Började lite lätt dygnet med att ha mardrömmar. Mardrömmar som - ja - egentligen är jag ju van dem med tanke på att man har haft dem ända sedan urminnes tider, då dinosaurierna fortfarande gick känns det som. Och oftast handlar dom om ungefär samma sak.
Jag är tillbaka i skolan.
Det finns anledningar till varför jag verkligen inte vill studera vidare, eller ens plugga upp mina halvdåliga betyg. Skolan. Dess sätt. Allt som har med skolan att göra egentligen. Hur man skriver i böcker. Ordningen. Att man oroade sig mer för vad läraren skulle säga om resultatet, än vad man själv tyckte. Oftast pratade det om att det var för en själv man skulle studera för i skolan, men alltid kändes det som att det var lärarna likt domarna i "Talang" som antingen gav tummen upp - eller tummen ned.
Visst var det skönt med scheman. Man visste vart man skulle. Ett mindre ansvar egentligen. Huvudsaken man kom på lektion så var det okej.
Men i mitt - och likt många andra - var det ju inte bara så. När man kom till skolan var det till att gömma sig så man slapp mobbingen. Gömma sig innanför kläderna under klädhängarna. Gömma sig bakom en skepnad där man inte släppte in någon.
Så det kanske inte är så konstigt att man har mardrömmar om stället fortfarande? Alltid den gula byggnaden där jag gick i högstadiet, jag återkommer till. Denna gång började kåken brinna. Skitkul. Skynda sig ned för trapporna som aldrig tycktes ta slut. Skynda sig ut - bara för att finna sig att man har glömt plånboken ovanpå klädhängarna.
Inte kunde man komma upp tillbaka. Hade jag försökt hade jag blivit slukad av lågorna som stod som kvastar längst väggarna på utsidan. Och det komiska med drömmen var att jag gick till ena hörnet på huset, och fann klasskompisar från gymnasiet sitta på nedersta våningen och ha lektion.
- Kom ut för fasen, kåken brinner ju, skrek jag till dem.
- Kan inte...vi kommer inte ut, får man då till svar.
Och de var på nedersta våningen. Ett stort uppbränt hål i väggen. Bara ett steg så var de ute. Ja jisses vilka drömmar man har.
Drömmen fortsatte - men det är en lång och tråkig historia. Bland annat så stod jag och min far och sopade fram brevlådor i ett bostadsområde..
Vidare med det otäcka dygnet så kommer egentligen huvudhändelsen. Jag och Marika var förbi hos mina föräldrar där vi båda två berättade att vi från och med nu på papperet är sambos, för att sedan plocka upp "Beemern" som skulle lifta in till stan. Dock skulle Marika på jobbet, så det blev en resa ut till Offerdal innan.
På vägen dit så hamnade vi bakom en vit Renault - stavning? - Kangoo och ja, vi hade svängt av från Tulleråsen så varför köra om? Vi hade någorlunda gott om tid, så det var ingen brådska.
Plötsligt ser vi en vitcreme-orangefärgad katt springa hukandes upp mitt framför Kangoon. Föraren av den vita Renaulten hinner inte reagera innan det smäller till och katten flyger iväg längst vägkanten som en vante och landar precis vid gräskanten.
Förhoppningsvis död.
Det var hemskt att se. Marika blev berörd, och såklart blev både jag och Beemern det också. Såklart man blir, jag menar. Katter är ju katter. Men i alla fall jag hoppas att den dog av smällen, för annars är det ju ännu mer synd om den om den ligger döende och inte kan göra något.
Hursomhelst.
Kangoon stannade och enligt vad jag såg i backspegeln så vände de om.
Usch. Vet inte hur jag skulle reagera om någon berättade att de hade kört på vår katt som är hemma hos föräldrarna. Vill inte ens tänka tanken.