjort något bra för ovanlighetens skull.
- Du ska ha tack, vi kollar upp det, säger Polismannen bakom ratten och bussen rullar iväg.
Jag hoppas jag gjorde nåt bra i alla fall. Jag åkte hem och somnade i Marikas armar. Hon tyckte i alla fall jag hade gjort det bra. Men det är klart. Hon tycker det är bra bara jag kommer hem över huvudtaget, haha.